(Don’t) Fall on Me

This may well be my favorite song in the R.E.M. catalog and … here it is

”Fall on Me” heter låten och här framförs den under bandets MTV Unplugged-session. Michael Stipe har aldrig sjungit bättre. Och lyssna på Mike Mills och Bill Berrys stämmor i refrängen! Ett perfekt framförande av en perfekt poplåt.

Ta också en titt på bandet. Våren 1991 var de spirande superstjärnor. Monsterhiten ”Losing My Religion” hade redan spelats sönder och samman på radion, och albumet Out of Time skulle komma att säljas i tolv miljoner exemplar. Men syns det på någon av medlemmarna?

Nej, de är inte där för att rida på någon tillfällig framgångsvåg. Iklädda oljerockar, piratskjortor och tjocka glasögon äntrar de scenen för att spela några låtar ur sin redan tioåriga repertoar, där ”Fall On Me” från 1986 kanske glimrar mest, men bara är ett av många guldkorn.

Take a Bow!

Eux Autres är bandet för alla som gillar tanken på Jon Spencer Blues Explosions och White Stripes enbart-trummor-och-gitarr-sound, men ogillar blues i allmänhet och machosångare i synnerhet.

De är en syskonduo från Portland som gjorde 00-talet lite gladare med sin primitiva korsning av Serge Gainsbourg-rock och klassisk indiepop. Cold City var ett av 2007 års bästa album, bandet härmade mer eller mindre vad de gjort på debuten – sprittande gitarrslingor, bångstyriga trummor, sång som pendlar mellan svalt och hett, med engelska och franska omvartannat – men lyckades lite, lite bättre med allting. Nu är det 2010, nytt decennium och dags för ”den svåra” tredje skivan, Broken Bow.

Så har de utvecklats? Nja, inte nämnvärt. Under de senaste turnéerna har bandet utökats till en kvartett, och så också i studion. Men det distinkta och diskanta Eux Autres-soundet är intakt.

Låtarna tar lite tid på sig, märkligt nog känns de inledande fyra spåren mest som utfyllnad. Men från och med ”A Band Undone” lyfter musiken och når riktigt höga nivåer. ”You’re Alight” är en väldigt snygg poplåt där varje liten beståndsdel bidrar till en perfekt helhet. Ändå kan jag sakna de extra smittsamma melodierna från äldre låtar som ”When I’m Up” och ”The Deadball Era”. Magnifika ”My Love Will Not Let You Down”, från fjolårets Springsteen-coverplatta, kompenserar dock mer än väl för det. Och Heather Larimer är fortfarande en av världens coolaste sångerskor. Je t’aime, Eux Autres!

Betyg: 4

Den vilda vinden (cover #5)

Dimitri Tiomkin var mannen bakom den vackra musiken i Angel Face. Namnet lät bekant när jag läste det på IMDB, men jag antog att jag bara sett det skymta förbi i förtexterna till någon annan gammal rulle. Den rysslandsfödde amerikanen komponerade musiken till James Stewart-klassiker som Mr. Smith Goes to Washington och It’s a Wonderful Life, och verkar ha varit Hitchcocks förstaval innan Bernard Hermann tog över. Shadow of a Doubt, Strangers on a Train, I Confess och Dial M for Murder tonsattes alla av honom.

Men det är inte anledningen till Tiomkins plats i min historiebok. Det är istället en poplåt, skriven för Johnny Mathis att framföra i Wild Is the Wind, ett bortglömt drama från 1957. Nina Simones och David Bowies versioner är förmodligen kändare idag, två riktiga klassiker. Men för mig är det ändå bara Cat Powers tolkning som räknas. Hon har skrapat bort alla utsmyckande arrangemang för att nå sångens verkliga kärna. Kvar finns bara några enkla pianoackord och hennes mörka stämma. Sättet som hon hela tiden pausar musiken ger inspelningen rymd och skapar en ödslig känsla, som om hon sitter själv i en höststorm och spelar. Lämnad ensam, med bara vinden som sällskap, sjunger hon de ord som kommer till henne, de som bevarats allra närmast hjärtat.

Det spelar ingen roll att det egentligen är en noga genomtänkt komposition för en Hollywoodfilm. I Cat Powers händer är orden och melodin hennes och bara hennes. ”Like a leaf clings to a tree, baby please cling to me” sjunger hon, och det ensamma lövet darrar framför mig. ”You kiss me, I hear the sound of mandolins” och smäktande mandoliner ekar i mina öron. En kärleksförklaring så vacker att inte ens filmhistoriens bästa regissörer och skådespelare kan överträffa den.

(Det finns inga bilder i videon ovanför, bara en svart ruta. Blunda och lyssna!)

