Sun Kil Moon – 10 minuter (för mig själv)

Jag har inte mycket att säga om Benji, Sun Kil Moons senaste alster. Lyriken är omvartannat sorgsen och banal, med lite för mycket betoning på det senare, men framförallt är musiken en skugga av sitt forna jag, och på större delen av skivan sjunger Mark Kozelek som en kratta.

Inledande ”Carissa” stör jag mig dock inte på, det är en gripande historia, om än musikaliskt ganska medioker. Och ”Micheline” är faktiskt riktigt bra, för 10-15 år sedan skulle det varit ett dugligt albumspår på valfri Kozelek-platta. Men ingen av dem har tillräckligt med styrka för att rädda albumet från en snabb och säker död i min dators papperskorg. Nä, det enda som håller min uppskattning av Benji vid liv är ”I Watched the Film the Songs Remain the Same”. Om resten av skivan sträcker sig från dålig till hyfsad, så är det en låt i en mästarklass för sig. För herregud, så fin den är, denna 10 minuter långa introspektiva resa genom en artists liv.

Över ett samtidigt drömskt och frenetiskt gitarrplock, någonstans mellan Red House Painters ”Trailways” och flamenco-influenserna på Admiral Fell Promises, sjunger Kozelek på toppen av sin numera utslitna rösts förmåga. Och orden som rinner ur honom är ett fascinerande flöde av minnen, som tar sin början i konsertfilmen om barndomshjältarna i Led Zeppelin, fortsätter via döda släktingar, melankoli, skolgårdsbråk och slutligen landar i ett tack till mannen som gav Red House Painters deras skivkontrakt med 4AD. Melodin har släktskap med gamla ”Have You Forgotten” och ”Wop-A-Din-Din” och mellan de långa, långa verserna hörs en märklig kör som inte bara blir till hjärnspöken i Kozeleks ögonblicksbilder, utan också ekar av tidiga verk som ”Evil” och ”24”. Musiken är så på en gång vacker och suggestiv att jag inte kan kalla den annat än magisk, och texten hoppar så lätt mellan det enkla och det hjärtskärande.

”I Watched the Film…” vore ett fullgott, rentav briljant, låtval att avsluta sin karriär med. En tillbakablick på och sammanfattning av det som utgjort Marks Kozeleks ”beautiful, beautiful musical world”. Men hans musikaliska resa kommer inte stanna där, det vet jag. Han kommer fortsätta spotta ur sig sina nya banala vardagsobservationer och tonsätta dem med oinspirerande melodier och rutinmässigt gitarrspel. Och det är okej med mig. Så länge han då och då skriver låtar av den här kalibern är allt annat oviktigt. Jag kommer glatt fortsätta betala för skivorna (här).

Have You Forgotten 2013: Skivorna – plats 3-1

3) Still Corners – Strange Pleasures

”Midnight Drive” är ljudet av neonskyltsreflektioner i regnvåt asfalt, eller kanske det repetitiva blinkandet från gatlyktorna under en lång nattlig bilfärd. Och ”The Trip” är samma bilder, men i morgonljuset. Med Still Corners i lurarna är jag ständigt på resa. Och då pratar jag inte om någon bergochdalbana genom varierade landskap, utan snarare en lång färd in i tankarna, via vackert monotona miljöer. Monotona på bästa sätt, precis som Real Estates ”Green Aisles” var en tripp genom ändlösa gröna kullar och slätter.

Men Strange Pleasures är mer än bara huvudmusik, Still Corners är ett band som vet hur man får det att svänga också.”The Things You Said”-basgångarna känns i hela kroppen och varje storslaget trumfill får det att spritta i både ben och armar. Det är något så ovanligt som en skiva som gör sig lika bra på roadtrips genom natten som på dansgolv, eller för all del på efterfester. Snyggt, stämningsfullt och svängigt.

 

2) Mark Kozelek & Jimmy LaValle – Perils from the Sea

Det är några gånger nu som jag gått och sett Mark Kozelek spela på Södra teatern och efteråt tänkt att han måste skaffa sig ett nytt uttryckssätt. Hur makalöst duktig han än är med den akustiska gitarren, börjar det kännas begränsat, upprepande, rentav tröttsamt ibland. Aldrig hade jag väl kunnat ana att han höll på att spela in ett album med Jimmy LaValle från underbara analog-elektroniska Album Leaf. Men lika oväntad som den kombon var, lika starkt är albumet de skapade tillsammans. LaValles gamla trummaskiner och analoga Casio och Yamaha-keyboards utgör ett perfekt soundtrack till Kozeleks lyrik. ”You Missed My Heart” lyckas på något omöjligt sätt kombinera en singer songwriter-berättande med gammal hederlig synthpop, ”Baby in Death…” är en fascinerande resedagbok som får liv av LaValles genialiskt monotona arrangemang, och ”He Always Felt Like Dancing” är en hjärtskärande skildring av ett äldre par i Kozeleks kvarter, där en blippande trummaskin blir det perfekta ackompanjemanget till deras kärlekshistoria.

