Have you forgotten 2012: Skivorna – plats 3-1

Så har vi till sist nått finrummet. Crème de la crème. The icing on the cake. Eller skivorna som räddade 2012 från att bara bli ett popår i mängden, om man så vill. Två redan klassiska album, som båda anlände ganska tidigt på året, och som lämnade resten av musikvärlden långt bakom sig. Ja, förutom en riktigt fin EP också, som kanske inte riktigt klarade att hänga med i klassikerspåret, men åtminstone var värd en hedrande tredjeplats på årsbästalistan.

3) Eux Autres – Sun Is Sunk
Portlandduon fortsätter att ytterligare förfina sitt koncept. De träffade rätt från allra första början med sin primitiva garagepop, även om låtskrivartalangen kanske inte riktigt blommat ut på debuten Hell Is Eux Autres. Men sedan dess har bandet med varje nytt släpp presenterat ett par låtar som närmat sig popperfektion. ”The Deadball Era” och ”When I’m Up” på Cold City, Bruce-covern ”My Love Will Not Let You Down” på Play Some Pool – Skip Some School – Act Real Cool, ”Cover Rights” och ”You’re Alight” på Broken Bow. Och så nu, fyra till på Sun Is Sunk.

Heather & Nicholas

Inledande ”Right Again” kunde inte fått ett bättre namn. Allting är rätt, Heathers patenterade skeva men svängiga trumkomp, Nicholas simpla men ack så geniala gitarrslinga, och den enkla lilla melodin, stencoolt sjungen av Heather. Sedan går triumftåget vidare med den lite rakare, men minst lika starka ”Broken Record”, med Nicholas på sång, och därefter knappa en och en halv minut långa ”Call It Off”, som på något märkligt sätt lyckas göra en briljant kombination av några försiktiga ackord på pianot och ett rått Bo Didley-komp på trummorna. Det är just där Eux Autres genialitet ligger, musiken svänger ordentligt och produktionen är ganska rå, men samtidigt är allting så väldigt mjukt, på gränsen till bedårande. ”Call It Off” sammanfattar den känslan perfekt. Och den fungerar dessutom som en perfekt övergång till fantastiska ”Home Tonight”, som är ett enda långt lyckorus, och förmodligen bandets största stund på skiva.

Tyvärr avslutas EP:n med två spår som inte är mer än OK. Hade de bara slopat dem skulle jag mer än en gång under året kallat Sun Is Sunk årets skiva. Men en tredjeplats på min lista blir det ändå, och det är ju inte svårare än att bara trycka på stopp efter ”Home Tonight”. Ja, eller lägga till de fyra fenomenala låtarna i Best of Eux Autres-spellistan och bara lyssna om och om igen.

2) First Aid Kit – The Lion’s Roar
I mitt huvud har jag alltid haft en uppfattning om country som rimmat illa med den egentliga genren. De sorgsna men samtidigt livsbejakande texterna om förlorad kärlek och livsläxor slår sällan fel, men hur kloka och fina de än är står jag inte ut med rösterna. Det där eländiga svajet på stämbanden, det kan driva mig till vansinne. Och så är det hela inramningen också. Blotta tanken på att genomlida en Country Music Awards från de senaste 35 åren (har de hållits så länge?) känns som tortyr. Den bästa countrylåten som någonsin spelats in är i mina öron fortfarande ”Big Gay Heart”, ett vackert avbrott i Lemonheads klassiska tuggummituggande indiepop på Come On Feel från 1993. Det är den känslan jag vill åt, någon som säger något som betyder något, till en minnesvärd melodi. Kanske med ett arrangemang som stryker medhårs, men utan att bli så drypande att strykandet bara irriterar. De så kallade altcountrybanden, också från 90-talet, försökte väl uppnå ungefär det med sin musik, men nä. De får mig visserligen inte att rysa av obehag, men lyckas inte heller framkalla särskilt positiva känslor, om några alls. Mycket till livsvisdomar har de ju inte att komma med.

Klara & Johanna

Aldrig hade jag väl kunnat ana att två unga stockholmare, den ena inte ens utanför tonåren, skulle bli de som till sist lyckades leverera den perfekta countryskivan, med både verkliga visdomsord och rakt igenom mästerlig musik. Men så är det. Jag har inte ett negativt ord att säga om First Aid Kits The Lion’s Roar. De sjunger helt vansinnigt fint, första albumets känsla av att sångarrangemangen överansträngts är som bortblåst, systrarna Söderberg låter nu bara som de inte har något annat val än att sjunga. Lyssna på hur Klara nästan går sönder i ”New Year’s Eve”, eller hör Johannas ”Yes, I might have lied to you, but you wouldn’t benefit from knowing the truth” och känn hjärtat smälta.

