Plats 20-11, i alfabetisk ordning, eftersom alla nästan är bra nog att nå topp 10 och inte alls borde förpassas ens i närheten av bubblarna:
Au Revoir Simone – Move in Spectrums
Mer smittande analog synthpop från Williamsburg-trion. De har haft svårt att nå upp till samma höjder som på The Bird of Music, men med ”Crazy” och ”Navitron” kommer de bra nära. Och jag är fortfarande lika glad nu som 2007 över att det finns elektroniska popband som varken har rötter i Depeche Modes mörker eller Pet Shop Boys distanserade ironi. Au Revoir Simone vill liksom bara skriva låtar om livet, utsmyckade med tv-spelssynthar, snygga harmonier och förträffliga beats. Det räcker för mig.
Austra – Olympia
Man riskerar väl att åka på hipster-stryk för såna kommentarer, men det är så här jag önskar att The Knifes skivor lät. Katie Stelmanies röst är inte ljusår från Karin Dreijers, men framförallt är det de svängiga och melodiösa poplåtarna som får mig att tänka på göteborgsduons över tio år gamla hits.
Camera Obscura – Desire Lines
Camera Obscura blev slagna på fingrarna av She & Him i kategorin årets Camera Obscura-poplåt. De senares ”I’ve Got Your Number, Son” skulle gjort sig bra på Glasgow-bandets tidigare mästerverk Let’s Get Out of This Country och My Maudlin Career. Camera Obscura själva var dock inte långt efter med ”Troublemaker”, och ”Fifth in Line to the Throne” är en sån där tårdrypande ballad som bara Tracyanne Campbell kan skriva. Ändå kunde jag inte låta bli att känna det som att Desire Lines var ett album gjort på rutin, på halvfart. Förvisso en rutin stark nog att kvalificera sig på årets topp 20, men ändå.
Daughter – If You Leave
Storslaget vemod. Kanske bara lite för storslaget ibland. Daughter är ett band fullt av kreativitet, de stämmer om gitarrerna, sätter capo på basen, spelar med stråke på elgitarren – problemet är bara att de intressanta nyansskiftningar sådana idéer skapar försvinner i den bombastiska produktionen. Och nästan varannat spår känns som en kopia på det föregående, på grund av de förvillande lika ljudexplosionerna. Med det sagt är ”Youth” ändå en av årets låtar.
Haiku Salut – Tricolore
På ”Watanabe” låter det som att någon i den engelska instrumentaltrion Haiku Salut spelar fyrhändigt med Chico Marx. Det är en enkel liten poplåt, men så storslaget och frenetiskt framförd att den känns som en hel symfoni när man tänker på den – trots att det bara är fyra minuter av piano. Resten av Tricolore är kanske inte lika briljant, men full av underbara infall som hela tiden håller sig på rätt sida av gränsen mellan pop- och konstmusik. Haiku Salut gör musik för de som börjat tröttna på postrockens förutsägbara gitarrutbrott men samtidigt tycker att band som Detektivbyrån känns lite för mycket knätofs…
Low – The Invisible Way
En gång i tiden var Low världens långsammaste band. Rent bokstavligt. Låtarna flöt fram i extremt låg fart, som om man slagit på en gammal Joy Division-vinyl på kanske en tredjedel av hastigheten. En knasig idé på pappret, men med Alans och Mimis himmelska stämsång svävandes över alltihop lät det övernaturligt vackert.
I nästan lika låg hastighet, men stadigt och med samma otroliga precision, har Low ändå lyckats utvecklas under alla år som gått sedan debuten I Could Live in Hope från 1994. Och även om den magiska känslan från de första skivorna inte finns kvar, så kan de fortfarande skriva starka låtar, som ”Amethyst”, ”So Blue” och framförallt ”Just Make It Stop”.
Mark Kozelek & Desertshore – Mark Kozelek & Desertshore
Förutom de sedvanliga livealbumen som ingen orkar hålla koll på, släppte Mark Kozelek inte mindre än tre riktiga fullängdare i år. En fantastisk, en dödstrist och så den här, som var ganska trevlig. Utan riktiga höjdpunkter kanske, men med fantastiska musiker, en och annan rolig textrad (den ironiska dissningen av Wilcos gitarrist Nels Cline, eller hyllningen till gamla Steve McQueen-filmen Papillon) och genomgående starka melodier. Om bara Mark hade orkat med några fler omtagningar på sången, och hoppat över några av de lite väl hastigt påkomna texterna, så kanske det blivit en topp 10-placering också.
Mazzy Star – Seasons of Your Day
Att lyssna på Mazzy Stars första skiva på 15 år kändes först lite oroligt, men det behövdes inte mer än ett par sekunder av inledande ”In the Kingdom” för att förstå att allt stod rätt till i vårt rockuniversums parallella slow motion-värld. Cellon i titelspåret och slide-gitarren i ”Lay Myself Down” är årets vackraste instrumentala passager.
My Bloody Valentine – mbv
Den, av alla musikkritiker, mest efterlängtade skivan de senaste 22 åren kunde väl bara bli ett antiklimax? Nja, på ett sätt kanske, men den dök upp helt utan förvarning och lät som en helt logisk fortsättning, rent av en förlängning, av Loveless. Tio månader efter min recension känner jag lite starkare för mbv, men i stort sett är känslorna de samma. Kul att de är tillbaka, men lite synd ändå att de inte blåser bort mig på samma sätt längre. ”In Another Way” är i alla fall fenomenal mjukpop i en taggtrådskostym så vass att öronen börjar blöda av njutning vid bara tanken på den.
Widowspeak – Almanac och The Swamps EP
Med Mazzy Star tillbaka i stan kunde man ju tro att Widowspeak skulle bli överflödiga, men inte bara tog de ett par kliv framåt med Almanac, ett par månader senare ändrade de kursen ytterligare med EP:n The Swamps. Om debuten var långa bilfärder i Twin Peaks-granskogar, så låter det verkligen som att Widowspeak 2013 begav sig ut i träskmarkerna. Men med melodikänslan i behåll och bluesen bara som en stämningsskapande inspirationskälla. Lyssna på ”Theme from the Swamps” och ”Brass Bed” och dröm dig bort till den djupa södern.
have you forgotten 