Och så är det förstås ”Ceiling Gazing”, denna monumentala snyftare till komposition. Jag vet inte om det någonsin funnits en låt som lyckats göra mig gråtfärdig varenda gång jag hör den. Men det gör ”Ceiling Gazing”. Orden är så uppriktiga, både sorgsna och lyckliga, och musiken så effektivt minimalistisk att varje liten skiftning känns, känns, i hela kroppen. Att den knyter an till Red House Painters nu 20 år gamla ”Uncle Joe” känns inte som ett medveten koppling för att göra fansen glada, utan som en fullt logisk utveckling för en artist som ägnat en hel karriär åt att blotta sina innersta tankar.

 

1) Veronica Falls – Waiting for Something to Happen

Om Waiting for Something to Happen är bättre än det klassiska debutalbumet kan endast framtiden avgöra, just nu vet jag bara att “Teenage”, “Broken Toy” och “Waiting for Something to Happen” är tre av det här århundradets bästa poplåtar, so far. Lägg därtill en drös fenomenala albumspår, en förträfflig coverskiva och den nysläppta dubbel A-sidesingeln Nobody There/Need You Around, så blir det tydligt att 2013 var Veronica Falls år. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Waiting for Something to Happen är essensen av bra popmusik. Samtidigt välskriven och skevt skramlig, många gånger vemodig, men med en energi så intensiv, så stark, att den får mitt hjärta att skena fullständigt.

Mark Kozelek & Jimmy Lavalle – Perils from the Sea

Singer-songwritern Mark Kozelek, till vardags fastvuxen vid sin akustiska gitarr, har vid enstaka tillfällen lånat ut sin röst till något litet elektroniskt projekt, men ärligt talat har det aldrig låtit särskilt intressant. Inte förrän nu, när han slagit sina ensamma påsar ihop med The Album Leaf-mannen Jimmy Lavalle och skapat skivan Perils from the Sea. Kozelek har stått för sång och text, medan Lavalle skrivit det mesta av musiken, spelat alla instrument (mest gamla synthar, keyboards och trummaskiner) och producerat.

Det är en omställning att höra Marks ensliga stämma i dessa helt nya ljudlandskap, men öronen vänjer sig snabbt. Sånginsatserna är förvisso långt från fläckfria (en dålig vana Koz lagt till sig med de senaste åren), och märkligt nog låter hans röst som mest utsliten och trött på första spåret ”What Happened to My Brother”, som också är det musikstycke Lavelle utsmyckat med allra mest NES-doftande blipp-bloppsynthar. Men efter den väl aparta inledningen börjar produktionen kännas mer organisk, med mjukare keyboards, vacker orgel och en och annan försiktigt plockad gitarr. Och någonstans i höjd med låt nummer fyra, ”Baby in Death Can I Rest Next to Your Grave”, känns det som att allt faller på plats. Den monotona sångmelodin, det mjukt dunkande beatet och de malande syntharna smälter perfekt ihop med Kozeleks resedagbok från turnéer världen över.

Det planlösa turnerandets baksida är ett tema Kozelek snuddat vid tidigare, på låtar som ”Tonight in Bilbao”, och det genomsyrade hela Among the Leaves. Men på Perils from the Sea har det förfinats och förvandlats till något mer än det som förr mest känts som bitter ensamhet. I ”Baby in Death…” målas den aldrig upphörande resan upp, enkelt och effektivt, från flaxande duvor utanför hemmet i San Francisco, via beväpnade ungdomar i Israel, till en missad vallfärd till en kändisgrav i Australien. Tillbaka till amerikanska kontinenten, från Florida till Vancouver och Calgary. Och så Japan, Sydkorea, Singapore. Hela tiden med bara gitarren som sällskap. Sökandet efter en egen plats, ett permanent hem, krockar hela tiden med nya turnéer, och Mark slungas våldsamt runt jorden som en motvillig global uppdatering av On the Road.

I nästföljande ”Celing Gazing” är vi tillbaka i den egna lägenheten igen, Mark är nattvaken av jetlag, med blicken fäst i taket, och med betydligt mer personliga minnesbilder på näthinnan. En vacker liten orgelfigur upprepas under verserna, medan han beskriver familjerelationer, begravningar, och de syskonbarn i hembygdens Ohio som gör ensamheten uthärdlig. När refrängerna (som vi får kalla dem, i brist på bättre ord) kommer är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är förmodligen en av de mest känslomässiga texter Mark någonsin skrivit, vilket inte vill säga lite med en artist som levt med sina känslor utanpå huden de senaste tjugo åren.