Angel Face

En lyxvilla uppe bland Hollywoods kullar. Catharine, fru till författaren Charles Tremayne, har nära nog gasats ihjäl. För ambulansföraren Frank Jessup (Robert Mitchum) är det en vanlig dag på jobbet, men på väg ut fångas han av en vemodig melodi från en annan del av huset. Det är styvdottern Diane (Jean Simmons), en mörk och mystisk skönhet, som sitter vid flygeln och spelar. De börjar prata och det dröjer inte länge förrän Frank fastnat på hennes krok. Bara en dag senare är han anställd som familjens privata chaufför och har mer eller mindre lämnat sin gamla flickvän.

Angel Face från 1952 kan bäst beskrivas som ett noirdrama. För regin står Otto Preminger (Laura, Anatomy of a Murder) och jag imponeras av hans sätt att skildra Frank som en självsäker man som tror att han har full kontroll över Diane, när det i själva verket är precis tvärtom. Någonstans anar Frank också detta, vilket resulterar i örfilar och annat obehagligt, men Diane biter ihop och fortsätter långsamt mot sitt mål. Att vi som åskådare inte riktigt vet om målet är att få honom till medbrottsling i försöken att röja styvmor Catharine ur vägen, eller bara göra honom till sin man, är ytterligare ett smart drag av Preminger.

Filmen bjuder inte på samma klassiska spänning som i samtida noirer, utan bygger istället upp en kuslig atmosfär. Dels genom huvudkaraktärernas destruktiva förhållande, men också med hjälp av långa scener där vi bara ser Diane ensam i det stora huset. Ibland går hon långsamt runt i korridorerna, öppnar dörrar och kikar in i de olika rummen, ibland sitter hon vid flygeln och stirrar likgiltigt framför sig, spelandes samma gamla sorgsna stycke. Dimitri Tiomkins filmmusik är stämningsfull, och flätas tjusigt ihop med Dianes pianospel.

Angel Face är kanske inte den första filmen av Preminger jag skulle rekommendera, men har man sett annat av samme regissör får man inte missa denna. Fotot och den makabra historien är klassisk noir, men den mörka kärlekshistorien doftar snarare melodram. Samtidigt är skildringen av Dianes besatthet förvånansvärt osentimental. Det är en svårklassificerad film som kommer finnas kvar både på min näthinna och i mina tankar ett tag framöver.

Betyg: 4-

 

(Och till sist en fotnot för alla Twin Peaks-nördar. I Laura gladdes jag förutom åt Laura själv, också åt Waldo och Jacoby. I Angel Face är det namnet Catharine Tremayne som känns bekant.)

Badlands

På fredag är det julafton för alla Bruce Springsteen-fans, då släpps den omtalade Darkness on the Edge of Town-boxen.

Lagom till det kommer här ett litet klipp från originalskivans öppningslåt ”Badlands”. Denna liveversion spelades dock in 4 november 1980, dagen efter att Ronald Reagan valts till president. Det hörs inte på den officiella utgåvan (Live/1975-85, alltså), men Bruce inleder med att säga:

I don’t know what you guys think about what happened last night, but I think it’s pretty frightening. You guys are young, there’s gonna be a lot of people depending on you coming up… so this is for you!

Någonstans mellan hopp och förtvivlan sparkar han och E Street Band sedan igång den samtidigt ilskna och euforiska sången. Och idag, 30 år senare, låter det fortfarande lika fantastiskt.

Badlands, you gotta live it everyday
Let the broken hearts stand
As the price you’ve gotta pay

Godard yxskaft!

Det finns två saker jag absolut inte vill göra när det är dags att se film. Det ena är att stänga av innan den hunnit komma igång. Det andra är att somna.

Jag har bara sett tre verk av Jean-Luc Godard. Det är inte mycket med tanke på att han gjort över femtio långfilmer och brukar kallas en av de största. Men jag har somnat i två av de tre jag sett, och dessutom stängt av flera andra innan de ens nått scen nummer två. Det är något med karlns berättande som tråkar ut mig.

I fredags såg jag klart hans Alphaville (efter att ha somnat i mitten av den under kvällen innan), en framtidsskildring från 1965. Den presenterar några såväl smarta som humoristiska idéer. Till exempel är det befriande att se science fiction utspelad i icke-futuristiska miljöer. Och huvudpersonen Lemmy (som är påfallande lik Lou Reed) är en rolig drift med amerikanska hårdkokta privatdetektiver, om än inte i klass med Frank Drebin. Som fan av Blade Runner är det också kul att se varifrån Ridley Scott hämtat flera av sina idéer. Men, och detta är ett ganska stort men, som i alla Godard-filmer saknas det något som får mig att vilja se vidare. Jag vet att han hade, och har, många bra saker att säga, men det räcker inte. Att se en film är inte samma sak som att läsa en artikel eller gå på en föreläsning.