Men den stora skillnaden från tidigare är ändå inte rösterna, utan låtarna. Debuten hade några riktigt starka, men de når knappt upp till hälarna på det material Söderbergarna skrivit till The Lion’s Roar. Det är titellåten, det är ”Blue”, det är ”King of the World”. Och det två riktiga mästerverken, som redan är en del av svensk musikhistoria, ett i dur, ett i moll. ”Emmylou” är en perfekt poplåt, insvept i en ljuvligt melankolisk countryskrud, och ”To a Poet” är en enorm ballad, full av så mycket visdom att den nära nog spricker. Men precis som Klaras röst gör den aldrig riktigt det, den balanserar bara på gränsen, som den skickligaste lindansare. När låten tagit sig fram till den sista versen och musiken tonas ner känns det som att jag måste hålla andan.

And so I ask where are you now
Just when I needed you
I won’t ask again
Because I know there’s nothing we can do
Not now, darling, you know it’s true

Att höra Klaras röst nå som allra högst och sedan trummorna, basen, stråkarna komma in igen, det gör det omöjligt att värja sig. ”To a Poet” är större än ord kan säga. Så sorglig, och så livsbejakande.

1) Beach House – Bloom
Efter den hyllningen kan det väl inte finnas plats för en ännu bättre skiva? Nä, kanske inte. Det går inte att tävla i musik, man kan inte säga att ett mästerverk är mer mästerligt än ett annat. Ordningen på topp 2 kunde lika gärna varit omvänd, egentligen. Men det blev ändå Bloom som till sist knep förstaplatsen, och förmodligen har det något att göra med att jag älskat Beach House i många år nu. Det är svårt att slå känslan av att en ny skiva med ett favoritband anländer och sedan visar sig vara allt man gått och hoppas på, och lite till. Nyförälskelser i all ära, men det är det som verkligen får mitt pophjärta att dunka, och mitt musikintresse att leva vidare. Kanske säger det något om mig också, jag vet inte.

Victoria & Alex

Konserten på Berns i november är en av de bästa jag upplevt på flera år, precis som på skiva tornade låtarna upp sig på horisonten, varsamt och försiktigt, innan de plötsligt exploderade i ansiktshöjd. ”Myth” var förstås den klarast lysande stjärnan, men varje låt på Bloom förtjänar att nämnas. Från första till sista sekund är musiken en fröjd för öron, hjärta och själ. Tack, Beach House, för att ni gjorde 2012!

Have you forgotten 2012: Skivorna – plats 10-4

10) The Crooks – Hold Fast

Av 00-talets rockvåg är det inte mycket kvar. The Strokes spelar numera förskräcklig musikermusik och White Stripes är splittrade sedan länge. The Von Bondies och Vue vet jag inte var de tog vägen. Men svallvågorna efter dessa gäng spolar fortfarande fram ungefär ett hajpat rockband varje år, ibland har de skrivit några bra låtar, men oftast med ganska kort livslängd. Jag är till exempel redan trött på The Vaccines och har inte ens orkat lyssna på deras senaste skiva. The Crookes har funnits i ett par år, men för mig är de ändå årets rockhajp. Musiken befinner sig någonstans mittemellan det tidiga 00-talets New York-scen och lite mer poppiga band från decenniets andra halva, som Girls. Bara det att låtarna inte är riktigt så bra som den beskrivningen lovar. ”Where Did Our Love Go?”, ”American Girls” och en handfull andra låter sådär trevligt mjuka med naggade kanter, resten av materialet är lite mer mediokert.

9) Bat for Lashes – The Haunted Man

Vissa album slår sig in på årsbästalistor enbart på grund av en handfull låtar, som är så starka att de kompenserar för att resten av materialet inte är av toppkvalitet. The Haunted Man hamnade här på grund av ”Lilies”, ”Winter Fields”, kanske ”Marilyn” också. Men framförallt ”Laura”. Såklart. En av 2012 års allra bästa låtar, utan tvekan den finaste balladen. Versen i moll, Natashas ömtåliga och kraftfulla röst, bryggan går över till dur, och så – pam-pam – bastonerna på pianot. Refrängen. Så vacker. ”You’re the train that crashed my heart… Ooh Laura, you’re more than a superstar”.