Därefter följer de lättare och luftigare ”You Missed My Heart” och ”Caroline”, det närmaste skivan kommer några hits. I ett annat sammanhang skulle de inte kunnat beskrivas som något annat än gammal hederlig synthpop, och det må vara märkligt att höra från 90-talets mest sorgsna sadcore-musiker, men icke desto mindre vackert, och ett tacksamt uppehåll innan den vemodiga resan, via Tokyo och Skandinavien (Stockholm omnämns två gånger!), fortsätter. Tyvärr börjar det halta lite framåt spår nio och tio, men det kompenseras mer än väl med avslutande ”Somehow the Wonder of Life Prevails”. En ambitiös titel, visst, men med sin drygt tio minuter långa berättelse över Lavalles melankoliska men varma ljudlandskap, lever den också upp till vad den lovar. Ett värdigt slut på en lika storslagen som detaljerad resa, som ibland må bli monoton, men på det stora hela är så överväldigande att den lämnar mig stum av förundran.

(Keep Running) Down (That) Colorful Hill

Detta måste vara den mest oväntade musikupplevelsen hittills under 2013. En italiensk hyllningsskiva till Red House Painters klassiska debutalbum Down Colorful Hill! Den har fått namnet Oldness Comes with a Smile (efter refrängen till ”24”) och totalt är det tolv band som samsas om de sex låtar som utgör originalskivan. Lyssna här!

Down Colorful Hill – Italian Style

Mark Kozeleks musik är ju rätt svår att tackla från början, mest med tanke på de personliga texterna, men också för att det krävdes en kvartett med genialiska musiker för att komma undan med de både extremlånga och ultralångsamma låtarna. Såvitt jag vet är det inte många kända band som ens vågat försöka. Jenny Owen Youngs har gjort en meningslös version av ”Have You Forgotten”, några andra kan jag inte komma på så här på rak arm. YouTube är översvämmat med fansens egna tolkningar, men de lider av precis samma problem som de etablerade artisternas – ingen vågar tillföra något eget, och då blir det bara tomma, lånade ord, ackompanjerade av opersonliga akustiska gitarrer.

Så mycket mer förvånande då att några av dessa italienska band faktiskt gör ett hyfsat jobb. Mimes of Wine inleder trevande, men ganska vackert, med sin tolkning av ”24”. Den ligger visserligen nära originalet, men har ändå tillräckligt med egen karaktär för att jag åtminstone ska orka lyssna vidare. Low Adventures in Lo-Fi fortsätter sedan med ”Medicine Bottle”, och bjuder på en trevlig sångduett även om övrig instrumentering spretar väl mycket. Det ska väl sägas att det är tur att banden gett sig på just Down Colorful Hill, som ju består av enbart demoinspelningar. Originalens primitiva sound gör det möjligt för dessa nya versioner att låta förfinade utan att faktiskt ändra eller lägga till så mycket.

Resten av låtarna fortsätter i samma spår, avviker lite från originalen med en trummaskin här och en keyboard där, men utan att sluta låta som Red House Painters-covers. I slutändan finns förstås ingen anledning att lyssna på det här albumet istället för originalet, men har man spelat det senare sönder och samman, fungerar delar av Oldness Comes with a Smile som en trevlig tillbakablick.

Givetvis finns några bottennapp att hålla sig undan från också. Första versionen av ”Japanese to English” och andra av ”Medicine Bottle” bjuder på vedervärdig emo-rock, och ett par spår, främst Delawaters ”Michael”, är svåra att stå ut med på grund av sångarnas uppenbara brist på förståelse för vad de sjunger. Det klumpiga uttalet har jag inget problem med – med tanke på hur många svenska indieartister jag gillar som totalt omfamnat svengelskan vore det ju hyckleri – men förstår man texterna så dåligt att man utelämnar viktiga ord ur meningarna, då kan det bara bli patetiskt.

På det hela taget är jag ändå överraskad att det här projektet inte var så dåligt som jag föreställt mig. Jag menar, ett band som heter Tequila Funk Experience… Att de faktiskt lyckas spela igenom den snillrika Smiths-pastischen ”Lord Kill the Pain” utan några större skönhetsfläckar (grunge-stämmorna är väl de enda) är ett smärre mirakel. Sedan är det en annan sak att jag inte lär lyssna på någon av dessa låtar igen. En rolig resa var det, trots allt.

För den som ännu inte upptäckt originalens storhet finns min egen guide till Kozeleks musik här.

Mark Kozelek + Album Leaf = sant

Oj oj, det kommer ännu mer från Mark Kozelek och Sun Kil Moon nästa år! Nyligen skrev jag om coverskivan som är planerad att släppas i februari nästa år. Nu har ytterligare ett projekt annonserats ut, och ett betydligt mer intressant sådant. En känsla som både jag och andra fans haft efter Kozeleks senaste konserter i Sverige är att han måste börja se sig om efter nya kollaboratörer, det blir för likgiltigt – för både Kozelek själv och publiken – med bara den ensamma akustiska gitarren.

