Tag Archives: Skivor 2010

Bubblegum Lemonade – Sophomore Release

Lawrence McCluskey kommer från Glasgow, har pottlugg och spelar 12-strängad Rickenbacker. Han gillar Jesus & Mary Chain, Velvet Underground och Ride. Mer än så behöver man inte veta om Bubblegum Lemonade, McCluskeys enmansband. Får något av det ovanstående ditt hjärta att slå lite snabbare är det här musik för dig.

2007 års debut-EP Ten Years Younger innehöll en kvartett klockrena treminuters poplåtar och den följdes av perfekta singeln ”Susan’s in the Sky”. Allt var upplagt för en ny stjärna på pophimlen, men tyvärr höll inte fullängdaren vad de första låtarna lovat. Det mesta lät som utfyllnad och den stora Bubblegum-hajpen uteblev.

Lyckligtvis är McCluskey inte typen som bryr sig om framgångar, eller bristen på dem. Han skriver den sortens musik han själv vill lyssna på, utan en tanke på vilken smak Pitchfork råkar tugga just nu. Nackdelen med det är förstås att många, inklusive mig, missade hans andra album Sophomore Release, som släpptes i november. Men vad spelar releasedatum för roll i det långa loppet? Jag snubblade över skivan häromdagen, och det är jag glad för.

Egentligen har det inte hänt så mycket sedan sist (enligt gammal skotsk tradition), McCluskey gör fortfarande passningar till gamla klassiker (förut var det ”Surfin’ USB”, nu är det ”We Could Send Emails”) och använder samma stämsång, samma gitarrslingor och ungefär samma ackord – men allt låter lite bättre. Melodierna är mer minnesvärda och produktionen mer genomarbetad. ”She’s Got a Gun” och ”We Could Send Emails” är förkrossande bra poplåtar som lätt kunde platsat på både Darklands och Nowhere.

Var Sophomore Release skulle hamnat på min Best of 2010-lista låter jag vara osagt, men om det är någon indikation så gillar jag den bättre än både genrekollegorna Beach Fossils och Glasgow-grannarna The Vaselines verk från samma år.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Musik

10 Leftovers from ’10

När man väljer årets bästa skivor blir det alltid några stackars artister över som kanske spelade in en enda singel, en EP eller bara lyckades med en låt på deras i övrigt rätt trista album. För tio, femton år sedan kunde såna band lätt glömmas bort, men alltsedan musik började spridas på nätet har albumen som konstart minskat i betydelse. Det räcker med en eller ett par låtar för att nå framgångar, eller ja, åtminstone bli lite omtalade.

Så. Här kommer mina tio ”unika” favoritlåtar från 2010. Trevlig lyssning och läsning!

Bourgeois Heroes spelar psykedelisk pop i samma stil som Elephant 6-kollektivet, med den lilla skillnaden att de i första hand är intresserade av låtskrivande. Elephant-band som Olivia Tremor Control är bra på att låta som Beatles i ungefär en vers, sedan brukar de antingen flippa ur eller gå över till en ointressant refräng som låter betydligt mer E.L.O. än The Fab Four. Jag hoppas Bourgeois Heroes fortsätter skriva låtar i samma klass som på EP:n Musical Postcards, då kan det bli åka av under 2011. (Och förhoppningsvis dyker det upp fler videoklipp av dem på YouTube!)

Darker My Love kan bäst beskrivas som ett sämre Bourgeois Heroes. Samma 60-talsinfluenser, men sämre melodier. Men ”Rain Party” är en riktigt fin ballad med körsång av Maria Taylor från Azure Ray.

Fiveng är en San Francisco-kille som gör trevligt monoton (ja, det kan vara ett positivt ord!) musik på sin laptop. Han släppte två EP:s under 2010, Easy och Jonah. Och i likhet med 90-talets shoegazeband, som han säkert lyssnat en del på, handlar hans musikvideor mer om stämningsskapande än historieberättande.

