Category Archives: Film

Have you forgotten 2013: Filmerna

Årets bästa filmer listar jag i min filmblogg, We Could Watch Movies. Happy Festivus!

Movie of the Year - Årets film - 2013

Lämna en kommentar

Filed under Film

Ride into the Sun, Frances Ha!

Frances Ha running down that street

Här händer det inte mycket, men jag kan i alla fall delvis skylla min inaktivitet på en resa till New York under juni, som nog får räknas till de bästa sakerna jag gjort i mitt liv. En av höjdpunkterna var att se underbara Frances Ha på den lika underbara biografen Nitehawk i Williamsburg. De har en bar i foajén av klassiskt diner-snitt, och väl inne i salongen kan du beställa både mat och drinkar. Och popcorn, förstås.

Istället för tjugo minuters reklam innan filmen börjar, rullade scener från klassiker som Jules & Jim, Bande à part, Manhattan och The Squid and the Whale på duken. Jag vet inte om Nitehawk alltid gör så, men montaget hade tydligt klippts ihop just för Frances Ha och det var otroligt effektivt – när filmen väl satte igång (efter några minuters reklam, ska tilläggas) var stämningen redan på topp. Risken finns förstås att ett sådan magnifik förrätt tar udden ur själva middagen, men tvärtom, omkring en halvtimme in i Frances Ha kändes det som att jag aldrig haft så roligt i en biograf.

Självklart färgade både staden och biografen mina intryck av filmen, men jag ska inte ursäkta mitt toppbetyg, Noah Baumbach har extrem fingertoppskänsla för dialog och Greta Gerwig är en fantastisk skådespelare. Min recension kan läsas här.

Det bästa soundtracket till resan var för övrigt en av Velvet Undergrounds, och därmed världens, bästa låtar. ”Ride into the Sun” får avsluta denna text. Enjoy the summer!

6 kommentarer

Filed under Film, Personligt

En (ny) liten blogg om film

Mot skrivkrampen - starta ny blogg

Alldeles för ofta när jag sett en film börjar jag tänka för långt i vad man kan skriva om den. Ibland lyckas jag pussla ihop det och får till någonting mellan en analys och en recension, men många gånger ger de där tankarna bara skrivkramp. För att råda bot på det har jag nu startat en alldeles ny blogg om film, med korta och koncisa recensioner. Det är några kommentarer om handlingen och ett par rader om vad jag gillar eller ogillar med utförandet och innehållet. We Could Watch Movies kallar jag den, och ni är hjärtligt välkomna att börja följa, eller bara titta in sporadiskt. Säg gärna hej, eller lämna en kommentar om filmerna!

Lämna en kommentar

Filed under Film

Henry Fool eller Den otroliga historien om Simon Grim

Jag har velat skriva om Henry Fool i många, många år nu. Ett utkast till texten har funnits i mitt huvud ända sedan jag såg Hal Hartleys märkliga mästerverk första gången, men hur ofta jag än sett om den har jag aldrig riktigt lyckats omsätta mina känslor i ord. Så läste jag på Twitter i veckan som gick att Hartleys andra fullträff, Trust, äntligen ska släppas på DVD. Jag fick en plötslig ingivelse att den amerikanske indieregissören kanske kan få ett litet uppsving, och inspirerad av detta har jag till sist gett mig på att försöka formulera min kärlek till Henry Fool. För mer än 15 år efter dess premiär har jag fortfarande inte sett något som den.

Simon Grim - garbage man

Simon Grim jobbar som sopgubbe i en sömnig amerikansk förort. Den sortens sovstad vars invånare alla drömmer om, men inte förmår sig, att lämna. När han inte hämtar folks skräp eller trakasseras av ligister på vägen till snabbköpet, sitter Simon hemma med sin deprimerade mamma och empatilösa syster. Precis som för personerna i Aki Kaurismäkis filmer erbjuder vardagen få ljuspunkter bortom en kopp kaffe efter arbetsskiftets slut. Men allt förändras den dagen familjen Grim hyr ut sitt källarrum till en mystisk man vid namn Henry Fool.

