Have you forgotten 2012: Skivorna – plats 3-1

Så har vi till sist nått finrummet. Crème de la crème. The icing on the cake. Eller skivorna som räddade 2012 från att bara bli ett popår i mängden, om man så vill. Två redan klassiska album, som båda anlände ganska tidigt på året, och som lämnade resten av musikvärlden långt bakom sig. Ja, förutom en riktigt fin EP också, som kanske inte riktigt klarade att hänga med i klassikerspåret, men åtminstone var värd en hedrande tredjeplats på årsbästalistan.

3) Eux Autres – Sun Is Sunk
Portlandduon fortsätter att ytterligare förfina sitt koncept. De träffade rätt från allra första början med sin primitiva garagepop, även om låtskrivartalangen kanske inte riktigt blommat ut på debuten Hell Is Eux Autres. Men sedan dess har bandet med varje nytt släpp presenterat ett par låtar som närmat sig popperfektion. ”The Deadball Era” och ”When I’m Up” på Cold City, Bruce-covern ”My Love Will Not Let You Down” på Play Some Pool – Skip Some School – Act Real Cool, ”Cover Rights” och ”You’re Alight” på Broken Bow. Och så nu, fyra till på Sun Is Sunk.

Heather & Nicholas

Inledande ”Right Again” kunde inte fått ett bättre namn. Allting är rätt, Heathers patenterade skeva men svängiga trumkomp, Nicholas simpla men ack så geniala gitarrslinga, och den enkla lilla melodin, stencoolt sjungen av Heather. Sedan går triumftåget vidare med den lite rakare, men minst lika starka ”Broken Record”, med Nicholas på sång, och därefter knappa en och en halv minut långa ”Call It Off”, som på något märkligt sätt lyckas göra en briljant kombination av några försiktiga ackord på pianot och ett rått Bo Didley-komp på trummorna. Det är just där Eux Autres genialitet ligger, musiken svänger ordentligt och produktionen är ganska rå, men samtidigt är allting så väldigt mjukt, på gränsen till bedårande. ”Call It Off” sammanfattar den känslan perfekt. Och den fungerar dessutom som en perfekt övergång till fantastiska ”Home Tonight”, som är ett enda långt lyckorus, och förmodligen bandets största stund på skiva.

Tyvärr avslutas EP:n med två spår som inte är mer än OK. Hade de bara slopat dem skulle jag mer än en gång under året kallat Sun Is Sunk årets skiva. Men en tredjeplats på min lista blir det ändå, och det är ju inte svårare än att bara trycka på stopp efter ”Home Tonight”. Ja, eller lägga till de fyra fenomenala låtarna i Best of Eux Autres-spellistan och bara lyssna om och om igen.

2) First Aid Kit – The Lion’s Roar
I mitt huvud har jag alltid haft en uppfattning om country som rimmat illa med den egentliga genren. De sorgsna men samtidigt livsbejakande texterna om förlorad kärlek och livsläxor slår sällan fel, men hur kloka och fina de än är står jag inte ut med rösterna. Det där eländiga svajet på stämbanden, det kan driva mig till vansinne. Och så är det hela inramningen också. Blotta tanken på att genomlida en Country Music Awards från de senaste 35 åren (har de hållits så länge?) känns som tortyr. Den bästa countrylåten som någonsin spelats in är i mina öron fortfarande ”Big Gay Heart”, ett vackert avbrott i Lemonheads klassiska tuggummituggande indiepop på Come On Feel från 1993. Det är den känslan jag vill åt, någon som säger något som betyder något, till en minnesvärd melodi. Kanske med ett arrangemang som stryker medhårs, men utan att bli så drypande att strykandet bara irriterar. De så kallade altcountrybanden, också från 90-talet, försökte väl uppnå ungefär det med sin musik, men nä. De får mig visserligen inte att rysa av obehag, men lyckas inte heller framkalla särskilt positiva känslor, om några alls. Mycket till livsvisdomar har de ju inte att komma med.