Så vad har den buttre San Francisco-bon nu i kikaren? Jo, ett samarbete med semi-instrumentala enmansbandet The Album Leaf. Min spontana reaktion på denna nyhet var väl inte total upphetsning, men inte heller ointresse. Det skulle liksom kunna bli bra. Men kanske inte jättebra. Eller? Jag har alltid tyckt att de låtar med The Album Leaf som innehållit sång varit ganska mediokra, men å andra sidan har de instrumentala varit både stämningsfulla, vackra och melodiösa. Frågan är bara hur väl det passar en artist som Mark Kozelek.

Oavsett resultatet ser jag betydligt mer fram emot denna skiva, Perils from the Sea, än ännu en samling skickligt fingerplockade visor av Mark. Och jo, ju mer jag tänker på det, desto bättre tror jag det här kommer bli. Album Leafs Jimmy LaValle är en mästare på att kombinera akustiska och elektroniska ljud och få dem att låta som gjorda för varandra. Lyssna bara på ”The Light” och ”Shine” från 2006 års In a Safe Place (för övrigt mitt återkommande soundtrack när jag plöjde de tre delarna av 1Q84 ifjol – musik som gjord för läsning). Stödd av Marks ödsliga röst och starka låtskrivarförmåga (och vackra gitarrspel? det återstår att se) skulle LaValle kunna skapa någonting riktigt, riktigt vackert.

Det här är förresten inte Marks enda samarbete med andra artister just nu. Under året har han gjort en del spelningar i USA tillsammans med pianisten från skivbolagsgrannarna Desertshore, och tidigare i höstas medverkade han i Late Night with Jimmy Fallon och framförde tre låtar tillsammans med husbandet The Roots. Inga häpnadsväckande framträdanden (delvis beroende på låtvalet, ska sägas), men jag är säker på att dessa kollaborationer gör underverk för Kozeleks kreativitet. Den 14:e maj 2013 får vi höra resultatet av mötet med herr LaValle. Jag kommer sitta spänd av förväntan fram till dess.

Här följer då ”The Light” och ”Shine” med The Album Leaf, ”Turtle Pond” med Desertshore & Mark Kozelek, och till sist en The Roots-kompad ”Mistress”. Varsågoda! Och just det, spår tre på kommande skivan heter ”Gustavo”. Bara en sån sak.

Ny låt och coverskiva med Mark Kozelek

Mark Kozeleks senaste låtar har varit långt under hans vanliga standard. Men just nu streamas en helt ny, kallad ”You Missed My Heart”, på Kozeleks skivbolags hemsida, Caldo Verde Records från en kommande liveskiva (den femtioelfte i ordningen). Och ja, den är riktigt bra. Riktigt!

Inget nytt under solen egentligen, samma vackert plockade akustiska gitarr, samma monotona röst, men ändå med en helt annan intensitet och glöd än allt på Among the Leaves. ”You Missed My Heart” är inget dussinspår.

Som om inte det var nog har en ny skiva med den buttre singer-songwritern annonserats ut. Eller ja, just singer-songwriter är kanske fel epitet här, för det handlar bara om covers den här gången. Å andra sidan vet ju alla som är bekanta med Kozelek att hans covers snarare kan kallas helt nya låtar, musikaliskt i alla fall. Låtvalen får mig inte direkt att jubla, snarare tvärtom, men från Red House Painters första Kiss-cover, via AC/DC, till Modest Mouse-tolkningarna på Tiny Cities, har han lagt sin alkemist-hand på all typ av musik och lyckats göra guld av det mesta. Så varför ska inte Genesis, Misfits och Danzig också kunna förädlas? Den 19:e februari nästa år får vi svaret.

Just det, Like Rats, ska skivan heta. Döpt efter det gamla industribandets Godfleshs låt… Och en grej till, sista låten är Sonny & Chers gamla dänga ”I Got You Babe”, vilket får mig att hoppas på en intressant duett. Exciting!

The Best of Red House Painters, Mark Kozelek & Sun Kil Moon

Jag orkar inte riktigt gå in på varför den nya, kommande Sun Kil Moon-skivan (som trogna fans, som förbeställt direkt från skivbolaget, redan fått i brevlådan) inte är bra, så jag nöjer mig med att säga följande: Om du någonsin gillat Mark Kozeleks musik – oavsett om det är under namnen Red House Painters, Sun Kil Moon eller bara Kozelek – så låt den inte befläckas av Among the Leaves. Och har du aldrig lyssnat på honom, så börja för allt i världen inte med den sorgliga raden mediokra kompositioner som utgör nämnda skiva.

Det är allt. Inte ett ord om dalande stjärnor tänker jag yttra, för Kozelek kan fortfarande skriva andlöst vacker musik, med texter som kan röra vilket stenhjärta som helst till tårar. Jo, hans konserter är de enda jag varit på där flera personer i publiken verkligen stått och gråtit. På riktigt, inte bara fällt en tår eller två. För så hudlös, så berörande är hans musik.

