Tag Archives: R.E.M.

My Life in Music – Have you forgotten 1981

Tidigt 1980-tal är på många sätt en usel musikperiod. Hall & Oates, Steely Dan och Journey, kan det bli mer känslokallt? Och STYX och REO Speedwagon – det är så man stavar till smaklöst.

Nu är det där topplistegenrer jag aldrig skriver om, men inte heller bland det jag kallar kvalitetsmusik såg det jätteroligt ut 1981. Punken hade mynnat ut i postpunk, men inte riktigt utvecklats till personlig pop ännu. The Cure hade påbörjat sin kolsvarta period, med skivor som idag låter lite för kompakta och händelselösa (åtminstone för en som upptäckt dem med kristallklara Wish). Depeche Mode hade fortfarande Vince Clarke i bandet. I Glasgow höll Edwyn Collins och grabbarna i Orange Juice visserligen på att så fröna till det sound som The Smiths skulle förfina några år senare, men hur roliga är ett par frön? Så Blondie då? Eller Bowie? Nä, faktum är att de hunnit bli både tråkiga och svulstiga när decenniets andra år tagit sin början. Vilket för övrigt är det minsta man kan säga om gamlingar som Stones och Dylan.

Herregud, vilken gnällig 1-åring, tänker ni nu. Vadå, säger jag, är det inte meningen att man ska gallskrika och bråka i den åldern? Men nåväl, något positivt ska jag väl kunna hitta. Långt borta i amerikanska södern, i lilla staden Athens, hade en kvartett som, sånär som på några dagar, var jämngammalt med mig hunnit släppa sin första singel. Och medan andra band kunde ta år på sig att blomma ut, så hade de redan skapat en klassiker med denna debut. ”Radio Ga Ga” hette den inte, men väl ”Radio Free Europe”. Fem år senare var de alla collegenördars favoritband, tio år senare hade de globala hits, femton år senare kallades de världens största band, och trettio år senare lade de ner, efter en tids kvalitetsdalande. Men 1981 hade R.E.M. världen vid sina fötter.

Och just det, då hade Michael Stipe, till skillnad från mig, hår på huvudet!

R.E.M. - Radio Free Europe - 1981

Annonser

2 kommentarer

Filed under Musik, My Life in Music

Fyra fina spellistor (Hej då R.E.M.)

I veckan splittrades R.E.M., efter 31 år tillsammans (precis som undertecknad bildades de i april 1980). Det är inte många band som håller ihop så länge, och de som ens fortsätter vara intressanta efter halva den tiden kan förmodligen räknas på handens fem fingrar. Men R.E.M. klarade det. Nästan i alla fall. De sista tre skivorna var mediokra, rentav tråkiga, men ända fram till och med 2001 års Reveal var de fortfarande intressanta. Kanske är det synd att de inte la av redan då, men om det är något de sista tio åren medförde så är det vetskapen om att de inte hade mer att ge. Det kan låta konstigt, de flesta band mår bättre av att leva snabbt och dö unga, men inte R.E.M. Nej, de fortsatte att bara utvecklas och utvecklas under så många år att en plötslig splittring hade krossat åtminstone mitt pophjärta. Nu slipper vi tänka på all den fantastiska musik som kunde ha varit, eftersom vi fått inblickar i den, med den uttröttade softrocken på Around the Sun och de mjäkiga försöken till punk på Accelerate och Collapse Into Now. För mig var det precis rätt tillfälle för bandet att sluta spela, och veckan som gått har spenderats med att tacksamt, och utan nostalgi, lyssna på de gamla mästerverken.

Här kommer fyra spellistor från bandets hela karriär:

I.R.S.

R.E.M. 1983

De första fem albumen släpptes på I.R.S. Records, och inflytandet de haft på amerikansk indie i allmänhet är inget annat än enormt. Men än viktigare, skivorna låter lika fantastiska idag. Lyssna bara på Reckoning från 1984.

Out of Automatic for the Green

R.E.M. 1991

Efter flera år som den anemiska collegerockens förgrundsfigurer, tog de 1989 klivet till ett stort bolag. Men till skillnad från många andra 80-talsband, där samma kliv blev till en bredbent stadiumrockpose, så grävde R.E.M. ner sig i introvert folkmusik. Med akustiska gitarrer, mandoliner, dragspel och cembalor, spelade de in några av 1900-talets allra finaste sånger. Automatic for the People (1992) är deras absoluta klimax, men även på Green (1989) och Out of Time (1991) gömmer sig ett antal tidlösa klassiker.

The Great Beyond

R.E.M. 1998

Efter att ha nått toppen kan det, som bekant, bara gå utför. Men vägen ner blev en lång, och ibland också hisnande vacker, resa. Många av de bästa låtarna är Michael Stipes personliga, tonsatta avsked. Den sparsmakade ”Let Me In”, framförd med bara en ensamt skrikande elektrisk gitarr och en orgel, på bästa Velvet Underground-manér, är tillägnad Kurt Cobain. ”Falls to Climb” är ett kärleksfullt tack till trumslagare Bill Berrys för hans första 15 år med bandet, utsmyckat med tårdrypande synthar. Och om bandet skulle valt att runda av karriären med en konsert, skulle ”Leave” varit det naturliga valet för sista extranumret. Ett dånande, larmande och bitterljuvt farväl.

The Very Very Best of

R.E.M. live

Och till sist, det bästa av det bästa. Bandets allra, allra starkaste stunder samlade i en spellista. En resa bland 25 små mästerverk, från 1983 till 2001.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

(Don’t) Fall on Me

This may well be my favorite song in the R.E.M. catalog and … here it is

”Fall on Me” heter låten och här framförs den under bandets MTV Unplugged-session. Michael Stipe har aldrig sjungit bättre. Och lyssna på Mike Mills och Bill Berrys stämmor i refrängen! Ett perfekt framförande av en perfekt poplåt.

Ta också en titt på bandet. Våren 1991 var de spirande superstjärnor. Monsterhiten ”Losing My Religion” hade redan spelats sönder och samman på radion, och albumet Out of Time skulle komma att säljas i tolv miljoner exemplar. Men syns det på någon av medlemmarna?

Nej, de är inte där för att rida på någon tillfällig framgångsvåg. Iklädda oljerockar, piratskjortor och tjocka glasögon äntrar de scenen för att spela några låtar ur sin redan tioåriga repertoar, där ”Fall On Me” från 1986 kanske glimrar mest, men bara är ett av många guldkorn.

Lämna en kommentar

Filed under Musik