Klara & Johanna

Aldrig hade jag väl kunnat ana att två unga stockholmare, den ena inte ens utanför tonåren, skulle bli de som till sist lyckades leverera den perfekta countryskivan, med både verkliga visdomsord och rakt igenom mästerlig musik. Men så är det. Jag har inte ett negativt ord att säga om First Aid Kits The Lion’s Roar. De sjunger helt vansinnigt fint, första albumets känsla av att sångarrangemangen överansträngts är som bortblåst, systrarna Söderberg låter nu bara som de inte har något annat val än att sjunga. Lyssna på hur Klara nästan går sönder i ”New Year’s Eve”, eller hör Johannas ”Yes, I might have lied to you, but you wouldn’t benefit from knowing the truth” och känn hjärtat smälta.

Men den stora skillnaden från tidigare är ändå inte rösterna, utan låtarna. Debuten hade några riktigt starka, men de når knappt upp till hälarna på det material Söderbergarna skrivit till The Lion’s Roar. Det är titellåten, det är ”Blue”, det är ”King of the World”. Och det två riktiga mästerverken, som redan är en del av svensk musikhistoria, ett i dur, ett i moll. ”Emmylou” är en perfekt poplåt, insvept i en ljuvligt melankolisk countryskrud, och ”To a Poet” är en enorm ballad, full av så mycket visdom att den nära nog spricker. Men precis som Klaras röst gör den aldrig riktigt det, den balanserar bara på gränsen, som den skickligaste lindansare. När låten tagit sig fram till den sista versen och musiken tonas ner känns det som att jag måste hålla andan.

And so I ask where are you now
Just when I needed you
I won’t ask again
Because I know there’s nothing we can do
Not now, darling, you know it’s true

Att höra Klaras röst nå som allra högst och sedan trummorna, basen, stråkarna komma in igen, det gör det omöjligt att värja sig. ”To a Poet” är större än ord kan säga. Så sorglig, och så livsbejakande.

1) Beach House – Bloom
Efter den hyllningen kan det väl inte finnas plats för en ännu bättre skiva? Nä, kanske inte. Det går inte att tävla i musik, man kan inte säga att ett mästerverk är mer mästerligt än ett annat. Ordningen på topp 2 kunde lika gärna varit omvänd, egentligen. Men det blev ändå Bloom som till sist knep förstaplatsen, och förmodligen har det något att göra med att jag älskat Beach House i många år nu. Det är svårt att slå känslan av att en ny skiva med ett favoritband anländer och sedan visar sig vara allt man gått och hoppas på, och lite till. Nyförälskelser i all ära, men det är det som verkligen får mitt pophjärta att dunka, och mitt musikintresse att leva vidare. Kanske säger det något om mig också, jag vet inte.

Victoria & Alex

Konserten på Berns i november är en av de bästa jag upplevt på flera år, precis som på skiva tornade låtarna upp sig på horisonten, varsamt och försiktigt, innan de plötsligt exploderade i ansiktshöjd. ”Myth” var förstås den klarast lysande stjärnan, men varje låt på Bloom förtjänar att nämnas. Från första till sista sekund är musiken en fröjd för öron, hjärta och själ. Tack, Beach House, för att ni gjorde 2012!

Eux Autres – Sun is Sunk

Dags att slå på stora trumman, eller åtminstone den lilla snärtiga virveltrumman, för nu är nya EP:n med Eux Autres ute, både som olika sorters plastbitar i butik och ettor och nollor i cyberrymden. Och oavsett format så gör den sitt jobb, Sun is Sunk innehåller sex låtar, varav åtminstone hälften är riktigt slagkraftiga. ”Right Again” och ”Ring Out” är garagepoprökare av klassiskt Eux Autres-snitt och ”Call It Off” är en och halv minuts avskedssång med den udda kombon Bo Diddley-trummor och försiktigt pianoklink. Allra finast är dock ”Home Tonight”, tror till och med jag vågar kalla den årets hittills bästa poplåt, tillsammans med Allo Darlin’s ”Capricornia”. Det är bara att konstatera, syskonen Larimer har gjort det igen, enda frågetecknet är när de tänker leta sig till Sverige. Jag väntar med spänning.

Ny EP med Eux Autres

Yes! Världens bästa garagepopband Eux Autres meddelade just att de släpper nytt. Sista februari (eller förlåt, näst sista är det visst i år) släpps det, enligt bandets egen utsago på sin Facebooksida, en ny EP kallad Sun is Sunk.

I väntan på den bjuds här på några höjdpunkter från Portlandgängets två senaste album, Cold City och Broken Bow (varav det senare kan läsas om här).