Henry Fool - fallen frälsare

Som någon slags fallen frälsare anländer han och tar Simon under sina brutna vingar. Henry är en beläst man och skriver på en romansvit han påstår kommer omkullkasta hela den litterära världen. Han ser stor potential i Simons dagboksanteckningar och tror sig kunna hjälpa honom bli en lysande författare.

– Though your spelling is somewhat Neanderthal and your reasoning a little naive, your instincts are profound, säger han till Simon.

Henry Fool är olik det mesta annat som visats på vita duken. Långt ifrån obegriplig eller ens svårförståelig, men tonen den slår an är helt unik. Karaktärernas manér känns stiliserade, på ett sätt som säkert influerat Wes Anderson, men de säger saker som låter både absurda och uråldrigt kloka, ungefär som de sympatiska vildhjärnorna i Pedro Almodóvars filmer brukar göra. Samtidigt andas scenografi och kostymer samma sorts udda socialrealism som nämnda Kaurismäki.

Henry Fool - Henry, Faye och Simon

Filmtipset har någon liknat Henry Fool vid en filminkarnation av Morrisseys texter, och kanske är det inte så långt borta från sanningen. Hartley förmedlar ju samma svartsynta världsbild, och precis som Manchester’s Finest blandar han livets mörka sidor med en brutal, men också godhjärtad humor. Replikerna kan låta teatrala, som vore de citat ur en bok, riktade direkt till intellektet, men i nästa stund blir filmen rent fysisk. Vi får se Simon lida på de flesta tänkbara, och realistiska, sätt. Han spyr upp sur mjölk, får kokande vatten hällt över sig och åker på mer än ett kok stryk. Flera av scenerna känns i hela kroppen, men följs oftast av betydligt lättsammare – eller kanske mer filosofiska – inslag. Efter att ha pucklats på av den våldsamme Warren sitter Simon lutad mot en vägg, med minst ett revben sönderslaget, och säger till Henry bredvid sig:

– It hurts to breathe.

Varpå han svarar:

– Of course it does.

Humorn är obetalbar. Hur berättelsen sedan utvecklas vill jag egentligen inte gå in på, av respekt mot de som ännu inte sett filmen. Men så mycket kan jag säga, att det som händer är lika vansinnigt som underhållande. Simon fortsätter skriva, och reaktionerna på hans texter är extrema – i allt från förläggarnas upprörda refuseringsbrev till tidigare nämnda ligisters försök att starta en moralpanik. Det senare för övrigt en briljant satir av hur självutnämnda försvarare av ”det civiliserade samhället” brukar reagera på konst de inte förstår.

Skådespelarinsatserna är bländande in i minsta biroll. James Urbaniak och Thomas Jay Ryan som Simon och Henry, indiefavoriten Parker Posey som Simons syster Faye, tv-seriebekanta Kevin Corrigan som Warren. Och förstås Nicholas Hope (ni vet, Bad Boy Bobby) som prästen.

Henry Fool är realistisk, men samtidigt helt otrolig. En bisarr och förvriden askungesaga, inte bara för de som kan The Smiths texter utantill, utan för alla som någonsin känt sig utanför – i skolan, på jobbet, i samhället. Historien om Simon Grim är rolig, våldsam, skrämmande och alldeles underbar.

Lämna en kommentar

Filed under Film

Have you forgotten 2012: Filmerna

Filmåret 2012 var ett riktigt bra sådant, även om jag kanske saknade den där riktiga fullträffen – en sån där som slår hårt rakt i magen, eller drar dina smilband några centimeter högre än du trodde var möjligt, eller bara ger dig en underbar känsla av att vara levande i den här visserligen förjävliga, men ibland ändå rätt vackra värld. Det är möjligt att jag fått högre krav i takt med att jag blivit äldre (och sett mer), men jag vill verkligen tro att det ska komma nya cineastiska guldår, precis som i början av detta sekel. Nåväl, de där uteblivna mästerverken till trots så har jag gjort en lista över tio filmer som jag verkligen tyckte om, och som hade svensk premiär 2012. Och precis som med skivorna har jag inte förmått mig att rangordna så värst noga.

