Monthly Archives: januari 2012

Memoryhouse – This Will Be Our Year (cover #18)

Memoryhouse gjorde en av 2010 års finaste och mest drömska skivor. Sedan spelade de av någon anledning in samma låtar igen 2011, med lite bättre ljudkvalitet men inga direkta förbättringar i övrigt. En märklig och ganska onödig idé, om du frågar mig. Men nu har de i alla fall gjort en riktig ljuvlig cover på gamla Zombies-dängan ”This Will Be Our Year” (som kan laddas ner här). Och ny EP kommer ut om en dryg månad, samma dag som Eux Autres-EP:n, för övrigt.

För den som inte är bekant med The Zombies, så gjorde de en av 60-talets bästa skivor, Odessey and Oracle, som bland annat huserar ”Hung Up On a Dream”, en av världens bästa poplåtar. Jag har inte hört så många covers på deras låtar, men det finns säkert fler därute. Belle & Sebastian brukade spela ”Time of the Season” live, vilket vi lyckliga besökare på deras Cirkus-konsert 2002 fick erfara. Om någon hört någon annan cover får ni gärna tipsa om dem! Men nu vankas det Memoryhouse. Lyssna och dröm er bort!

4 kommentarer

Filed under Covers, Musik

Ny EP med Eux Autres

Yes! Världens bästa garagepopband Eux Autres meddelade just att de släpper nytt. Sista februari (eller förlåt, näst sista är det visst i år) släpps det, enligt bandets egen utsago på sin Facebooksida, en ny EP kallad Sun is Sunk.

I väntan på den bjuds här på några höjdpunkter från Portlandgängets två senaste album, Cold City och Broken Bow (varav det senare kan läsas om här).

Lämna en kommentar

Filed under Musik

The Unthanks – You are My Sister (cover #17), m fl

Miljöns betydelse för musiken, en svår fråga. Långsamma ballader skrivna av träden i skogen? Sorgsna röster formade av regnet? Stråkar som gör entré likt den första frosten? Nä, att göra kopplingar till geografiska sammanhang är att ge sig ut på hal is, oftast avslöjar det bara vilka fördomar som gömmer sig bakom den egna pennan. Men, med det sagt påverkas ju ändå artister av sin omgivning. Och det finns faktiskt de som värnar om sin hemstad, vill lyfta fram det lokala arvet, istället för att flytta till huvudstaden och smälta in bland vilka människor som nu råkar befinna sig där.

Northumberland and the Unthanks

Northumberland är Englands nordligaste och mest glesbefolkade grevskap, ett ömsom kargt ömsom naturskönt område utan stora städer, om inte avskuret så åtminstone bortkopplat från övriga landet. Härifrån kommer systrarna Rachel och Becky Unthank, kärnan i folkmusikbandet Rachel Unthank & the Winterset, sedermera The Unthanks. När jag lyssnar på deras tidlösa, avskalade ballader kan jag se de karga landskapen framför mig, med sjömän på väg ut till havs i ”Here’s the Tender Coming” och trötta arbetare ner i kolgruvan i ”The Testimony of Patience Kershaw”. Andra låtar målar upp oändliga gröna kullar och hisnande havsutsikter. När det kommer till nordengelska band är den vanliga historien den om en längtan bort, kanske till London, kanske till andra sidan Atlanten. Men faktum är att systrarna Unthanks hållit sig kvar i sin hemtrakt och velat förvalta sitt northumberländska arv. De sjunger urgamla lokala sånger, på sin egen dialekt, kallar sin skiva The Bairns (dialektalt för The Kids eller The Children) och anordnar till och med sångweekends – mindre semestrar som i korthet går ut på att besöka Northumberland, ta in landskapet, äta maten trakten erbjuder, och sjunga för glatta livet.

The Unthanks and Northumberland

Men samtidigt, hur äkta Northumber de än är, så finns det ju mängder av andra folkmusikartister som skulle kunna beskrivas i liknande ordalag, och flera som är ännu mer regionala och platsbundna. Och förmodligen också mer traditionella. Men det är den verkliga storheten med The Unthanks. De har ett lokalt och uråldrigt anslag, men där finns ändå något som känns angeläget för människor utan intresse för norra Englands landsbygd, något som hindrar Becky och Rachel från att bara låta museala. De väljer sina visor med omsorg. Tidigare nämnda ”The Testimony of Patience Kershaw” handlar om en ung flicka som tvingades jobba stenhårda dagar i kolgruvan för att försörja sin familj, och hennes ord är lika viktiga idag som på mitten av 1800-talet, då hennes vittnesmål skrevs ner. Med dessa äldre kompositioner blandas också tolkningar av (förhållandevis) mer moderna artister, som Bonnie ’Prince’ Billie, King Crimson, Nick Drake och Tom Waits. Och på nysläppta liveskivan också Robert Wyatt och Antony Hegarty. Unthanks plockar fritt från sin egenskrivna musikhistoria, väljer det som tilltalar dem, och framför det sedan på samma självklara och själfulla vis, oavsett om låtarna behandlar sociala orättvisor, känslokalla karlar eller systerlig kärlek.

The Unthanks - Rachel & BeckyI slutändan handlar det kanske bara om vad varje enskild lyssnare läser in i musiken. Vill du höra Northumberland i Unthanks musik så gör du det, vill du hellre att det ska ackompanjera vimlande storstadsgator, eller bara livet innanför ditt rums fyra väggar, går det lika bra. Men oavsett vad som hörs, så hyser jag en stor respekt för artister som väljer att gå sin egen, grusbelagda väg. Vågar de göra sin egen tolkning av något så personligt som Antonys ”You are My Sister”, tyder det på både mod och originalitet, oavsett var de kommer från och var de befinner sig. Om de dessutom gör den hårresande bra – då har de något alldeles, alldeles särskilt.

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik

More – en kortfilm av Mark Osborne

A brand new year, same old bullshit

Så är vi alla tillbaka i vardagen igen. En sån här vansinnigt grådaskig måndag kan vem som helst tappa sin tro, på ekorrhjulet, lyckan, livet, vad ni vill. För 14 år sedan gjorde Mark Osborne en liten animerad film på detta tragiska och ständigt aktuella tema. More heter den, och berättar, till tonerna av New Orders ”Elegia”, historien om en ensam figur på jakt efter något som kan hjälpa honom, och andra, bort från den glädjelösa värld de alla lever i.

För den som vill köpa det lilla mästerverket finns det till försäljning här. En kan ju tycka att det är lite saftigt med 25 dollar för en femminutersfilm, men å andra sidan är det ett trevligt sätt att stöda upphovsmannen. Och så medföljer en del extramaterial, förmodligen flera timmar längre än filmen i sig. Det är så en ynka regissör kan dra sitt strå till stacken, och sedan se det växa oändligt. Hey, den heter ju ändå More

Lämna en kommentar

Filed under Film, Musikvideor