Men det handlar inte bara om oändligt långsamma låtar som tonsätter olycklig kärlek. Under Kozeleks nu tjugo år långa karriär har det kanske varit det dominerande uttryckssättet, men på de många skivorna gömmer sig också ömsinta berättelser om allt från ungdomlig vänskap och bortgångna boxare till egensinniga katter.

Egentligen skulle jag vilja välja minst 70 låtar, eller bara be er alla att gå ut och köpa Rollercoaster– och Ocean Beach-skivorna, men nu har jag verkligen lagt band på mig och valt det absolut bästa av det bästa – 30 livsviktiga musikstycken. Snyfta, stirra in i väggen, meditera, eller gör vad ni vill, här är i alla fall Have you forgotten Mark Kozelek!

Jag kan dock inte lämna dessa oumbärliga sånger okommenterade. Det räcker såklart med att bara lyssna, men om ni gillar vad ni hör så finns här också lite information om några av låtarna.

”Michael” (1992) är Marks egen ”Bobby Jean”. En kontaktannons i skepnad av en låt, skriven för att få tag i en försvunnen barndomsvän. Citatet från konversationen med en av dennes tidigare flickvänner är klassiskt:

Sha said ”I heard he lost his mind again”
Again? I said I didn’t know that you ever did

Låten får aldrig någon upplösning, Mark konstaterar bara att Michael var hans bäste vän och att de hade många fina stunder tillsammans, men att han nu förmodligen försvunnit för gott. Sorgligt, men i verkligheten får historien ett slut värdigt en Hollywoodfilm:

Nästan tio år har gått sedan låten kom ut, och Mark har fortfarande inte fått tag i Michael. Men så innan en spelning i Florida hör han ett rykte om att sagda person ska befinna sig i lokalen. Inget märkvärdigt, sådana rykten har florerat tidigare. Mark brukar inte ens spela den gamla låten längre, men den här kvällen får ändå bli ett undantag. Och sedan, medan han framför den, tittar han ut i publiken, och vem sitter där, gråtandes, om inte Michael.

När jag hörde Mark berätta det här i en intervju blev jag så berörd att det gjorde ont i magen. Det är ju nästan för fint för att vara sant. Han berättar även om det i förordet till Nights of Passed Over, en bok med Marks samlade låttexter, och tillägger där att de två talades vid efter spelningen och att de hållit kontakten sedan dess.

Down Colorful Hill (1992)

”Grace Cathedral Park” (1993). Under 90-talet omtalades Red House Painters i svensk musikpress mest som bandet vars låtar bara handlar om den där enda tjejen, hon som krossade sångarens hjärta. Katy, som i ”Katy Song”, skulle hon heta. Men det var inte riktigt sant. Det fanns visserligen en tjej som Mark haft ett förhållande med, och som väldigt många av hans tidiga låtar handlade om. Men Katy var en annan, någon han träffade senare. Den omtalade kvinnan hette Susan, och bland de många sånger som inspirerats av henne är ”Grace Cathedral Park” den allra bästa. Ett bitterljuvt stycke folkrock, med en text lika vacker som någonsin Den allvarsamma leken eller Den unge Werthers lidanden.

Red House Painters I – a.k.a. Rollercoaster (1993)

”Katy Song” (1993). Den betydelse nämnda Katy, trots vad jag nyss skrev, haft för Kozeleks musik är enorm. Han träffade henne strax innan inspelningen av Rollercoaster-albumet påbörjats, men just när han gått och inbillat sig att hon var den rätta, bestämde hon sig för att flytta från San Francisco, hela vägen över både kontinenten och Atlanten, till sina släktingar i London. Desillusionerad efter hennes besked gick Mark hem och skrev om sin upplevelse.

I know tomorrow you will be
Somewhere in London, living with someone
You’ve got some kind of family there to turn to
And that’s more than I could ever give you

Makalöst vackert, tycker vi alla som någonsin blivit dumpade och sökt tröst i musikens värld. ”Katy Song” brukar ses som Kozeleks magnum opus, en åtta minuter lång illustration av att lämnas av den man älskar. Joakim Berg, Stina Nordenstam och Andreas Mattsson har alla nämnt den som en favoritlåt.

”I Am a Rock” (1993). Om Paul Simons original handlar om en isolerad, ensam person, så kan Red House Painters version sägas vara nämnda persons alldeles egna klagosång.

Red House Painters II – a.k.a. Bridge (1993)

Det är oklart om ”Summer Dress” (1995) handlar om Katy eller Susan, men oavsett vilket är det en av Red House Painters mest lättillgängliga låtar. Andres Lokko kallade den ”det närmaste Kozelek kommit en vanlig poplåt”, och det är inte utan att jag håller med. Ett bra ställe för att inleda sin Kozelek-resa.