High Places musik är minst lika drömsk som Fivengs, man skulle nästan kunna kalla den impressionistisk. Tyvärr var deras senaste skiva, High Places vs. Mankind, mer som en lång, sömnlös natt. Undantaget är öppningsspåret ”The Longest Shadows”, med en lätt bultande vers och en refräng som, när den hörs första gången efter två och en halv minut, är lika vacker som en blommande majdag.

Jens Lekman drar mer åt easy listening-hållet för varje år som går. Hans röst blir smörigare och smörigare, stråkarna smetigare och smetigare, och texterna mer och mer lättsamma. På ”The End of the World is Bigger than Love”, hans enda singel från 2010, testar han dessutom lite Phoenix-gitarrer (ett smörband i hipsterkläder). Ändå kan jag inte låta bli att nynna med varje gång jag hör den. Ljudet av det lilla pianotemat får mig att tänka på ”November Rain” och refrängen är helt enkelt för tjusig för att inte gilla. Lita på att den snart 30-årige Göteborgarens nästa album kommer bli rejält omskrivet – när det nu dyker upp.

Bästa spåret på Jim O’Rourkes märkliga hyllningsalbum till Burt Bacharach har precis det som Jens Lekman saknat på sina senare alster – något som skär emot det tillrättalagda. På klassikern ”Always Something There to Remind Me” är det Jims bandkollega Thurston Moore som sjunger. Han är allt annat än en smörsångare, men det gör bara att låtens vemod känns starkare. Efter att både Sonic Youth och My Bloody Valentine uttryckt sin uppskattning för Bacharach undrar jag bara när det kommer riktigt högljudda covers på hans gamla 60-talshits.

Memoryhouse är ännu ett av 2010:s många drömska band. På ”Lately (Deuxième)” samplar de, passande nog, gitarren från ”Phone Call” – en av de finaste kompositionerna från det undersköna soundtracket till Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

Panda Bear gjorde ett av 2007 års bästa album, med sin uppdaterade och utflippade version av Beach Boys-soundet (Beach Boys må ha varit utflippade själva, men det hördes alltför sällan i deras musik). Under 2010 släppte han ett par singlar inför vad som förhoppningsvis blir en fullängdare under 2011. Ingen av dem var riktigt i klass med materialet på Person Pitch, men ”You Can Count on Me” har helt klart potential.

Summer Camp gör 80-talsdoftande poplåtar med textrader som ”We danced all night and held each other tight”. Vad passar väl bättre till det än bilder från Roy Anderssons tidlösa ungdomsskildring En kärlekshistoria. ”Round the Moon” är årets musikvideo.

Mark Kozelek (som är mannen bakom Sun Kil Moon och tidigare Red House Painters) har alltid varit en mästare på covers. 2010 släppte han förutom albumet Admiral Fell Promises också EP:n I’ll Be There, döpt efter Jackson 5:s klassiska ballad. Har man inte hört Kozeleks musik brukar såna tolkningar komma som lite av en chock. Själv har jag varit ett fan i snart 15 år, och under åren lärt mig att det inte finns en låt han inte kan göra om till en vacker vaggvisa, oavsett om upphovsmännen är Jacksonfamiljen eller AC/DC. På I’ll Be There gör han förutom titellåten också Casiotone for the Painfully Alones ”Natural Light” och Stereolabs kanske allra främsta verk, ”Tomorrow is Already Here”.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Musikvideor

Årets skivor 2010: plats 5-1

5. The VaselinesSex with an X
Efter nästan 20 år återkom Skottlands kultigaste popduo med ett album som kunde varit inspelat för, ja, 20 år sedan. Men The Vaselines är inte intresserade av nostalgi, de spelar bara sin musik på det enda sätt de kan. Enkla melodier på gränsen till naivistiska, med gitarrer som på bästa Velvet Underground-manér pendlar mellan sockersött och skrän. Och de behövs lika mycket nu som när de först hördes i slutet av Thatcher-eran, perioden de skjuter ner på plattans bästa spår ”I Hate the 80’s”:

What do you know? You weren’t there
It wasn’t all Duran Duran
You put a bullet in a Beatle
Started beating on the people
A war that lead nowhere

4. Håkan Hellström – 2 steg från Paradise
Håkan Hellström kommer kanske aldrig skriva en låt lika stark som ”Tro och tvivel” igen (kommer någon någonsin det?), men stabila album kan han fortfarande spotta ur sig. 2 steg från Paradise, det sjätte i ordningen, saknar de extrema topparna från föregående För sent för Edelweiss, men är istället en betydligt jämnare affär. Vid första lyssningen känns den lite konturlös med sina dova gitarrer och knappt hörbara körer, men lever man med den i några veckor faller varje bit av ett sammansatt verk på plats. ”River en vacker dröm” och ”Saknade te havs” är inga klockrena singlar, men essentiella för helheten. Samma sak med ”Shelley”, som kunde varit hämtad från Håkans gamla orkester Honey is Cool, och de hjärtskärande balladerna ”Jag vet vilken dy hon varit i” och ”Vid protesfabrikens stängsel”. Och ”Man måste dö några gånger för att få leva” är omöjligt att få för mycket av. Håkan tillhör en unik skara artister som på något sätt kunnat mogna, växa upp och samtidigt behålla sina storögda visioner.

3. Beach House – Teen Dream
Släpiga trummaskiner, glittrande synthar, Victoria Legrands loja stämma och gitarrslingor att instinktivt nynna till. Beach House är ett sånt där band vars sound du kan idenifiera direkt, utan att ha hört låten ifråga. Teen Dream är deras tredje album och precis som tidigare låter det som en dag på stranden. Sol, svettpärlor, het sand under fötterna, lätt yrsel. Vågor kyler, sköljer över dig. Och så tillbaka under den stekande solen igen. Du dåsar, flyter långsamt bort. Musiken hettar och svalkar omvartannat, alltmedan Legrand sjunger om promenader i parken, Norge, zebror och äkta kärlek. En lika mystisk som underbar skiva, med sin höjdpunkt i ”Used to Be” – förmodligen årets allra bästa låt.

2. Allo Darlin’ – Allo Darlin’
Visst, man kan säga att Jens Lekman redan gjort allt som Allo Darlin’ gör, från ukulelen till duetten med röstsamplingar till texterna om kärleksfull matlagning. Men vad spelar det för roll när du långsamt vaknar upp till deras musik en måndagmorgon på pendeltåget, eller dansar vilt till den en fredagkväll på någon klubb? Elizabeth Morris har skrivit en samling oemotståndliga låtar om sitt liv i och utanför stan som jag fortfarande inte kan sluta njuta av. De är roligare, smartare och hjärtligare än nästan allt annat som släppts detta år. Var och varannan textrad känns som klassiska citat, vare sig de handlar om discon på vintern, Weezer-låtar, ensamma konstnärer eller filmatiseringar av sitt liv, och de levereras alla med en fullkomligt bedårande sångröst.

1. Arcade FireThe Suburbs
Arcade Fire och Win Butler sa det mesta om livet i villaförorten redan på debutens inledande Neighbourhood-låtar. Exakt vad det var de sa kan jag inte riktigt förklara, men när jag hör den klassiska kvartetten låtar vet jag ändå precis.

As the day grows dim
I hear you sing a golden hymn
The song I’ve been trying to sing

Bandets tredje fullängdare, The Suburbs, är lite tydligare i sin tematik, men för den skull inget simpelt konceptalbum. Första singeln, tillika titellåten, oroade mig lite med sina stompiga trummor, käcka pianoackord och falsettrefränger. Skulle de falla offer för samma lättköpta sarkasmer som i Pet Shop Boys ”Suburbia” eller Radioheads ”Fitter, Happier”?

