Sun Kil Mouse

En recension jag skrev när Sun Kil Moons ”Tiny Cities” var ny.

Det är märkligt hur musikjournalister resonerar. Visst handlar det om åsikter, och inte objektivitet, men ibland kan jag bara inte låta bli att klia mig i huvudet och undra vad det egentligen är för egendomliga åsikter. Jag har fallit pladask för Sun Kil Moons (läs: Mark Kozeleks) skiva med covers på Modest Mouse, och därmed också nyfiket läst vad andra haft att säga om den. Här i Sverige har mottagandet pendlat mellan ljummet och iskallt. Den vanligaste motiveringen till de låga betygen är, precis som när Kozelek gav sig på AC/DC, att det bara låter som ännu en Kozelek-skiva (detta trots att alla recensenter gladeligen skulle skriva under på ett gör-bara-en-cover-om-du-har-nåt-eget-att-tillföra-upprop).

Ingen verkar riktigt ha lyssnat på skivan, utan bara lånat ut ena örat, tänkt att det låter som det brukar, och sedan nöjt sig med att klaga på det. Po Tidholm skriver i DN att Kozelek, med sina coverskivor, skapat en ny sorts easy listening. Och i Sonic hävdar Sara Martinsson att han bara skrivit en låt under sin karriär (att hon sedan också gör en smått surrealistisk hopblandning av veganska ekologer som lyssnar på neo-progg och enstöringar som tycker synd om sig själva, är så ofattbart att jag inte ens orkar gå in på det).

Givetvis förstår jag att det är komiska berättargrepp, vars egentliga funktion är att kamma hem poäng hos de som redan håller med, och reta upp belackare som mig. Sånt kan man ha överseende med, men det stör mig när det verkar bli ett självändamål att skriva ner artister som spelar in covers. I en intervju med en San Fransisco-tidning berättar Kozelek om hur onda (de är alltid onda) skivbolagsdirektörer bjudit honom på middag och talat lyriskt om hur mycket de vill satsa på hans nya material, tills han berättat att det inte är hans låtar, och de helt sonika bett honom lämna bordet. Kanske känner sig Po och Sara lika lurade när de hör gamla låtar utan att känna igen dem.

Jag ska erkänna att jag själv aldrig varit upp över öronen förälskad i AC/DC, eller Marks val att tolka dem. Trots det radikala omarbetandet av musiken går det inte att komma ifrån att Australiens hårt rockande pojkar alltid haft bedövande tråkiga arrangemang och monotona melodier, med texter som spänt från smått pinsamma till vansinnigt usla. Detsamma kan sägas om Kiss-låten ”Shock Me”, men Ohio-sonens tolkning av den förlåter jag ändå, på grund av den obetalbara humorn i att den följde upp pophistoriens mest ångestfyllda albumtrilogi.

Men nu glider jag ifrån ämnet. Vad jag vill säga är ju att ”Tiny Cities” är en briljant skiva. Och framförallt beror det på att låtarna är skrivna av Isaac Brock, en man som, till skillnad från Bon Scott och Ace Frehley, både har något att säga och kan säga det på ett annorlunda sätt. Texterna slår ständiga kullerbyttor och melodierna är alltid helt oförutsägbara. En del av detta går förvisso förlorat i Kozeleks händer, men – och detta är inget litet men – de ger fortfarande singer/songwritergenren den starkaste nytändningen sedan Rosie Thomas drog sitt första skämt inför publik. Lyssna bara på inledande ”Exit Does Not Exist”; ett par ljusa toner slås an, och bemöts av en nästan epileptiskt plockande gitarr, alltmedan Kozelek sjunger en mystisk text om ett bortglömt fotografi, över en svepande, drömsk melodi. Den är inte mer än en och en halv minut lång, men vem har sagt att det behövs mer (ingen kan, med handen på hjärtat, säga att de föredrar när han maler på i en kvart om ”Silly Love Songs”)? Medan Modest Mouse kan låta skeva på ett nästan spöklikt sätt, som jag vill tro grundar sig i deras uppväxt i Twin Peaks-land i nordvästra USA, så ger Kozelek snarare låtarna en vacker skörhet.

