Sun Kil Mouse

En recension jag skrev när Sun Kil Moons ”Tiny Cities” var ny.

Tiny Cities

Det är märkligt hur musikjournalister resonerar. Visst handlar det om åsikter, och inte objektivitet, men ibland kan jag bara inte låta bli att klia mig i huvudet och undra vad det egentligen är för egendomliga åsikter. Jag har fallit pladask för Sun Kil Moons (läs: Mark Kozeleks) skiva med covers på Modest Mouse, och därmed också nyfiket läst vad andra haft att säga om den. Här i Sverige har mottagandet pendlat mellan ljummet och iskallt. Den vanligaste motiveringen till de låga betygen är, precis som när Kozelek gav sig på AC/DC, att det bara låter som ännu en Kozelek-skiva (detta trots att alla recensenter gladeligen skulle skriva under på ett gör-bara-en-cover-om-du-har-nåt-eget-att-tillföra-upprop).

Ingen verkar riktigt ha lyssnat på skivan, utan bara lånat ut ena örat, tänkt att det låter som det brukar, och sedan nöjt sig med att klaga på det. Po Tidholm skriver i DN att Kozelek, med sina coverskivor, skapat en ny sorts easy listening. Och i Sonic hävdar Sara Martinsson att han bara skrivit en låt under sin karriär (att hon sedan också gör en smått surrealistisk hopblandning av veganska ekologer som lyssnar på neo-progg och enstöringar som tycker synd om sig själva, är så ofattbart att jag inte ens orkar gå in på det).

Givetvis förstår jag att det är komiska berättargrepp, vars egentliga funktion är att kamma hem poäng hos de som redan håller med, och reta upp belackare som mig. Sånt kan man ha överseende med, men det stör mig när det verkar bli ett självändamål att skriva ner artister som spelar in covers. I en intervju med en San Fransisco-tidning berättar Kozelek om hur onda (de är alltid onda) skivbolagsdirektörer bjudit honom på middag och talat lyriskt om hur mycket de vill satsa på hans nya material, tills han berättat att det inte är hans låtar, och de helt sonika bett honom lämna bordet. Kanske känner sig Po och Sara lika lurade när de hör gamla låtar utan att känna igen dem.

Jag ska erkänna att jag själv aldrig varit upp över öronen förälskad i AC/DC, eller Marks val att tolka dem. Trots det radikala omarbetandet av musiken går det inte att komma ifrån att Australiens hårt rockande pojkar alltid haft bedövande tråkiga arrangemang och monotona melodier, med texter som spänt från smått pinsamma till vansinnigt usla. Detsamma kan sägas om Kiss-låten ”Shock Me”, men Ohio-sonens tolkning av den förlåter jag ändå, på grund av den obetalbara humorn i att den följde upp pophistoriens mest ångestfyllda albumtrilogi.

Men nu glider jag ifrån ämnet. Vad jag vill säga är ju att ”Tiny Cities” är en briljant skiva. Och framförallt beror det på att låtarna är skrivna av Isaac Brock, en man som, till skillnad från Bon Scott och Ace Frehley, både har något att säga och kan säga det på ett annorlunda sätt. Texterna slår ständiga kullerbyttor och melodierna är alltid helt oförutsägbara. En del av detta går förvisso förlorat i Kozeleks händer, men – och detta är inget litet men – de ger fortfarande singer/songwritergenren den starkaste nytändningen sedan Rosie Thomas drog sitt första skämt inför publik. Lyssna bara på inledande ”Exit Does Not Exist”; ett par ljusa toner slås an, och bemöts av en nästan epileptiskt plockande gitarr, alltmedan Kozelek sjunger en mystisk text om ett bortglömt fotografi, över en svepande, drömsk melodi. Den är inte mer än en och en halv minut lång, men vem har sagt att det behövs mer (ingen kan, med handen på hjärtat, säga att de föredrar när han maler på i en kvart om ”Silly Love Songs”)? Medan Modest Mouse kan låta skeva på ett nästan spöklikt sätt, som jag vill tro grundar sig i deras uppväxt i Twin Peaks-land i nordvästra USA, så ger Kozelek snarare låtarna en vacker skörhet.

Under resten av skivan varvas bluesig slide-gitarr (”Convenient Parking”) med lite mer slätstruket singer/songwriter-mys (”Space Travel is Boring”, ”Four Fingered Fisherman”), innan Kozelek finner den felande länken mellan lo-fi-rocken och Nick Drake (säg den popälskare som inte drömt om det!), i den ultimata road trip-låten ”Truckers Atlas”. När skivan rundats av med ”Ocean Breathes Salty”, en av pophistoriens få vackra och osentimentala sånger om döden, är det bara att konstatera – ”Tiny Cities” är det mest originella Mark Kozelek spelat in sedan 1993.

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s