Men The Suburbs handlar inte om enskilda spår, dess styrka ligger i variationen. Sexton låtar är mycket och ibland dalar kvaliteten, men det kan vara ett pris värt att betala för fler nyanser. Win Butler tar inte ställning för eller emot de av så många rockmusiker (och rockkritiker) bespottade förorterna, det råkar bara vara så att han, liksom många andra rockmusiker (och rockkritiker), är uppvuxen i dem.

Vad säger han om dem då? Tja, texterna är egentligen ingen central del av Arcade Fire. Eller rättare sagt, texterna skrivs inte för att läsas. Storslagna låtar som ”Wake Up” skulle inte funka om de hade knivskarpa och tydliga budskap. Bob Dylans första skivor är fantastiska än idag för att han är en ensam berättare, om en hel grupp människor sjunger ”Blowin’ in the Wind” tillsammans slutar det vara genialiskt och blir plötsligt lite skrämmande. Arcade Fire förmedlar någonting annat, de handlar om upplevelser och känslotillstånd. Musiken – röster, ord, instrument, melodier – är något man upplever. Det är därför de fyra Neighbourhood-låtarna från Funeral känns så kompletta, de är lyckorusiga, förvirrade, hårda, bräckliga och sprängfyllda med känslor.

The Suburbs är bara fler sidor av samma historia. Musiken pendlar mellan att vara loj, intensiv, försiktig, arg, ångerfull och hoppfull. Och villaförorten är både vacker och kvävande. Arcade Fire har gjort ännu ett soundtrack till livet.

1 kommentar

Filed under Musik

Årets skivor 2010: plats 10-6

10. Bruce Springsteen – The Promise
Okej, Bruce bortglömda album var inte den heliga graal. Inte ens en av hans bättre skivor. Men ändå, 22 tidigare aldrig utgivna (eller versioner av tidigare utgivna) låtar på en gång. Det räcker mer än väl för att platsa på årets topp tio-lista. Min enda invändning mot projektet är att den 61-årige Bruce lagt ny sång på flera av låtarna. Det kanske är bättre än de ofärdiga och halvhjärtade tagningarna från 70-talet, men bortsett från att han var en så mycket starkare sångare då blir det också lite komiskt att höra honom sjunga rader som ”we ain’t got no money” idag. Mest av allt är jag dock bara glad att få höra den hoppfulla popmusiken som skapades parallellt med den hårda rocken på Darkness on the Edge of Town. Att ”Outside Looking In”, ”Save My Love” och framförallt ”Rendezvous” aldrig släppts på skiva tidigare är i det närmaste en skandal.

9. Sambassadeur – European
Jag hade nästan glömt bort Sambassadeur efter den anonyma andra skivan, men 2010 återtog de sin plats i Sveriges absoluta popelit. European förgyllde den underbara våren efter vad som kändes som den kallaste och längsta vintern någonsin. Det börjar med en bris från ett fjäderlätt piano, sedan ekar det från trummorna och när stråkarna till sist tar vid är det vackert nog att smälta glaciärer. Eller åtminstone mitt hjärta. Resten av albumet håller också vad inledningen lovar – en sprakande popfest från början till slut, med sin absoluta höjdpunkt i ”Sandy Dunes”.

8. The National – High Violet
Alligator var ett av mina favoritalbum 2005, men efterföljande Boxer, som också blev The Nationals stora genombrott, var en stor besvikelse. Med undantag av ”Fake Empire” kändes den bara kall och fantasilös. Men nu är de tillbaka i gammal god form (ja, det är faktiskt deras femte fullängdare). Matt Berningers djupa röst låter starkare än någonsin och ramas snyggt in av cello, piano och dova trummor, medan gitarrerna tassar försiktigt i bakgrunden. ”Bloodbuzz Ohio” är en stark kandidat till årets låt.