Under resten av skivan varvas bluesig slide-gitarr (”Convenient Parking”) med lite mer slätstruket singer/songwriter-mys (”Space Travel is Boring”, ”Four Fingered Fisherman”), innan Kozelek finner den felande länken mellan lo-fi-rocken och Nick Drake (säg den popälskare som inte drömt om det!), i den ultimata road trip-låten ”Truckers Atlas”. När skivan rundats av med ”Ocean Breathes Salty”, en av pophistoriens få vackra och osentimentala sånger om döden, är det bara att konstatera – ”Tiny Cities” är det mest originella Mark Kozelek spelat in sedan 1993.

En förlorad serie

Brideshead, åh Brideshead! En vansinnigt stilig yta, men där under – livsleda, olycklig kärlek, svek, dysfunktionella familjerelationer.

Och så Charles och Sebastian, förstås. Deras vänskap är, all destruktivitet till trots, starkare än de flesta som skildrats i rörliga bilder. Förmodligen är det, som i så många av de stora kärlekshistorierna, den hägrande olyckan som gör dem så vackra.

Allt inleds med Charles ord, om hur han första gången vaknar och känner sig trött på livet. Och de orden ekar genom hela serien, vi påminns med varje drink Sebastian sveper, varje olycklig blick han riktar mot sina föräldrar, sina syskon, Charles. Det finns bara en väg, och den går neråt.

Att se Charles långsamt halas in på Flytefamiljens charmiga krok – precis som Sebastian fasat för sedan de första gången mötte varandras blickar – är hjärtskärande sorgligt, och helt och hållet fängslande.

Men hur vackert ledsam historien än är, det är skådespelarna som verkligen utmärker Brideshead. Jeremy Irons är så bra att det nästan gör ont. I många scener sitter han, Charles, bara tyst och låter de andra föra konversationen. Ändå kan jag inte slita ögonen från honom. Med små medel förändras hans blick, i samtalen med Sebastian, Julia, Cordelia, Antoine och alla andra, från naiv till älskande, hänförd, uppgiven, bitter, förkrossad. Få kan se så oskyldiga och olyckliga ut på en och samma gång.

Irons är också underbar att lyssna till. Med sin högtidliga, men också sorgsna, nästan melankoliska, stämma lyckas han med det som så många berättarröster vill, men så få lyckats med, nämligen skapa en känsla av att det är Charles, och bara Charles, tankar vi hör – inte någon abstrakt på-näsan-skrivande författare som vill lägga sig i. Den belyser, betonar, kompletterar, men det är alltid Charles med stort C.

Och så Sebastian. Den miserable Sebastian. Det tar en stund innan jag känner igen honom, men efter några scener flimrar minnesbilder förbi. Det är märkligt att se honom igen, barndomshjälten. Här är han bitter, paranoid, trolös, hopplös. Och det gläder mig. Ivanhoe framstår idag mest som blek och menlös i sitt förutsägbara hjältemod, enkelspårig på mer än ett sätt. Sebastian är något helt annat. Bitsk, älskande och hatande på samma gång, illvillig, orolig och obotligt sorgsen.

De har tagit allt jag tyckt om. Snälla, låt dem inte ta dig också.

Men det går, som sagt, neråt. Efter ungefär halva serien förflyttas fokus från Sebastian till resten av familjen, och jag kan inte låta bli att känna kvaliteten dala. Med Sebastian försvinner mycket av det som ger den stiliga ytan djup. Julia må vara en fascinerande person, och avsnittet ombord på den stormande båten är fantastiskt, men det är ändå Charles och Sebastian som är Brideshead. Och seriens första sex avsnitt är fortfarande något av det starkaste som visats på TV.