8) Markus Krunegård – Mänsklig värme

Jag gillade verkligen Markus debut, ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel” måste vara en av 00-talets absolut bästa låtar. Sedan blev det betydligt tråkigare med de där två tvillingalbumen, och Serenades, bandet han hade med Shout Out Olenius, var aldrig så kul. Men nu är Norrköpingssonen äntligen tillbaka i gammal god form, med känslosamma poplåtar om Stockholm, mamma, musik och en hel massa andra livsviktiga ämnen.

7) Taken by Trees – Other Worlds

När jag först läste om nya Taken by Trees och kombinationen Hawaii, reggae och anemisk indie lät det inte så kul. Det var kanske inte i klass med hemskheter som metal-hiphop eller ananas på pizza, men jag trodde inte riktigt att kombon skulle funka. Nu var det ju Victoria Bergsman vi talade om, en av de få artister som verkligen lyckats med sina musikaliska resor, så naturligtvis hade jag fel. Efter förra skivans utflykt till Afghanistan har hon faktiskt lyckats överträffat sig själv igen med söderhavsplattan Other Worlds.

Den består av idel briljanta poplåtar som gungar fram i ett underbart makligt tempo. Det är nästan häpnadsväckande hur musik kan vara så svängig och tillbakalutad, nästan svävande, på samma gång. Mycket är förstås de tajta musikernas förtjänst, men mer än något annat är det Bergsmans låtskrivarförmåga och, förstås, röst som lyfter den här skivan rakt in på 2012 års topp 10. Och efter att ha sett en underbar (och kort) konsert med bandet på ett vinterprytt Södra teatern kvällen innan lucia, kan jag konstatera att musiken fungerar minst lika bra på vintern som under de varma sommardagar den annars målar upp bilden av. As good as it gets!

6) Burning Hearts – Extinctions

Finland’s finest, har gjort det igen. Den synthiga popduon har en märklig förmåga att, trots de inte så stora variationerna i själva låtskrivandet, lyckas byta skepnad mellan så gott som varje litet framförande på sina album. Ett enkelt men genialt grepp – för det räcker ju inte med att bara skriva en till låt om ens band bara spelar den likadant som de andra låtarna. På debuten hämtade de smart kompet från Bowies ”Ashes to Ashes” på ”We Walked Among the Tress” och Cures ”A Forest” på nästföljane ”Sea Birds”. Två sinsemellan ganska olika stilar, men som funkar perfekt ihop i händerna på Jessika Rapo och Henry Ojala. Den här gången hör jag inga lika uppenbara lån, men det spelar ju heller ingen roll. Jag vaknar långsamt upp med monotona öppningen ”The Last Day of the Decade”, börja röja till poppiga ”Into the Wilderness”, dansar till ”The Swallows”, fånler åt temposkiftningarna i ”Burn Burn Burn”, och varvar till sist ner med avslutande balladen ”Deep Waters”. En lika härlig som skiftande resa.

5) Beachwood Sparks – The Tarnished Gold
The Tarnished Gold är den logiska fortsättningen med Chris Gunsts countryrockband efter hans underbara flumutflykter med sidoprojektet Mystic Chords of Memorys impressionistiska pop. Hans röst är lika bräcklig som jag mindes den, pedal steel-gitarren smeker försiktigt mina öron och countrykompet dunkar optimistiskt i mitt hjärta. ”Forget the song that I’ve been singing”, sjunger Gunst på första spåret. Inte en chans, det här är minst lika bra som Byrds varmaste lägereldssånger!

4) Echo Lake – Wild Peace
Om alla låtar på Wild Peace inte är lika välskrivna kompositioner som ”Another Day”, så är de i alla fall minst lika vackra ljudlandskap att försvinna i. Och ibland, som i ”Last Song of the Year” eller ”Just Kids”, är de både och. Att lyssna på Echo Lakes debutalbum är lite som att befinna sig i en vaken dröm. Gitarrerna, trummorna, rösterna är alla där, men just när det känns som att du vet var du har dem, till och med kan ta på dem, börjar de lösas upp i konturerna. Och när du sedan tror att du bara drömmer, är på väg att tyna bort, så dyker en genial popmelodi upp, klar som kristall och helt verklig.

Have you forgotten 2012: Skivorna – plats 20-16

Efter bubblarna har vi då kommit till den riktiga topplistan. Skivorna som faktiskt var bra nog att fortsätta lyssnas på.

Mellan plats 20 och 11 kunde jag inte förmå mig att göra någon ordentlig rangordning, så här kommer först fem inte riktigt lika jättebra album, på en odefinierad 20-till-16-position, och i nästa inlägg fem något bättre, som alla är värda en delad elfteplats. Blev det för krångligt? Strunt samma, musiken är viktigare än siffrorna.

