Have you forgotten 2013: Böckerna

– Jag är ju ingen läsare.

Så kanske inte en text om årets bästa böcker ska inledas. Men jag kände att jag borde nämna att jag inte är någon bokslukare av rang, eller tidigare har läst så mycket att jag kan påstå att jag vet särskilt mycket om det ena eller andra.

Hur som helst. Här är ändå en lista med de böcker jag läst som getts ut (på svenska) i år. De flesta tyckte jag mycket om, andra lite mindre.

Expeditionen: min kärlekshistoria av Bea Uusma
En hisnande och hårresande totalupplevelse. Främst handlar det om den misslyckade Andrée-expeditionen och vad som verkligen hände med de tre oerfarna KTH-grabbarna, som sensommaren 1897 försvann i en luftballong på väg mot Nordpolen, och hittades döda på den otillgängliga Vitön först 30 år senare – men också om Uusmas egna försök att pussla ihop ledtrådar. Välj den stora illustrerade utgåvan, varje bild måste ses!

Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg
Trilogin knyts ihop och det är storslaget och finstämt omvartannat. Både scenerna från gränslandet och rättegångssalen är oförglömliga.

Berättelser från Engelsfors av Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Kim W Andersson, Lina Neidestam & Karl Johnsson
Ett helt gigantiskt From Hell-tjockt seriealbum med hela Engelsforstrilogin skulle passa mig fint, men nu får jag hålla till godo med den här lite tunnare boken, där alla tecknare gör fint ifrån sig. Personligen gillar jag Lina Neidestams bildberättande mest.

Zelda vs. patriarkatet av Lina Neidestam
Det enda jag inte älskade med de två första böckerna om Zelda var att samma punchline upprepades väl många gånger, men så kände jag inte med denna tredje bok. Det mesta känns igen från tidigare, men allt har liksom blivit ännu lite roligare, smartare och mer varierat.

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
Otroligt välskrivet, men en historia som tyvärr mest gör mig trött. Jag vet inte riktigt, kanske tänkte Andersson egentligen bara göra ett debattinlägg. Och kanske behövs det ett så snustorrt språk för att neutralt och nyktert kunna skildra någon som faller hals över huvud för en otrevlig person, men utan känslor inblandade blir det liksom inte mycket kvar av läsupplevelsen.

Monstren i skogen av Mats Jonsson
Mats Jonssons självbiografiska historier funkar utmärkt även i barnboksform och det känns lika naturligt att följa den lilla Mats här som i mästerverket Pojken i skogen.

Om detta talar man endast med kaniner av Anna Höglund
En poetisk och allvarlig historia, presenterad i barnboksform, som alla vuxna människor borde läsa. En kombination av bilder och ord som får hela hjärtat att vridas om.

Kupé nr 6 av Rosa Liksom
Snirkligt och tjusigt språk i en berättelse som utspelar sig längs Transsibiriska järnvägen, där den unga kvinnliga huvudpersonen får stå ut med bisarra inviter och fruktansvärda berättelser om det gamla Sovjet (och enstaka hövligheter) från den otrevliga gamla man hon delar kupé med.

Gone Girl av Gillian Flynn
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Gone Girl, men som deckare är den intelligent berättad med oväntade vändningar. Och som satir av amerikanska pars strävan efter perfektion är den både träffande, mörk och rolig. Men jag som icke-amerikan, och utan tron på den där låtsade perfektionen, känner mig mest av allt ganska tom när jag slutligen slår ihop pärmarna.

Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn
Oerhört vackert vemod om Karin Boyes liv i 30-talets Berlin. Någon elak kritiker skrev att den här boken förminskade vår nationalskatt Boye, men det håller jag inte med om. Den historiska korrektheten kan jag inte uttala mig om, men hur skulle man kunna skildra en bräcklig och ångestfylld människa som stark och stabil? Eller är det plötsligt skönt när knoppar brister? Förresten har hon sina tuffa sidor även i Kolterjahns berättelse, men oavsett vilket förtar det ingen av den kraft hennes texter fortfarande besitter.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Nytt med Colleen – Ursa Major Find

Älskar den här lilla kompositionen/drömmen.

Jag har inte sett filmatiseringen av Berättelsen om Pi, men är det någon bestående bild Colleens ljuvliga musik ritar upp i mitt huvud så är det den av ett lugnt hav och blåa himlar så långt ögonen kan nå. Lost at sea, på bästa möjliga sätt.