Filmåret 2012, plats 1-5, i alfabetisk ordning:

Amour (Michael Haneke)

Amour (Michael Haneke)
En stor film om döden. Paret Georges och Anna (spelad av Emmanuelle Riva, som för mer än 50 år sedan hade huvudrollen i gamla favoriten Hiroshima mon amour) och lägenheten de bor i är för evigt fastetsad på min näthinna och i mitt hjärta. Mestadels är filmen stillsamt och nästan vackert berättad, som vi väl vill att allas bortgång en gång ska komma att vara, men i slutändan är Amour mest förvirrande och skrämmande.

Barbara (Christian Petzold)

Barbara (Christian Petzold)
Östtyskland gör sig bra på film, de enskilda människornas utsatthet i den forna kommuniststaten berättas liksom extra naturligt ihop med den gråbruna estetiken. Och det är alltid lika spännande att följa en stark individ som smider godhjärtade ränker med Gestapo hack i häl. Barbara är kanske inte lika mästerlig som De andras liv, men erbjuder ett trevligt småstadsalternativ till gamla slitna Berlin.

Call Girl (Mikael Marcimain)

Call Girl (Mikael Marcimain)
Ännu mer spännande är det förstås med ett gråbrunt 70-talsstockholm, där maktens män, precis som i Östtyskland, påstod sig föra både arbetarnas och de utsattas talan. I själva verket var de bara maktfullkomliga skithögar som gick på bordeller och gjorde den ena vidrigheten efter den andra med minderåriga tjejer. Huruvida det är Palme som skildras eller ej är inte viktigt, och även om det kanske var klantigt av regissör Marcimain att göra sin antydan om just honom, tycker jag det är synd att varenda liten recensent tagit fasta på detta. Oavsett denna detalj berättar Call Girl en stark historia. Scenografin är spektakulär i sin autentiska känsla, och Simon J Berger och Sofia Karemyr är lysande i sina roller som tuff snut respektive samhällets olycksbarn. Och faktum kvarstår ju, en mängd politiker och andra högt uppsatta män gick regelbundet till prostituerade, via en bordellmamma (som inspirerat Pernilla Augusts roll, för övrigt också lysande spelad). På riktigt! Men 35 år senare är det ännu ingen av de inblandade kvinnorna som fått någon upprättelse.

Lore (Cate Shortland)

Lore (Cate Shortland)
Förmodligen årets snyggaste filmfoto i berättelsen om unga Lores och hennes syskons färd genom ett raserat Tyskland dagarna efter andra världskrigets slut. Långsamt går det upp för henne inte bara vilka horribla saker som skett i det egna hemlandet, utan också att de vuxna levt bakom en fejkad fasad av ovisshet. Barnens möten med dessa vanliga tyskar, den ena galnare än den andra, är fascinerande och skrämmande, och jag undrar varför det inte gjorts fler skildringar av just denna livsviktiga del av Europas nutidshistoria.

Moonrise Kingdom (Wes Anderson)

Moonrise Kingdom (Wes Anderson)
På min egen Wes-lista föräras inte Moonrise Kingdom med mer än en femteplats (om än i ganska hård konkurrens med Bottle Rocket om plats fyra), men det är bra nog för att kalla den en av årets bästa filmer. Historien om Sam och Suzy är underbart fin och soundtracket är magnifikt. Tyvärr lider den av några problem, som att Bill Murray går på tomgång i ännu-en-typisk-Bill-Murray-roll, och att storyn, när den lider mot sitt slut, blir lite väl farsartad. Det är inte som i Royal Tenenbaums eller Life Aquatic, där de överdrivna äventyrligheterna är mer måttliga och dessutom används för att säga något, utan snarare fars för farsens skull. Men med det sagt har jag velat se om Moonrise Kingdom ända sedan jag gick ut ur biografen, ja, banne mig ända sedan eftertexterna började rulla. Så mycket älskar jag Andersons färgstarka, perfekt popmusiksatta världar.