Plats 20-16:

Blonds – The Bad Ones
Kanske är Blonds pampigt producerade rock inte tillräckligt stark för att fylla ut sina oversizekläder, men titellåten och ”Time” nynnar jag fortfarande på efter många månaders lyssning. Och Cari Raes röst, som ligger någonstans mellan Cat Powers rökiga stämma och Karen O:s lite rivigare uttryck, imponerar stort. Kan de bara skriva några fler hits lär nästa skiva bli magnifik.

Dum Dum Girls – End of Daze
Som vanligt med Dum Dum Girls finns här några fillers, men Dee Dee och gänget blir verkligen bara bättre och bättre för varje släpp. Surfkompet på ”I Got Nothing” är oemoståndligt, ”Lord Knows” är ännu en stabil midtempolåt, och ”Season in Hell” kan vara det bästa de spelat in hittills. Ett statiskt beat, en mullrande bas, några gnistrande gitarrer. Och så Dee Dees mässande om att äntligen nå fram, att börja se ljuset i det kompakta mörkret.

It’s been a season in hell
Baby don’t you know
A season in hell

Doesn’t dawn look divine

Jo, visst är gryningen med Dum Dum Girls i öronen himmelsk.

Benjamin Gibbard – Former Lives
Death Cabs senaste skivor har varit riktiga sömnpiller, men här finns ett par fina låtar, som de countryrockiga ”A Hard One to Know” och ”Broken Yolk in Western Sky”, och duetten med Aimee Mann, ”Bigger Than Love”. Synd bara att Gibbards röst blivit så påfrestande med åren. Jag föredrog när han var en anonym indiepojke som inte överansträngde stämbanden och vände ut och in på varje liten stavelse.

Memoryhouse – The Slideshow Effect
Efter genomdrömska EP:n The Years har Memoryhouse med sin första fullängdare vågat sig på lite mer upptempo. Det är samma dåsiga grund, men med högre fart. Denise Nouvions röst är både behaglig och ganska speciell, medan musiken har många likheter med Real Estate – tyvärr också i svårigheten att hålla uppe intresset hos lyssnaren under ett helt album. Inledande ”Little Expressionless Animals” är en vacker ballad, och nästföljande ”The Kids Were Wrong” briljant pop, men redan med tredje spåret tappar jag suget, och det är faktiskt sällan jag orkat ta mig ända fram till ”Old Haunts”. Vissa band är bara bättre lämpade för EP-formatet.

James Yorkston – I Was a Cat from a Book
Tio år har gått sedan debuten med Moving Up Country, och James Yorkston låter fortfarande precis likadant. Men inget ont i det, han är ju a) skotte och b) folkmusiker. Allting är med andra ord som det ska. Sångerna på I Was a Cat from a Book sträcker sig från riktigt mjuk folkpop (som i ”Catch” och ”A Short Blues”) till lite mer intensiv, men fortfarande mjuk, folkpop (som i ”Border Song” och ”I Can Take All This”). Mycket mer behöver man inte säga, musiken är lika vacker som vanligt. Bert Jansch hade varit stolt.

Have you forgotten 2012: Skivorna – bubblare

Det har blivit dags att summera skivåret 2012, men innan jag går in på min lilla lista kommer här de album som inte riktigt var bra nog att kvalificera sig, trots att de gjorde något slags intryck. Bubblare, hedersomnämnanden, kalla dem vad ni vill. Inte-helt-kärt-barn har många namn. Man kanske kan sammanfatta det med att dessa titlar erbjöd en kort stunds riktigt brännande intryck, men sedan svalnade och övergick till kallprat igen. Bland dem finns några nya upptäckter (som atmosfäriska Songs of Green Pheasant – för övrigt också årets finaste omslag), men framförallt handlar det om gamla favoritartister som inte riktigt lyckades nå upp till sin vanliga standard (som Sun Kil Moon – för övrigt också årets fulaste omslag). Om det var temporära felsteg eller början på slutet får tiden utvisa…

Allo Darlin’ – Europe

El Perro Del Mar – Pale Fire

The Magnetic Fields – Love at the Bottom of the Sea

The School – Reading Too Much Into Things Like Everything

Songs of Green Pheasant – Soft Wounds

Regina Spektor – What We Saw from the Cheap Seats

Sun Kil Moon – Among the Leaves

Wild Nothing – Nocturne