Celias dröm

Jag vet inte om Erin Morgenstern gillar ”Celia’s Dream”, eller om hon ens lyssnat på Slowdive. Men för mig är den magiska låten för alltid förknippad med Nattens cirkus och historien om illusionisten Celia. Jag stänger ögonen och den svävande musiken tar fram alla de bilder som Morgensterns ord målade upp i mitt huvud, av den fantastiska cirkusen, trollkonsterna, artisterna, den magiska stämningen. Och Celia.

She flies
She’s gone to ride an angel’s breath
Gone to taste a dream
And every time I call her
A shadow crawls away

Have you forgotten 2012: Böckerna

Som vanligt har jag läst alldeles för få nya böcker för att kunna uttala mig om bokåret som gått. Men några titlar från 2012 har jag ändå hunnit med, och av dem är det fyra stycken jag särskilt vill rekommendera:

Det är bara regn av Alice Kassius Eggers
Poetiskt om relationer och sorg i indie-Sthlm. De flesta av de många referenserna till både låtar och platser känns som min egen bakgård, men mest gillar jag ändå boken för dess vackra språk.

Eld av Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg
Fantastiska Sara och Mats levererar igen. Att jag gillar Eld ännu lite mer än Cirkeln beror mest av allt på ”Positiva Engelsfors”, denna fantastiska satir av den klämkäcka, hycklande och oförstående livs- och samhällssyn som genomsyrar allt från svensk teve till politik. Sedan skadar det ju inte att spänningen är på topp mest hela tiden.

Nattens cirkus av Erin Morgenstern
Vem kunde tro att spektakulära cirkusartister och maktgalna trollkarlar kunde vara så mysiga att läsa om? Inte jag i alla fall. Men Nattens cirkus är verkligen ett verk att sluka, likt en enorm chokladask full av bekanta praliner, men med helt nya, spännande och överväldigande smaker. Erin Morgensterns bok är som den där fantastiska matinéfilmen jag alltid fantiserat om, men aldrig fått se.

Stål av Silvia Avallone
Våldsamt och vackert. Unga Silvia Avallones beskrivning av ett hårt industrisamhälle i Toscana engagerar mig så starkt för att den både är sorgsen och full av liv. Språket skiftar med karaktärerna den beskriver, och tillsammans tecknar de allihop – flickorna, pojkarna, kvinnorna, männen – en pulserande bild av en plats där det enda folk har gemensamt är drömmarna om hur de ska ta sig därifrån.

Saras enkät

En liten enkät, hämtad från fina Saras blogg.

Senaste böckerna jag läste:
Den hemliga historien av Donna Tartt, och innan dess Farväl till Berlin av Christopher Isherwood. Jo, när det kommer till böcker kan man säga att jag plockar russinen ur kakan. Jag är ingen storläsare, även om det går i perioder, men det jag plöjer igenom är oftast väl beprövade saker. De här två böckerna var precis så fantastiska som det sägs – Farväl till Berlin kort och distanserad, nästan svepande, som ett utdrag ur en enorm roman om de hemska åren i Tyskland när nazisterna började bli populära; Den hemliga historien, lång, utförlig och intensiv från första till sista (sjuhundraförsta) sidan. Särskilt den senare kommer jag bära med mig som en stor läsupplevelse resten av livet.

Böcker jag läser just nu:
Inte börjat på något nytt, men tänker nog att Generation Loss får bli nästa, särskilt efter att ha lyssnat på Elizabeth Hand i finaste The English Bookshop härom månaden. Är den bra nog blir det väl uppföljaren Available Dark därefter.

Böcker jag ser fram emot:
Tja, litterära nyheter vet jag inte om jag vågar uttala mig om, trots att jag är gift med en blivande bibliotekarie och brukar se på Babel. Men en del av På spaning efter den tid som flytt tänker jag alltid att jag borde börja på. Annars är det väl mer realistiskt att jag tar mig an Alltings början och Nina Hemmingssons dikter.

Senaste filmerna jag såg:
Un homme qui dort, lite för lång och lite för pretentiös. Friends with Kids, rutten jävla skitfilm. Den röda cirkeln, underbart hårdkokt. Och så såg jag om Zabriskie Point som inte är så flummig som det sägs, men ändå mest sevärd för sitt foto. Som i och för sig förtjänar stående ovationer.

