Efter bubblarna har vi då kommit till den riktiga topplistan. Skivorna som faktiskt var bra nog att fortsätta lyssnas på.
Mellan plats 20 och 11 kunde jag inte förmå mig att göra någon ordentlig rangordning, så här kommer först fem inte riktigt lika jättebra album, på en odefinierad 20-till-16-position, och i nästa inlägg fem något bättre, som alla är värda en delad elfteplats. Blev det för krångligt? Strunt samma, musiken är viktigare än siffrorna.
Plats 20-16:
Blonds – The Bad Ones
Kanske är Blonds pampigt producerade rock inte tillräckligt stark för att fylla ut sina oversizekläder, men titellåten och ”Time” nynnar jag fortfarande på efter många månaders lyssning. Och Cari Raes röst, som ligger någonstans mellan Cat Powers rökiga stämma och Karen O:s lite rivigare uttryck, imponerar stort. Kan de bara skriva några fler hits lär nästa skiva bli magnifik.
Dum Dum Girls – End of Daze
Som vanligt med Dum Dum Girls finns här några fillers, men Dee Dee och gänget blir verkligen bara bättre och bättre för varje släpp. Surfkompet på ”I Got Nothing” är oemoståndligt, ”Lord Knows” är ännu en stabil midtempolåt, och ”Season in Hell” kan vara det bästa de spelat in hittills. Ett statiskt beat, en mullrande bas, några gnistrande gitarrer. Och så Dee Dees mässande om att äntligen nå fram, att börja se ljuset i det kompakta mörkret.
It’s been a season in hell
Baby don’t you know
A season in hell
Doesn’t dawn look divine
Jo, visst är gryningen med Dum Dum Girls i öronen himmelsk.
Benjamin Gibbard – Former Lives
Death Cabs senaste skivor har varit riktiga sömnpiller, men här finns ett par fina låtar, som de countryrockiga ”A Hard One to Know” och ”Broken Yolk in Western Sky”, och duetten med Aimee Mann, ”Bigger Than Love”. Synd bara att Gibbards röst blivit så påfrestande med åren. Jag föredrog när han var en anonym indiepojke som inte överansträngde stämbanden och vände ut och in på varje liten stavelse.
Memoryhouse – The Slideshow Effect
Efter genomdrömska EP:n The Years har Memoryhouse med sin första fullängdare vågat sig på lite mer upptempo. Det är samma dåsiga grund, men med högre fart. Denise Nouvions röst är både behaglig och ganska speciell, medan musiken har många likheter med Real Estate – tyvärr också i svårigheten att hålla uppe intresset hos lyssnaren under ett helt album. Inledande ”Little Expressionless Animals” är en vacker ballad, och nästföljande ”The Kids Were Wrong” briljant pop, men redan med tredje spåret tappar jag suget, och det är faktiskt sällan jag orkat ta mig ända fram till ”Old Haunts”. Vissa band är bara bättre lämpade för EP-formatet.
James Yorkston – I Was a Cat from a Book
Tio år har gått sedan debuten med Moving Up Country, och James Yorkston låter fortfarande precis likadant. Men inget ont i det, han är ju a) skotte och b) folkmusiker. Allting är med andra ord som det ska. Sångerna på I Was a Cat from a Book sträcker sig från riktigt mjuk folkpop (som i ”Catch” och ”A Short Blues”) till lite mer intensiv, men fortfarande mjuk, folkpop (som i ”Border Song” och ”I Can Take All This”). Mycket mer behöver man inte säga, musiken är lika vacker som vanligt. Bert Jansch hade varit stolt.
have you forgotten 