Ocean Beach (1995)

”Have You Forgotten” (2001). Jo, för tusan, visst är det låten som fått äran att namnge denna blogg. Här dock i en förlängd version från soundtracket till Cameron Crowes mystiska film Vanilla Sky, där Mark förresten har en liten roll (listad på IMDb som ”Dude, Fix Your Face Guy”). I regissörens nästföljande, och betydligt bättre, Almost Famous, har han en något större roll som Stillwaters basist Larry. Originalet finns annars att avnjuta på Songs For a Blue Guitar från 1996, för övrigt också tillägnad Katy.

Songs For a Blue Guitar (1996)

Många är de som misstagit ”Wop-A-Din-Din” (2001) för Kozeleks beskrivning av sin drömkvinna. I själva verket handlar den bara om hans katt. Låten var en livefavorit under slutet av 90-talet, men det skulle dröja till 2001, tre år efter att det färdigställts, innan ondskefulla whiskey-skivbolaget Seagram skulle släppa klorna om albumet Old Ramon, där ”Wop-A-Din-Din” återfinns.

Old Ramon (2001)

”Golden” (2001). En finare hyllning till en annan artist än den Mark levererar till barndomsidolen, tillika singer-songwritern, John Denver får man leta efter. Leta gärna upp Take Me Home, där Mark samlat ihop artister som Will Oldham, Low och Tarnation (och sig själv, förstås) för personliga tolkningar av den gamle naturromantikerns låtar.

”Up to My Neck in You” (2001). I väntan på att få tillbaka rättigheterna till sin egen skiva passade Mark på att spela in två minialbum, varav det ena bara bestod av oigenkänneliga covers på riktigt gamla AC/DC-låtar. Det var inget nytt för honom att framföra tolkningar av hårdrocksklassiker, redan 1994 hade Red House Painters spelat in Kiss ”Shock Me”. Versionerna av Bon Scotts kompositioner är dock betydligt mer lyckade, främst för att denne inte skrev lika pinsamma texter som Ace Frehley. Det gömmer sig en och annan trist låt på What’s Next to the Moon, men ”Up to My Neck in You” är en riktigt söt kärleksballad.

What’s Next to the Moon (2001)

”Pancho Villa” (2003). Efter några år med soloskivor och medlemsavhopp från sitt gamla band bestämde sig Mark plötsligt för att släppa skivor under ett nytt namn, Sun Kil Moon. Någon större musikalisk skillnad innebar det inte, han hade alltid varit diktator i Red House Painters, och han fick dessutom med sig flera av de gamla musikerna till sitt nya projekt. Ghosts of the Great Highway är en episk historia som kretsar kring bortgångna personer, eller spöken om man så vill. Och påfallande många av dem, såsom Pancho Villa, var boxare. Spöken till trots är det här en i det närmaste triumferande låt som återfinns i två versioner, den elektriska ”Salvador Sanchez” och den akustiska ”Pancho Villa”.

Ghosts of the Great Highway (2003)

Med på albumet finns också ”Duk Koo Kim”, som var den första låten att släppas under namnet Sun Kil Moon (då i en annan, vida bättre, version på den tjusiga 10-tumssingeln här under). Musiken är allt annat än triumferande, fattas bara med den historien. Den 23-årige sydkoreanske boxaren Duk Koo Kim miste livet efter att ha tagit emot för många hårda slag från sin motståndare Ray Mancini. Illa nog, men tragedin slutar inte där, fyra månader efter att Kim dött tog hans mamma livet av sig, och ytterligare fyra månader senare gjorde matchdomaren detsamma. Kozeleks låt är en uppgiven men gripande berättelse om den bristande logiken i att ”änglarna” ger vissa människor nya chanser och andra inte.

Duk Koo Kim (2003)

Att så många låtar på Ghosts of the Great Highway handlar om döden har sin naturliga förklaring. Kozeleks kanske allra vackraste låt, ”Carry Me Ohio”, är inte bara en hyllning till hemtrakten, utan ett farväl till Katy, som gick bort i cancer något år innan skivinspelningen. Efter separationen som blev till ”Katy Song” höll de ändå kontakten under många år, till hon insjuknade och slutligen lämnade den här världen. Mark ärvde en av hennes katter och har fortsatt beskriva saknaden efter sin gamla kärlek på albumen April och Admiral Fell Promises. Förmodligen kommer han aldrig sluta skriva om henne, men ”Carry Me Ohio” är och förblir oöverträffad.

Craving dreams, a million miles ago you seem
And the star that I just dont see anymore

Words long gone, lost on journeys we walked on
Lost are voices heard along the way

Sorry for never going by your door
Never feeling love like that anymore

Heal her soul, carry her, my angel, Ohio

Tiny Cities (2005), uppföljaren till Ghosts, är en ren coverskiva med Modest Mouse-låtar som ”Tiny Cities Made of Ashes”, ”Truckers Atlas” och ”Ocean Breathes Salty”, och går att läsa mer om här.

