Tag Archives: Höstmusik

A Europewide Search for Love

Vanligtvis är jag inte mycket för talade låtar, men det finns undantag, som Wild Swans ”The Coldest Winter for a Hundred Years” och Shangri-La’s ”Past, Present and Future”. Och, förstås, Ballboys ”A Europewide Search for Love”.

Jag spelar den inte särskilt ofta, det ligger liksom i de talade låtarnas natur, men varje gång den tittar fram i någon gammal spellista, eller på en blandskiva, berör den mig lika starkt. Som under en grå onsdagkväll i mitten på september. Höstkylan har slutligen jagat bort sommaren, jobbet tagit sitt vanliga grepp om livet, och en rockmusiker som inte ens hann fylla 30, just avlidit. Gordon McIntyres visa monolog på bred skotska, tonsatt med smäktande stråkar, är precis vad jag behöver. ‘coz tonite I’m thinkin’ about much more important things…

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Kärlek, pop och död – Veronica Falls

Veronica Falls - Debutalbumet

Det finns ett mörker i Veronica Falls mjuka pop som gör den fullkomligt oemotståndlig. Lurpassande gitarrer som går från total tystnad till hysterisk attack och tillbaka igen, möten mellan ljusa och mörka stämmor, spöklika texter och atonala ackord i de mest harmoniska av låtar. Och skivomslaget, som hämtat ur en skräckfilm från sent 70- eller tidigt 80-tal, och Roxannes och Marions blodröda instrument.

Men de blir aldrig ”Death Valley ’69” eller ”European Son”, det taggiga och farliga ligger bara som en skugga över de välkomponerade låtarna. De unga skottarna har säkert lyssnat på både Sonic Youth och Velvet Underground, men i musiken hörs också ekon av riktigt mjuk tweepop och artister som Dear Nora och Best Coast/Vivian Girls. Kanske ingen unik kombination, men precis som de bästa banden är Veronica Falls mer än summan av sina (i och för sig fantastiska) influenser.

Veronica Falls recension

Det självbetitlade debutalbumet svämmar över av utsökta små poppärlor som alla handlar om kärlek eller död (eller både och). Första spåret ”Found Love in a Graveyard” sätter tonen med olycksbådande gitarrkomp, dånande trummor och öppningsraderna:

Get on my bike
and I ride and I ride
and I’ll never be found again

På den vägen fortsätter skivan sin resa, ända in i popevigheten. ”Misery” är lika bitterljuv som titeln antyder och avslutas med en a cappella-vers som låter kyrkokör och internatskola och Picnic at Hanging Rock. Därefter dundrar ”Bad Feeling” in, med ett intro som kan få vilken indiepopare som helst att jubla och sträcka sig efter luftgitarren, och samma sak med söta vänskapsförklaringen ”Stephen” och dess fastetsande ”All Apologies”-slinga. Men allra starkast lyser avslutande sjärntrion ”Wedding Day”, en bitsk kommentar till exets förestående bröllop, ”Veronica Falls” (låten alltså), en vemodig liten ballad, och den rent majestätiska ”Come On Over”.

Den sistnämnda har funnits ute i ett par månader nu, och känns redan som en modern indieklassiker. En sån där låt som på egen hand kan sammanfatta en hel skiva, ett helt band, till och med en hel musikstil. Mjukt möter hårt, ballad möter frenetisk punk, ”crimson and clover”, Roxannes och James röster och gitarrer i perfekt symmetri. Veronica Falls är popmusik att dö för.

4 kommentarer

Filed under Musik

Mer höst: Nicolas and the Iceni – Summer’s End

Ingen musikgenre är så svår att sticka ut i som den vi kallar singer-songwriter. Namnet skulle ju kunna betyda vad som helst, men i 99 fall av 100 är det en akustisk gitarr och en personlig, men försiktig röst, som sjunger personliga, men försiktiga texter. Ibland tar rösten lite mer plats, ibland fyller några andra instrument ut ljudbilden. Tidigare kunde det vara piano eller stråkar, och ett munspel förstås, idag är det lika vanligt med en synth, eller bara lite elektroniskt blippande. Men oavsett vilket, så låter det mesta väldigt snarlikt. Det kan vara en kvinna eller en man som sjunger, de kan slå hårt eller plocka försiktigt på gitarren, men de lyckas sällan ta sig ut ur sitt lilla fack.

Nicolas and the Iceni

Nicolas and the Iceni

Nicolas and the Iceni ligger farligt nära gränsen till generisk singer-songwriter, men jag uppskattar deras klassiskt engelska folksound, det hörs i både gitarrspel och övrig instrumentering att de lyssnat mycket på Nick Drake och gänget kring Fairport Convention. Men jag vet inte, kanske är det bara den mysigt melankoliska videon till ”Summer’s End” som lurar mig att tro att de är mer speciella än vad de egentligen är. I en genre där det är nästintill omöjligt att göra någonting originellt krävs det ibland något visuellt för att märkas. Och det har i alla fall Nicolas and the Iceni tagit tillvara på, dessutom med perfekt timing, när hösten definitivt är här och sommaren ett minne blott. Debutskivan, Narrow Road to the Deep North, släpptes i våras på Holyground, för den som vill höra mer. Själv väntar jag mest på nästa video.

2 kommentarer

Filed under Musik, Musikvideor