7. The Drums – The Drums
Det bästa med The Drums är inte att deras debutalbum är fullt av poppärlor. Nä, det är att de med sina ah-ah-ah står för första steget mot ett internationellt erkännande av Håkan och Broder Daniel. Det unga Brooklyn-bandet anger The Tough Alliance som en av sina största influenser, och ja, ni förstår kopplingen. De har också, likt sina inspiratörer från Göteborg, lyssnat en del på The Cure. Öppningslåten ”Best Friend” hade gjort sig perfekt på både Kiss Me Kiss Me Kiss Me och The Head on the Door.

6. Eux Autres – Broken Bow
Portlands stoltheter fortsätter göra det de gör bäst – minimalistisk garagepop på engelska och franska. Varje låt är kanske inte perfekt, men de är aldrig sämre än bra. Och om inte Bruce-covern ”My Love Will Not Let You Down” släppts redan 2009, på en obskyr hyllningsskiva, hade jag kallat den årets låt. Heather Larimer, som sjunger på de flesta låtarna, har lagt trumstockarna åt sidan, till förmån för ett piano. Det innebär ett lite mer konventionellt komp, men som kompensation kryddas nästan varje låt av ett perfekt klinkande. Keep doing that thing you do, Eux Autres!

6 kommentarer

Filed under Musik

Årets skivor 2010: bubblare och plats 15-11

Bubblare:
Azure Ray – Drawing Down the Moon
Isobel Campbell & Mark Lanegan – Hawk
Jenny and Johnny – I’m Having Fun Now
Jim O’Rourke – All Kinds of People Love Burt Bacharach
Surfer Blood – Astro Coast
The Vatican Cellars – The Same Crooked Worm
Wild Nothing – Gemini

15. The Magnetic Fields – Realism
Stephin Merritt avslutar sin albumtrilogi med temat akustiskt, eller realistiskt om man så vill. Efter åtminstone sex års turnerande med enbart akustiska spelningar känns det kanske inte som århundradets mest originella idé, men frågan är hur många som egentligen bryr sig om vilka teman Merritt väljer. Så länge han utökar våra redan väldigt långa Magnetic-låtlistor med spår som ”You Must Be Out of Your Mind” och ”The Dada Polka” är vi nöjda.

14. Joanna Newsom – Have One On Me
Tredje fullängdaren av underbarnet från Nevada är en trippel. Av naturliga skäl är det långt ifrån lika helgjutet som de två tidigare albumen, men där finns ändå några riktiga höjdpunkter. ”’81” är typisk bedårande Newsom och ”Go Long” är en åtta minuter lång ballad som inte känns en sekund för lång.

 
 

13. Sun Kil Moon – Admiral Fell Promises
Husguden #2 gjorde ett av sina sämre album, men det är ändå starkt nog att klassas som en av årets 15 bästa skivor. Mark Kozeleks klassiska gitarrspel är vackert att lyssna på, men hans fingerfärdighet verkar ha stått i vägen för låtskrivandet – kanske hade det varit bättre med ett helt instrumentalt album. Lyssna bara till den första minuten av inledande ”Ålesund” och de sista två minuterna av avslutande ”Bay of Skulls”. Så smäktande och samtidigt så melankoliskt.

12. Belle and Sebastian – Write About Love
Husgudarna #1 gjorde ett av sina sämre album, men det är ändå starkt nog att klassas som en av årets 15 bästa skivor. Stuart Murdochs melodier är fortfarande i en klass för sig, även om arrangemangen ibland är lite överdrivna. Och hur som helst behövs det alltid lite Belle and Sebastian i vår hårda värld.

 

11. Beach Fossils – Beach Fossils
Beach Fossils sound är som sinnebilden av tidig 90-talsindie. De ekande gitarrslingorna, de loja rösterna, låttitlarna (”Sometimes”, ”Daydream”) – allt luktar smalrandiga t-shirts och skostirrande (på Puma Suede eller Adidas Gazelle, förstås). Låtskrivandet är inte riktigt i nivå med Andy Bell, Andreas Mattsson eller Norman Blake, men en trevlig nostalgitripp likväl.

2 kommentarer

Filed under Musik