Plats 6-10:

Elle (Elles – Malgorzata Szumowska)
Intressant, tankeväckande och även vidrigt om några unga franska kvinnor som säljer sina kroppar. Jag skrev några rader om den i våras.

Laurence Anyways (Xavier Dolan)
En samtidigt intim och storslagen skildring av de många olika vändningarna i förhållandet mellan Laurence, först man och sedan kvinna, och hens flickvän Fred.

On the Road (Walter Salles)
Jack Kerouacs ordsvada går inte att översätta till film, och för att vara en historia som mest utspelar sig på vägen (därav ”the road”, ja…) saknas det lite för många av färderna tvärs över amerikanska kontinenten. Men Walter Salles filmadaption bjuder på årets näst vackraste foto, och lyckas till skillnad från boken också lägga in en ganska tydlig värdering i att skildra männen som mer eller mindre ansvars- och vårdslösa idioter, istället för de hjältar Kerouac målar upp dem som. Kristen Stewart gör dessutom ett starkt porträtt av Marylou, flickvännen till idioternas idiot, Dean. En extra eloge också till Amy Adams i rollen som Jane, en av de vildar som bilåkarna möter under sitt uppehåll i New Orleans. Många galningar kan hända, men var det inte det boken handlade om?

Take Shelter (Jeff Nichols)
Obehaglig och stark skildring av en mans paranoia och vanföreställningar.  Michael Shannon är otrolig i huvudrollen.

Take This Waltz (Sarah Polley)
Michelle Williams skådespelarinsats är en av årets bästa. Att följa hennes Margot känns intimt, förtroligt och många gånger irriterande – men på bästa möjliga sätt. Även Seth Rogen gör sin grej ganska bra, men att han kunde spela både nedtonat och trovärdigt var ingen överraskning för de som upptäckte honom med Freaks and Geeks. Men just det, en grej till var det – karusellscenen! Ett litet mästerverk i sig.

Bubblare:

Alla vilda – en film om Birgitta Stenberg (Lisa Belfrage, Marianne Gustavsson)
The Artist  (Michel Hazanavicius)
The Descendants (Alexander Payne)
Eva (Kike Maíllo)
Pojken med cykeln (Le gamin au vélo – Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne)
Ruby Sparks (Jonathan Dayton, Valerie Faris)
Weekend (Andrew Haigh)
Your Sister’s Sister (Lynn Shelton)
Palme (Maud Nycander, Kristina Lindström)
Äta sova dö (Gabriela Pichler)

Lämna en kommentar

Filed under Film

Snö på vita duken

Den här månaden deltar jag i Filmspanarnas gemensamma bloggtema. Ett tag sedan jag skrev om film nu, men det ska det bli ändring på!

Vintern står för dörren och Filmspanarna har valt temat snö. Inte direkt ett okänt inslag i vår vardag, ändå är det en oerhört liten procent av de filmer som går upp på bio där marken är snötäckt. Det har såklart med eskapism att göra, filmproducenterna jobbar i tron att folk helst vill se stekhet sommar eller, om det ska vara lite mer romantiskt, höstdagar med skinande sol och sprakande färger i träden. Undantaget är de historier som specifikt utspelar sig kring jul – då snöar det ju alltid på julaftons kväll eller juldagens morgon. Men i övrigt har den vita årstiden förpassats till enstaka spänningsfilmer och mörka dramer.