Årets skivor 2010: plats 10-6

10. Bruce Springsteen – The Promise
Okej, Bruce bortglömda album var inte den heliga graal. Inte ens en av hans bättre skivor. Men ändå, 22 tidigare aldrig utgivna (eller versioner av tidigare utgivna) låtar på en gång. Det räcker mer än väl för att platsa på årets topp tio-lista. Min enda invändning mot projektet är att den 61-årige Bruce lagt ny sång på flera av låtarna. Det kanske är bättre än de ofärdiga och halvhjärtade tagningarna från 70-talet, men bortsett från att han var en så mycket starkare sångare då blir det också lite komiskt att höra honom sjunga rader som ”we ain’t got no money” idag. Mest av allt är jag dock bara glad att få höra den hoppfulla popmusiken som skapades parallellt med den hårda rocken på Darkness on the Edge of Town. Att ”Outside Looking In”, ”Save My Love” och framförallt ”Rendezvous” aldrig släppts på skiva tidigare är i det närmaste en skandal.

9. Sambassadeur – European
Jag hade nästan glömt bort Sambassadeur efter den anonyma andra skivan, men 2010 återtog de sin plats i Sveriges absoluta popelit. European förgyllde den underbara våren efter vad som kändes som den kallaste och längsta vintern någonsin. Det börjar med en bris från ett fjäderlätt piano, sedan ekar det från trummorna och när stråkarna till sist tar vid är det vackert nog att smälta glaciärer. Eller åtminstone mitt hjärta. Resten av albumet håller också vad inledningen lovar – en sprakande popfest från början till slut, med sin absoluta höjdpunkt i ”Sandy Dunes”.

8. The National – High Violet
Alligator var ett av mina favoritalbum 2005, men efterföljande Boxer, som också blev The Nationals stora genombrott, var en stor besvikelse. Med undantag av ”Fake Empire” kändes den bara kall och fantasilös. Men nu är de tillbaka i gammal god form (ja, det är faktiskt deras femte fullängdare). Matt Berningers djupa röst låter starkare än någonsin och ramas snyggt in av cello, piano och dova trummor, medan gitarrerna tassar försiktigt i bakgrunden. ”Bloodbuzz Ohio” är en stark kandidat till årets låt.

7. The Drums – The Drums
Det bästa med The Drums är inte att deras debutalbum är fullt av poppärlor. Nä, det är att de med sina ah-ah-ah står för första steget mot ett internationellt erkännande av Håkan och Broder Daniel. Det unga Brooklyn-bandet anger The Tough Alliance som en av sina största influenser, och ja, ni förstår kopplingen. De har också, likt sina inspiratörer från Göteborg, lyssnat en del på The Cure. Öppningslåten ”Best Friend” hade gjort sig perfekt på både Kiss Me Kiss Me Kiss Me och The Head on the Door.

6. Eux Autres – Broken Bow
Portlands stoltheter fortsätter göra det de gör bäst – minimalistisk garagepop på engelska och franska. Varje låt är kanske inte perfekt, men de är aldrig sämre än bra. Och om inte Bruce-covern ”My Love Will Not Let You Down” släppts redan 2009, på en obskyr hyllningsskiva, hade jag kallat den årets låt. Heather Larimer, som sjunger på de flesta låtarna, har lagt trumstockarna åt sidan, till förmån för ett piano. Det innebär ett lite mer konventionellt komp, men som kompensation kryddas nästan varje låt av ett perfekt klinkande. Keep doing that thing you do, Eux Autres!

Soundtrack of our Xmases

Att det finns annat än Bing Crosby och Carola att lyssna på till jul är ingen hemlighet. Phil Spectors A Christmas Gift for You är alla hipsters favoritjulskiva, och där finns några riktigt fina låtar, men den är också lite svår att ta på allvar. Kanske som resten av julen i och för sig, men ändå, kolla på omslaget:

Inte så många steg från Carola eller något annat frikyrkligt. Bland alla upphottade ”Rudolf med röda mulen” och ”Jag såg mamma kyssa tomten” gömmer sig dock originalet ”Christmas (Baby Please Come Home)”, en tidlös poplåt för alla jular. Enda invändningen är att Darlene Love kanske skrålar lite väl mycket, men då finns förstås Death Cab For Cuties trevliga cover från 2004:

 

 

Min julskiva framför andra är Christmas med Low, från 1999. ”Despite the commerce involved, we hope you will consider this our gift to you. Best wishes, Alan, Mimi & Zak.” Jo tack, finare gåva kan man knappt få. För att vara världens mest lågmälda band (ja, de heter ju Low) är öppningslåten ”Just Like Christmas” riktigt mycket upptempo. Perfekt för julaftons morgon!