Tiny Cities (2005)

”New Partner” (2006) är en cover på en av Palace Musics (a k a Will Oldham) allra bästa låtar. Hur bra originalet än är gör Kozelek ändå någonting unikt av sin tolkning. Som alltid.

”Moorestown” (2008) är en avlägsen släkting till gamla mästerverket ”Grace Cathedral Park”. Valstakt, ringande akustiska och elektriska gitarrer i symbios, och ännu en svidande vacker kärlekshistoria. Tack, Mark, för att du fortsätter få ditt hjärta krossat, din publik är dig evigt tacksam!

April (2008)

Mark Kozelek – Send in the Clowns (cover #11)

I kategorin oväntade coverversioner är Mark Kozelek okrönt kung. Pophistoriens mest sorgsna albumtrio följde han upp med en Kiss-cover (”Shock Me”), och karriären har sedan kantats av coveralbum på så skilda artister som AC/DC och Modest Mouse. Men det har aldrig varit ploj. Mark har min oändliga respekt, dels som ren alkemist (varken Kiss eller AC/DC är ju, som bekant, vatten värda), men också för att han undviker original som ligger för nära den egna musiken (möjligen med undantag av enstaka Neil Young-livecovers). Han har inte spelat in några låtar av Nick Drake eller Leonard Cohen, eller knappt någon melankolisk singer-songwriter alls (nej, John Denver kan inte kallas melankolisk). Det skulle bara säga något vi redan visste om hans musik, och inte föra lyssnarna en millimeter närmare artisten.

Häromåret släpptes Finally, ett album som samlar några av de rariteter Kozelek släppt på diverse samlings-, hyllnings- och välgörenhetsskivor. Här tacklar han några förhållandevis moderna artister, som Low och Will Oldham, och nog låter det trevligt, men också lite intetsägande. Det är väl självklart att han är besläktad med andra 90-talsdysterkvistar. Höjdpunkten är istället hans version av en nästan 40 år gammal musikallåt, ”Send in the Clowns”. Den skrevs av Stephen Sondheim i början av 70-talet för Broadway-produktionen A Little Night Music. Musikaler är bland det värsta jag vet, och ungefär så långt från Kozeleks lågmälda musik man kan komma, men sånt är oviktigt i sammanhanget. För det handlar ju inte om regelrätta covers. Bäst vore kanske om hans tolkningar kallades någonting annat, eftersom det oftast bara är texten som överhuvudtaget har något med originalen att göra.

De 12 apornas armé omnämns ofta som en nyinspelning av Terrassen (La jetée), men även om Terry Gilliams film har grundidén gemensamt med Chris Markers 28 minuter långa stillbildsserie, så skulle jag nog kalla dem för två skilda verk. Gilliam såg något i Terrassen som han gillade, men väl överfört till hans egen värld kunde det lika gärna varit en originalidé. Likadant är det med Kozeleks nytolkningar. Han kan ha hört något i en låttext och tagit det till sitt hjärta, men när orden sedan uttalas av honom är det som att han talar ett helt annat språk.

Men varför då spela in andras låtar och inte enbart sina egna? Tja, det är väl som med influenser, man kan inte riktigt styra över det. Kozelek är uppväxt på rockballader och musikalsånger. I hans egna musik har den bakgrunden sedan filtrerats genom såväl 80-talets indievåg som mer komplex lyrik och poesi, men det är inte svårt att förstå var det sentimentala och nästintill melodramatiska i hans egna kärlekstexter kommer från. Och ibland råkar det sig så att ett filter faller bort och en låt från förr tittar fram. Och den kan heta ”Send in the Clowns”, ”If You Want Blood” eller något helt annat, det spelar ingen roll, som lyssnare är jag bara tacksam att ha kommit Mark Kozelek lite, lite närmare.

Mark Kozelek: On Tour – A Documentary

Att se den ljusskygge Mark Kozelek på film är inget man är bortskämd med. Han vill ju knappt synas på bild. De första Red House Painters-skivorna skulle inte ens ha några omslag från början (turligt nog valde han några fina foton till slut). MEN, om bara två månader kommer en dokumentär/turnéfilm på dvd!

I enlighet med både hans musik och framtoning är det helt svartvitt, och säkert många stillastående bilder. Men ändå, en film med Mark Kozelek. Det är smått fantastiskt. Nästan chockerande.

Här kan man se vad jag antar får kallas en trailer. Tror jag sällan blivit så exalterad av några så statiska bilder… Filmen kommer, förutom konsertklipp och framföranden på hotellrum, också innehålla ett soundtrack signerat Koz själv. Antar att det är vad som hörs i bakgrunden på trailern. I min sammanfattning av musikåret 2010 skrev jag att ett rent instrumentalt album skulle varit bättre än det som blev Admiral Fell Promises. Kanske är det vad vi får nu.