Jag har valt att lista mina fem favoriter – två med spänning, två dramer och en med lite av varje – där snön om inte spelar en stor roll, så åtminstone utgör en kuliss viktig nog att färga våra minnen av berättelserna blekvita. (Ni vet, så där som det ser ut när man tänker tillbaka på Tintin i Tibet.) Kanske skulle man också kunna säga att det oundvikliga naturfenomenet, som snön än så länge är, får agera det öde som för samman karaktärerna i dessa fem historier.

Först, några bubblare:

Die Hard 2 (1990), Låt den rätte komma in (2009), Mysteriet i Mouthe (Poupoupidou, 2011)

Och så listan:

5) Örnnästet (Where Eagles Dare, 1968). Klassisk matiné i tyska alperna. Richard Burton och Clintan är coola, Mary Ure är ännu coolare, men allra coolast är snön.

4) Ljuva morgondag (The Sweet Hereafter, 1997). I Atom Egoyans tragiska film är snön orsaken till en hemsk skolbussolycka med bara en överlevande. Sarah Polley briljerar som den av ödet undantagna Nicole, som försöker få övriga invånare i den lilla bergsbyn att inte lyssna på den cyniske advokaten (spelad av Ian Holm, a k a Bilbo) som vill ”hjälpa” dem att hitta en syndabock och sedan stämma skiten ur den.

3) Wintersleepers (Winterschläfer, 1997). Även i Tom Tykwers skildring av ett litet bergssamhälle orsakar snön en hemsk trafikolycka. En liten flicka faller i koma och det påverkar ett antal människor runt omkring henne – bland annat inleder hennes sjuksköterska en kärlekshistoria med den av minnesförlust drabbade man som orsakade olyckan. Läs mer om Wintersleepers i min text på Filmmedia.

Winterschläfer - Wintersleepers

2) Misstänkt för rån (Nightfall, 1956). Jacques Tourneurs film är den bästa ”snow noir” från 50-talet jag sett (långt mycket bättre än Nicholas Rays On Dangerous Ground). Hygglige James befinner sig ute i lantliga – och snöiga – Wyoming med en vän, när de båda överfalls brutalt av två bankrånare. De skjuts och lämnas för att dö i snön, men James överlever mirakulöst. Vad han dock inte vet är att rånarna glömmer bort sitt byte i tumultet.

Nightfall - Misstänkt för rån - av Jacques Tourneur

I tron att han är fri återvänder James till det varma Los Angeles, där han möter Marie (spelad av Anne Bancroft – ni vet Mrs. Robinson). Livet leker för honom, tror han i alla fall. I själva verket är James otursförföljd som få, Marie visar sig nämligen vara syster till en av bankrånarna och, ja, snart är jakten i full gång.

Nightfall - Misstänkt för rån 02

Precis som i Tourneurs bästa noir, Skuggor ur det förflutna (Out of the Past, 1947), har Misstänkt för rån en fatalistisk ton. Huvudpersonerna är liksom hjälplösa i skuggan av den märkliga slump som kastar dem från den ena olyckliga händelsen till den andra. De kan inte undgå sitt grymma öde. Att rama in en sådan historia i ett kallt, blekt snölandskap är ett rent genidrag. Och 40 år senare skulle ett visst regissörsbrödrapar ta efter samma idé.

1) Fargo (Fargo, 1996). Coenbrödernas mästerverk från mitten av 90-talet är snöfilmen framför alla snöfilmer, ja-a! Finns det någon som sett Fargo och inte tänker på den varje gång de blickar ut över ett någorlunda platt snölandskap?

Fargo

Influenserna från nämnda Misstänkt för rån är uppenbara, men det är inte den bisarra mordhistorien som gör Fargo så bra. Och det är inte det faktum att den utspelas i våra utvandrade förfäders nya hemtrakter. Nej, som med alla Coens bästa filmer är det karaktärerna som gör det (ja, det och måltiderna de äter). Ingen kan som de uppfinna personer som samtidigt är over-the-top och totalrealistiska. William H Macys sorgliga bilhandlare och hans snåla, egoistiska svärfar tillika chef. Francis McDormands stentuffa, genomsnälla och höggravida polis, och hennes underbara make. Och förstås Steve Buscemis och Peter Stormares precis lagom obegåvade skurkar. De är alla oförglömliga just för att de känns så verkliga.