 

 

Ett år senare släppte engelska alternativradion XFM den nästan lika fina It’s a Cool Cool Christmas, en våt dröm för alla indieälskare med band som Belle and Sebastian, Grandaddy, Flaming Lips, Saint Etienne och Teenage Fanclub. Allra bäst ifrån sig gör dock relativt okända Departure Lounge, vars ”Christmas Downer” är det perfekta soundtracket till en vemodig, kall och ensam jul.

Is anybody gonna really get the things they want?
Everybody’s hoping next year’s gonna be the one

 

 

Glasvegas släppte en jul-EP 2008, bara månader efter deras debutskiva. Kanske var det lite väl tätt inpå, med tanke på att den inte alls når samma höga kvalitet som albumet. Ett lysande undantag finns dock, en stämningsfull ballad med den Phil Spectorska titeln ”A Snowflake Fell (And It Felt Like a Kiss)”.

 

 

Have You Forgottens favvoduo Eux Autres släppte en underbar julsingel samma år, med egna a-sidan ”Another Christmas at Home” och en fantastisk cover på Slades ”Merry Christmas Everybody” som b-sida. Alltsammans pressat på en ljuvlig liten röd vinyl.

 

 

Och till sist har vi ”Fairytale of New York”, förstås. Att kalla den för världens bästa jullåt är väl ungefär lika radikalt som att säga att man ogillar julens kommersialisering. P3 har gjort det, Nils Hansson har gjort det, och tusentals andra också. Men likväl, de har ju rätt.

 

Take a Bow!

Eux Autres är bandet för alla som gillar tanken på Jon Spencer Blues Explosions och White Stripes enbart-trummor-och-gitarr-sound, men ogillar blues i allmänhet och machosångare i synnerhet.

De är en syskonduo från Portland som gjorde 00-talet lite gladare med sin primitiva korsning av Serge Gainsbourg-rock och klassisk indiepop. Cold City var ett av 2007 års bästa album, bandet härmade mer eller mindre vad de gjort på debuten – sprittande gitarrslingor, bångstyriga trummor, sång som pendlar mellan svalt och hett, med engelska och franska omvartannat – men lyckades lite, lite bättre med allting. Nu är det 2010, nytt decennium och dags för ”den svåra” tredje skivan, Broken Bow.

Så har de utvecklats? Nja, inte nämnvärt. Under de senaste turnéerna har bandet utökats till en kvartett, och så också i studion. Men det distinkta och diskanta Eux Autres-soundet är intakt.

Låtarna tar lite tid på sig, märkligt nog känns de inledande fyra spåren mest som utfyllnad. Men från och med ”A Band Undone” lyfter musiken och når riktigt höga nivåer. ”You’re Alight” är en väldigt snygg poplåt där varje liten beståndsdel bidrar till en perfekt helhet. Ändå kan jag sakna de extra smittsamma melodierna från äldre låtar som ”When I’m Up” och ”The Deadball Era”. Magnifika ”My Love Will Not Let You Down”, från fjolårets Springsteen-coverplatta, kompenserar dock mer än väl för det. Och Heather Larimer är fortfarande en av världens coolaste sångerskor. Je t’aime, Eux Autres!

Betyg: 4

Cover #1

”My Love Will Not Let You Down” är en av Bruce Springsteens många outtakes. Efter att ha spelats in till både ”Nebraska” och ”Born in the U.S.A.”, men ändå ratats, fick den till sist se dagens ljus på samlingen ”Tracks” 1998 (i sin Born in the U.S.A.-kostym). Det är en av Springsteens starkaste låtar, men tyvärr har han lite väl mycket whiskeyröst på inspelningen.

Lyckligtvis gör Portland-duon Eux Autres en fantastisk version av den på ojämna men trevliga hyllningsskivan ”Play Some Pool – Skip Some School – Act Real Cool”. Soundet är betydligt mer sparsmakat än på föregångaren, men de lyckas ändå bibehålla låtens driv. Trummorna dundrar fram, pianoslingan sätter sig direkt i skallen, och Heather Larimers röst är lika cool som alltid.