Dröm vidare – Allo Darlin’ Capricornia

Allo Darlin’ är tillbaka med nya singeln ”Capricornia”, från ett nytt album som förhoppningsvis dyker upp senare i år. Det är precis lika bedårande och kärleksfull pop som på debutalbumet, bara lite mer bombastisk. 12-strängad akustisk istället för ukulele, elgitarrslingor som gnistrar lite mer, och trummor som dundrar lite högre. Med det sagt handlar det knappast om någon arenarock, Allo Darlin’ är för alltid rotade i sin twee-grund och det kan varken nya produktionsknep eller framgångar ändra på.

Om inte annat framgick det tydligt när jag förra helgen hade lyckan att få se bandet på London Popfest. De är fortfarande den sortens anspråkslösa popgäng som gläds åt varje liten applåd, som ler brett varje gång gitarristen lyckas sätta ett inte-alltför-avancerat-solo, som snubblar vid sidan av scenen och råkar knocka varandra med sina instrument. Samtidigt är de imponerande samspelta och Elizabeth Morris röst är ännu starkare live än på skiva. Alltså precis den sortens kombination av amatörism, spelglädje och talang som jag älskar. Gamla favoriter som ”My Heart is a Drummer”, ”Dreaming” och ”The Polaroid Song” låter alla förträffliga, och om nämnda ”Capricornia” känns storslagen i studioversion är det inget mot den fantastiska månresa den förvandlas till på en liten klubbscen mitt i världens eviga pophuvudstad.

De första ringande ackorden är nedräkningen och Elizabeths underbara stämma är bränslet som lyfter hela farkosten. När hela alltet är igång, och trummor och bas går för fullt, tittar alla medpassagerare förundrat ner på jorden. ”I keep having these dreams” går allsågen. Och sedan den avslutande, frenetiska månlandningen, med Mikey som bara dunkar på trummorna, Bill som matar på basen, och Pauls gitarr som fullkomligt exploderar i välljud, medan Elizabeth bara studsar extatiskt upp och ner.

När allt är över är hela publiken bara ett enda stort dunkande hjärta. Hur vi tog oss ner på jorden igen vet jag inte, men här sitter jag nu, fånleendes under den vackra stjärnhimlen.

Årets skivor 2010: plats 5-1

5. The Vaselines – Sex with an X
Efter nästan 20 år återkom Skottlands kultigaste popduo med ett album som kunde varit inspelat för, ja, 20 år sedan. Men The Vaselines är inte intresserade av nostalgi, de spelar bara sin musik på det enda sätt de kan. Enkla melodier på gränsen till naivistiska, med gitarrer som på bästa Velvet Underground-manér pendlar mellan sockersött och skrän. Och de behövs lika mycket nu som när de först hördes i slutet av Thatcher-eran, perioden de skjuter ner på plattans bästa spår ”I Hate the 80’s”:

What do you know? You weren’t there
It wasn’t all Duran Duran
You put a bullet in a Beatle
Started beating on the people
A war that lead nowhere

4. Håkan Hellström – 2 steg från Paradise
Håkan Hellström kommer kanske aldrig skriva en låt lika stark som ”Tro och tvivel” igen (kommer någon någonsin det?), men stabila album kan han fortfarande spotta ur sig. 2 steg från Paradise, det sjätte i ordningen, saknar de extrema topparna från föregående För sent för Edelweiss, men är istället en betydligt jämnare affär. Vid första lyssningen känns den lite konturlös med sina dova gitarrer och knappt hörbara körer, men lever man med den i några veckor faller varje bit av ett sammansatt verk på plats. ”River en vacker dröm” och ”Saknade te havs” är inga klockrena singlar, men essentiella för helheten. Samma sak med ”Shelley”, som kunde varit hämtad från Håkans gamla orkester Honey is Cool, och de hjärtskärande balladerna ”Jag vet vilken dy hon varit i” och ”Vid protesfabrikens stängsel”. Och ”Man måste dö några gånger för att få leva” är omöjligt att få för mycket av. Håkan tillhör en unik skara artister som på något sätt kunnat mogna, växa upp och samtidigt behålla sina storögda visioner.