Filmer jag ser fram emot:
Inte kommit mig för att se Laurence Anyways och Searching for Sugar Man ännu, så de ser jag fram emot. Och så The Master bland kommande premiärer, såklart. Ni har väl hört skämtet om att indiepoparna bara går på bio när regissören heter Anderson?

Senaste teveserierna jag såg:
Starka och viktiga Torka aldrig tårar utan handskar. Och så Girls, fast det var ett tag sedan nu. Men bra, såklart. Lena Dunham är en fantastisk människa (rekommenderar dock inte långfilmen Tiny Furniture, som bara var ett mediokert generalrep inför serien).

Teveserier jag längtar efter:
Sjätte säsongen av Mad Men. Och På spåret. Såklart. Det står jag för.

Musik jag lyssnar på just nu:
En hel del Siouxsie and the Banshees (Dazzle!), Françoise Hardys samling Soleil (dock inte riktigt samma version som finns på Spotify), Bat for Lashes ”Laura”, och Dum Dum Girls-EP:n.

Musik jag ser fram emot:
Jag vill att Veronica Falls-låten ”Bury Me Alive” ska släppas på skiva. Och så ser jag fram emot konserter med First Aid Kit, Burning Hearts, Beach House, The Aislers Set, Markus Krunegård, Julianna Barwick och, förstås, Mark Kozelek.

Have you forgotten the books

Jag skriver sällan om litteratur här, av den enkla anledningen att jag inte hinner läsa så mycket. Det är liksom svårt att få ihop med ett 8 till 5-jobb och en hyfsat stor konsumtion av film och musik. Följaktligen har jag inte betat av så många böcker som kommit ut i år. Knappt några alls faktiskt. Men av de få jag ändå tagit mig genom tycker jag allra mest om Mats kamp, av nyligen nämnda Mats Jonsson. Hjärtskärande, upprörande och värmande läsning, med ständiga referenser till all den popkultur jag själv vuxit upp med och formats av. Bättre än Hey Princess, och helt i klass med Pojken i skogen. Några till vill jag också nämna:

Michel Houllebecqs Kartan och landskapet är stundtals riktigt bra läsning, med intressanta karaktärer och samhällskritiska observationer av de flesta företeelser man kan tänka sig. Jag gillar verkligen hur Houllebecq använder formuleringar som ”2011 hade man slutat med X”, för att visa hur dumt X är, sett ur ett historiskt perspektiv. Tyvärr blir det lite väl gubbigt ibland, och den plötsliga perspektivförskjutningen, från huvudpersonen och konstnären Jed till den något klyschige poliskommisarien, funkade inte riktigt för mig.

1Q84 är inte den bästa Murakami jag läst, men förmodligen den mest utflippade, vilket säger en hel del. Tyvärr tappade jag lite fokus av att plöja de två första delarna i våras och inte få del tre förrän sent i höstas, men det lär ändå dröja innan jag glömmer Tengo och Aomame, kattstaden, little people, Fukaeri och Ushikawa.

Det röda trädet av Shaun Tan är en ganska kort bilderbok om en deprimerad flicka. Om den är till för barn eller vuxna går att diskutera, men oavsett vilket är de f’ärgstarka bilderna något av det vackraste jag sett i år. Sista bilden skulle jag lätt hänga som tavla hemma, om den fanns i det formatet. Mats Kempe resonerar vettigt i DN kring frågan om barn borde läsa den eller inte.

Augustenbad en sommar är full av misär, både fysisk och själslig. Jag berörs starkt, dels av Anneli Jordahls fina språk, men framförallt hennes varma känslor för de stackars sjuklingarna och deras utsatthet inför självgoda doktorer och dömande lokalbefolkning på kurorten. Huvudpersonen Andreas har en del gemensamt med de allvarliga unga män som Hjalmar Söderberg brukade skildra, men Jordahl visar också upp den obehagligt egoistiska sidan hos dem, precis som Gun-Britt Sundström gjorde i För Lydia. Att hon dessutom kritiserar (det lika mycket på romanens 1890-tal som idag aktuella) klassamhället gör bara boken ännu bättre.