Om trailern ger minsta mersmak kan ni även kika här, på vad som, såvitt jag vet, är den enda TV-intervjun som gjorts med den buttre singer-songwritern. (Av Po Tidholm, och visad för första gången på SVT 1999.)

Sun Kil Mouse

En recension jag skrev när Sun Kil Moons ”Tiny Cities” var ny.

Det är märkligt hur musikjournalister resonerar. Visst handlar det om åsikter, och inte objektivitet, men ibland kan jag bara inte låta bli att klia mig i huvudet och undra vad det egentligen är för egendomliga åsikter. Jag har fallit pladask för Sun Kil Moons (läs: Mark Kozeleks) skiva med covers på Modest Mouse, och därmed också nyfiket läst vad andra haft att säga om den. Här i Sverige har mottagandet pendlat mellan ljummet och iskallt. Den vanligaste motiveringen till de låga betygen är, precis som när Kozelek gav sig på AC/DC, att det bara låter som ännu en Kozelek-skiva (detta trots att alla recensenter gladeligen skulle skriva under på ett gör-bara-en-cover-om-du-har-nåt-eget-att-tillföra-upprop).

Ingen verkar riktigt ha lyssnat på skivan, utan bara lånat ut ena örat, tänkt att det låter som det brukar, och sedan nöjt sig med att klaga på det. Po Tidholm skriver i DN att Kozelek, med sina coverskivor, skapat en ny sorts easy listening. Och i Sonic hävdar Sara Martinsson att han bara skrivit en låt under sin karriär (att hon sedan också gör en smått surrealistisk hopblandning av veganska ekologer som lyssnar på neo-progg och enstöringar som tycker synd om sig själva, är så ofattbart att jag inte ens orkar gå in på det).

Givetvis förstår jag att det är komiska berättargrepp, vars egentliga funktion är att kamma hem poäng hos de som redan håller med, och reta upp belackare som mig. Sånt kan man ha överseende med, men det stör mig när det verkar bli ett självändamål att skriva ner artister som spelar in covers. I en intervju med en San Fransisco-tidning berättar Kozelek om hur onda (de är alltid onda) skivbolagsdirektörer bjudit honom på middag och talat lyriskt om hur mycket de vill satsa på hans nya material, tills han berättat att det inte är hans låtar, och de helt sonika bett honom lämna bordet. Kanske känner sig Po och Sara lika lurade när de hör gamla låtar utan att känna igen dem.

Jag ska erkänna att jag själv aldrig varit upp över öronen förälskad i AC/DC, eller Marks val att tolka dem. Trots det radikala omarbetandet av musiken går det inte att komma ifrån att Australiens hårt rockande pojkar alltid haft bedövande tråkiga arrangemang och monotona melodier, med texter som spänt från smått pinsamma till vansinnigt usla. Detsamma kan sägas om Kiss-låten ”Shock Me”, men Ohio-sonens tolkning av den förlåter jag ändå, på grund av den obetalbara humorn i att den följde upp pophistoriens mest ångestfyllda albumtrilogi.

Men nu glider jag ifrån ämnet. Vad jag vill säga är ju att ”Tiny Cities” är en briljant skiva. Och framförallt beror det på att låtarna är skrivna av Isaac Brock, en man som, till skillnad från Bon Scott och Ace Frehley, både har något att säga och kan säga det på ett annorlunda sätt. Texterna slår ständiga kullerbyttor och melodierna är alltid helt oförutsägbara. En del av detta går förvisso förlorat i Kozeleks händer, men – och detta är inget litet men – de ger fortfarande singer/songwritergenren den starkaste nytändningen sedan Rosie Thomas drog sitt första skämt inför publik. Lyssna bara på inledande ”Exit Does Not Exist”; ett par ljusa toner slås an, och bemöts av en nästan epileptiskt plockande gitarr, alltmedan Kozelek sjunger en mystisk text om ett bortglömt fotografi, över en svepande, drömsk melodi. Den är inte mer än en och en halv minut lång, men vem har sagt att det behövs mer (ingen kan, med handen på hjärtat, säga att de föredrar när han maler på i en kvart om ”Silly Love Songs”)? Medan Modest Mouse kan låta skeva på ett nästan spöklikt sätt, som jag vill tro grundar sig i deras uppväxt i Twin Peaks-land i nordvästra USA, så ger Kozelek snarare låtarna en vacker skörhet.

Under resten av skivan varvas bluesig slide-gitarr (”Convenient Parking”) med lite mer slätstruket singer/songwriter-mys (”Space Travel is Boring”, ”Four Fingered Fisherman”), innan Kozelek finner den felande länken mellan lo-fi-rocken och Nick Drake (säg den popälskare som inte drömt om det!), i den ultimata road trip-låten ”Truckers Atlas”. När skivan rundats av med ”Ocean Breathes Salty”, en av pophistoriens få vackra och osentimentala sånger om döden, är det bara att konstatera – ”Tiny Cities” är det mest originella Mark Kozelek spelat in sedan 1993.