Att de sedan får tulta fram i klumpiga täckjackor, klia sig i håret under tjocka mössor, och tv-mysa i lusekoftor, det ger dem bara ännu mer trovärdighet. Snön är grädden på moset i denna världens bästa vinterfilm.

Snöfilm - Vinterfilm - Fargo

Här kan du läsa vad övriga flitiga filmspanare skrivit på snötemat:

Except Fear

Fiffis filmtajm

Filmitch

Flmr filmblogg

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Mode+film

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

20 kommentarer

Filed under Film

Saras enkät

En liten enkät, hämtad från fina Saras blogg.

Senaste böckerna jag läste:
Den hemliga historien av Donna Tartt, och innan dess Farväl till Berlin av Christopher Isherwood. Jo, när det kommer till böcker kan man säga att jag plockar russinen ur kakan. Jag är ingen storläsare, även om det går i perioder, men det jag plöjer igenom är oftast väl beprövade saker. De här två böckerna var precis så fantastiska som det sägs – Farväl till Berlin kort och distanserad, nästan svepande, som ett utdrag ur en enorm roman om de hemska åren i Tyskland när nazisterna började bli populära; Den hemliga historien, lång, utförlig och intensiv från första till sista (sjuhundraförsta) sidan. Särskilt den senare kommer jag bära med mig som en stor läsupplevelse resten av livet.

Böcker jag läser just nu:
Inte börjat på något nytt, men tänker nog att Generation Loss får bli nästa, särskilt efter att ha lyssnat på Elizabeth Hand i finaste The English Bookshop härom månaden. Är den bra nog blir det väl uppföljaren Available Dark därefter.

Böcker jag ser fram emot:
Tja, litterära nyheter vet jag inte om jag vågar uttala mig om, trots att jag är gift med en blivande bibliotekarie och brukar se på Babel. Men en del av På spaning efter den tid som flytt tänker jag alltid att jag borde börja på. Annars är det väl mer realistiskt att jag tar mig an Alltings början och Nina Hemmingssons dikter.

Senaste filmerna jag såg:
Un homme qui dort, lite för lång och lite för pretentiös. Friends with Kids, rutten jävla skitfilm. Den röda cirkeln, underbart hårdkokt. Och så såg jag om Zabriskie Point som inte är så flummig som det sägs, men ändå mest sevärd för sitt foto. Som i och för sig förtjänar stående ovationer.

Filmer jag ser fram emot:
Inte kommit mig för att se Laurence Anyways och Searching for Sugar Man ännu, så de ser jag fram emot. Och så The Master bland kommande premiärer, såklart. Ni har väl hört skämtet om att indiepoparna bara går på bio när regissören heter Anderson?

Senaste teveserierna jag såg:
Starka och viktiga Torka aldrig tårar utan handskar. Och så Girls, fast det var ett tag sedan nu. Men bra, såklart. Lena Dunham är en fantastisk människa (rekommenderar dock inte långfilmen Tiny Furniture, som bara var ett mediokert generalrep inför serien).

Teveserier jag längtar efter:
Sjätte säsongen av Mad Men. Och På spåret. Såklart. Det står jag för.

Musik jag lyssnar på just nu:
En hel del Siouxsie and the Banshees (Dazzle!), Françoise Hardys samling Soleil (dock inte riktigt samma version som finns på Spotify), Bat for Lashes ”Laura”, och Dum Dum Girls-EP:n.

Musik jag ser fram emot:
Jag vill att Veronica Falls-låten ”Bury Me Alive” ska släppas på skiva. Och så ser jag fram emot konserter med First Aid Kit, Burning Hearts, Beach House, The Aislers Set, Markus Krunegård, Julianna Barwick och, förstås, Mark Kozelek.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Litteratur, Musik, Personligt