Ja till Liv är utan tvekan det roligaste jag både läst och sett i år. På 140 sidor avverkar fantastiska Liv Strömquist, pedagogiskt och mörkt humoristiskt från A till Ö, allt hon tycker är fel med dagens Sverige. Historien om två moderater på en öde ö är ett litet mästerverk, och den tecknade politikerns svar på Livs idé att lagstifta bort ”miljöfarlig skit” är så träffande att man vill dö: ”Den åsikten får du ge uttryck för genom att köpa en ekologisk crème fraîche nästa gång du handlar.” Vårt land i ett nöt-, förlåt, serieskal.

Bra läsning om LOTR-filmerna

Jag vet inte om ni tänkt på det, men det har nu gått tio år sedan första Sagan om ringen-filmen gick upp på bio. I samband med detta jubileum skriver världens bästa Mats Jonsson, och 19 andra människor, här om sina upplevelser av och, framför allt, förväntningar inför filmatiseringen av alla nördars Bibel. Som alltid när det gäller Mats är det personligt, detaljerat och välformulerat. Jag har aldrig varit någon LOTR-kännare – läste böckerna i tonåren och tyckte om dem, that’s it – men jag kan verkligen känna igen mig i tendensen att grotta ner sig helt i något man gillar. Att ägna dagar åt att plöja genom diverse forum, rynkandes på näsan åt alla insnöade besserwissrar, men ändå fortsätta – för där kan ju finnas livsviktig information!

Bland övriga 19 skribenter återfinns bland annat min gamla Filmmedia-kollega Sara, en hemlig Bibliotekarie i Allmänhet (roligaste sidan på FB?) och några för mig okända personer som småpratar om filmens för- och nackdelar. Att där också finns några mindre vettiga diskussioner, som snacket om Liv Tylers underbett och Cate Blanchetts existerande eller icke-existerande skönhet, och annat som påminner om varför jag aldrig orkat fördjupa mig i fantasy-träsket, det får man ha överseende med. Middle-earth är en stor värld, med plats för alla sorter…

Library Tapes – Musik för kalla morgnar och varma böcker

Musik för bokläsning är inte det lättaste. Visst, hemma i lägenheten fungerar tystnaden fint som ackompanjemang till orden, men på tåg och bussar, bland högljudda medpassagerare, vill åtminstone jag ha något som tystar ner omgivningen. Ibland går det bra med vilken popmusik som helst, men helst ska det vara något som inte stör läsandet. Gärna någonting instrumentalt. Klassisk musik är trevligt, men den får inte vara för komplex, så den tar över. Postrock kan vara okej, men de där hårdare partierna tenderar att distrahera snarare än förhöja läsupplevelsen.

Har jag väl hittat någon passande musik, låter jag den gärna spelas från början till slut, och om igen, tills jag plöjt boken. Med det här följer att vissa album för mig är starkt förknippade med specifika romaner, de har blivit mina alldeles egna bokljudspår. Svenska enmansbandet Library Tapes hade antagligen inte en tanke på Den allvarsamma leken när han spelade in sitt album Höstluft. Men varje gång jag hör det repetitiva pianot och de atmosfäriska bakgrundsljuden, tänker jag på Arvid och Lydia, på deras sorgliga kärlekshistoria. Och när ”Dis dagg dimma” når mina öron ser jag paret framför mig, lämnandes ett tomt café, på väg mot lägenheten vid Johannes kyrkogård.

För inte så länge sedan hade jag nöjet att få läsa Gun-Britt Sundströms underbara parafras på nämnda bok, För Lydia, under ett par morgnar på tåget till jobbet. Samtidigt smektes mina trumhinnor av Library Tapes efterföljande skiva, Sketches. Och nu kan jag inte höra låtar som ”First Day of Spring” och ”Fields” utan att föreställa mig Lydia, ensam och bitter ute på landsbygden, längtandes efter sitt gamla liv, och Arvid, olycklig i stan.

Oavsett om Library Tapes har läst den snart hundraåriga boken, eller dess sextio år yngre parafras, så finns det ett vemod i hans musik som klingar perfekt med den kortfattade, sorgsna tonen i berättelsen. Det är inga storslagna, smäktande stråkar, inga överdådiga arrangemang. Bara ett ensamt ekande piano, och ibland en knarrande fiol, som spelar de enklaste toner, om och om igen. Allt medan Lydia och Arvid möts, och skiljs, och möts, och skiljs, igen och igen…