3. Beach House – Teen Dream
Släpiga trummaskiner, glittrande synthar, Victoria Legrands loja stämma och gitarrslingor att instinktivt nynna till. Beach House är ett sånt där band vars sound du kan idenifiera direkt, utan att ha hört låten ifråga. Teen Dream är deras tredje album och precis som tidigare låter det som en dag på stranden. Sol, svettpärlor, het sand under fötterna, lätt yrsel. Vågor kyler, sköljer över dig. Och så tillbaka under den stekande solen igen. Du dåsar, flyter långsamt bort. Musiken hettar och svalkar omvartannat, alltmedan Legrand sjunger om promenader i parken, Norge, zebror och äkta kärlek. En lika mystisk som underbar skiva, med sin höjdpunkt i ”Used to Be” – förmodligen årets allra bästa låt.

2. Allo Darlin’ – Allo Darlin’
Visst, man kan säga att Jens Lekman redan gjort allt som Allo Darlin’ gör, från ukulelen till duetten med röstsamplingar till texterna om kärleksfull matlagning. Men vad spelar det för roll när du långsamt vaknar upp till deras musik en måndagmorgon på pendeltåget, eller dansar vilt till den en fredagkväll på någon klubb? Elizabeth Morris har skrivit en samling oemotståndliga låtar om sitt liv i och utanför stan som jag fortfarande inte kan sluta njuta av. De är roligare, smartare och hjärtligare än nästan allt annat som släppts detta år. Var och varannan textrad känns som klassiska citat, vare sig de handlar om discon på vintern, Weezer-låtar, ensamma konstnärer eller filmatiseringar av sitt liv, och de levereras alla med en fullkomligt bedårande sångröst.

1. Arcade Fire – The Suburbs
Arcade Fire och Win Butler sa det mesta om livet i villaförorten redan på debutens inledande Neighbourhood-låtar. Exakt vad det var de sa kan jag inte riktigt förklara, men när jag hör den klassiska kvartetten låtar vet jag ändå precis.

As the day grows dim
I hear you sing a golden hymn
The song I’ve been trying to sing

Bandets tredje fullängdare, The Suburbs, är lite tydligare i sin tematik, men för den skull inget simpelt konceptalbum. Första singeln, tillika titellåten, oroade mig lite med sina stompiga trummor, käcka pianoackord och falsettrefränger. Skulle de falla offer för samma lättköpta sarkasmer som i Pet Shop Boys ”Suburbia” eller Radioheads ”Fitter, Happier”?

Men The Suburbs handlar inte om enskilda spår, dess styrka ligger i variationen. Sexton låtar är mycket och ibland dalar kvaliteten, men det kan vara ett pris värt att betala för fler nyanser. Win Butler tar inte ställning för eller emot de av så många rockmusiker (och rockkritiker) bespottade förorterna, det råkar bara vara så att han, liksom många andra rockmusiker (och rockkritiker), är uppvuxen i dem.

Vad säger han om dem då? Tja, texterna är egentligen ingen central del av Arcade Fire. Eller rättare sagt, texterna skrivs inte för att läsas. Storslagna låtar som ”Wake Up” skulle inte funka om de hade knivskarpa och tydliga budskap. Bob Dylans första skivor är fantastiska än idag för att han är en ensam berättare, om en hel grupp människor sjunger ”Blowin’ in the Wind” tillsammans slutar det vara genialiskt och blir plötsligt lite skrämmande. Arcade Fire förmedlar någonting annat, de handlar om upplevelser och känslotillstånd. Musiken – röster, ord, instrument, melodier – är något man upplever. Det är därför de fyra Neighbourhood-låtarna från Funeral känns så kompletta, de är lyckorusiga, förvirrade, hårda, bräckliga och sprängfyllda med känslor.

The Suburbs är bara fler sidor av samma historia. Musiken pendlar mellan att vara loj, intensiv, försiktig, arg, ångerfull och hoppfull. Och villaförorten är både vacker och kvävande. Arcade Fire har gjort ännu ett soundtrack till livet.