De som försvarar Godard brukar ofta peka på hans ”vågade” sätt att kasta omkull filmnormer. Till exempel låter han ofta skådespelarna tala rätt in i kameran, ett grepp som ska påminna åskådarna om att de faktiskt ser på film och därmed bli mer kritiska och våga ifrågasätta konventioner (även känt som Berthold Brechts vervremdungseffekt). Alltså lite samma sak som när The Tough Alliance så kallade konserter (de kör playback och spelar luftgitarr på tennisracketar och basebollträn) hyllas som en kritik av traditionell rock n’ roll. Det låter kanske vettigt på pappret, men inte vill man gå och se skiten.

Det finns förstås många filmer som kräver omtittar innan man börjar uppskatta dem. Regissörer som Antonioni, Bresson och Tarkovskij kan vara ganska svårbegripliga. Men till skillnad från Godard använder de ett bildspråk som griper tag, när jag ser deras filmer känns det som att bilderna betyder något. Och likadant med karaktärerna. Det har sagts om Antonioni att skådespelarna kände sig mer som redskap än just skådespelare när de jobbade med honom. I filmer som Äventyret, Den röda öknen och Feber gör Monica Vitti inte mycket mer än att vandra omkring, till synes planlöst. Ändå anar man ett djup bakom hennes karaktärer. Det kan verkligen inte sägas om Godards figurer. Anna Karina och Brigitte Bardot må vara bländande vackra, men något emotionellt djup låter Godard dem inte visa. Möjligen är det ett medvetet grepp att göra dem endimensionella, men återigen, varför då se filmerna?

Även om jag gillade Alphaville mer än både Två eller tre saker jag vet om henne och Till sista andetaget är jag fortfarande allt annat än övertygad om Godards storhet. Tips på bättre filmer av den gamle fransosen mottages gärna, men jag vågar inte lova att hålla mig vaken!

Elva filmer i oktober

Här kommer då min genomgång av några påstådda filmklassiker, presenterad i åldersordning, från äldsta till yngsta.

 

The Treasure of Sierra Madre (1948)

John Huston var en skicklig regissör och Humphrey Bogart, Walter Huston och Tim Holt duktiga skådespelare. Och historien om hur sökandet efter rikedomar långsamt stiger en människa åt huvudet är tidlös. Ändå är det här en hopplöst daterad film. Pang-pang-scenerna på tåget känns mest märkliga, och när skådespelarna ansträngt skrattar unisont (tänk Tintin) vill jag bara gömma mig. Det finns en anledning till att det mest är barnfilmer som använt det berättargreppet de senaste 30 åren.

Betyg: 3

 

The Asphalt Jungle (1950)

En dussin-noir som antagligen mest är ihågkommen för Marilyn Monroes biroll. Själv kommer jag mest minna den för att den tyske mästerskurken har samma namn, Riedenschneider, som försvarsadvokaten i världens bästa moderna film noir, The Man Who Wasn’t There. I övrigt finns där inte mycket intressant att hämta.

Betyg: 3

 

Le salaire de la peur (1953)

Alla som är uppvuxna med Kalle Anka & c:o vet att nitroglycerin är livsfarligt. Jag minns ett avsnitt i tidningen där Kalle tvingades köra en lastbil full med nitroglycerin längs en smal bergsväg med rangliga broar. Le salaire de la peur (svensk titel: ”Fruktans lön”) är ungefär samma historia och emellanåt riktigt nagelbitande. Men Kalle-tidningen tog fem minuter att läsa, Henri-Georges Clouzots film är två och en halv timme lång. De 40 minuterna innan huvudpersonerna börjar köra sina lastbilar känns föga engagerande, och när det är ungefär en halvtimme kvar har man hunnit tröttna.

Filmen förtjänar ändå en trea, för dess skarpa kritik mot oljebolagens obrydda sätt att utnyttja fattiga människor för sina smutsiga jobb.

Betyg: 3

 

Witness of the Prosecution (1957)

Om Anatomy of a Murder (nästa film på listan) åldrats med värdighet, så känns denna rättegångsfars betydligt mer förlegad. Charles Laughton och Marlene Dietrich är bra i huvudrollerna, men deras karaktärer känns alldeles för pompösa och teatrala för att lämna några bestående spår. Då spelar det ingen roll hur många smarta överraskningar som presenteras på slutet. En ”twist” gör inte en film.

Betyg: 3

 

Anatomy of a Murder (1959)
Av de klassiker jag sett senaste månaden är det Otto Premingers Anatomy of a Murder som bäst förtjänar sin höga status. James Stewart gör en av sina allra främsta rollprestationer (och det vill inte säga lite) och Premingers regi är mästerlig.

Paul Biegler (Stewart) är en avdankad åklagare som, mest för pengarnas skull, väljer att försvara Frederick Banion (Ben Gazzara) i ett mordmål. Banion dödade mannen som våldtog hans fru Laura (Lee Remick). Genom hela filmen slits man som åskådare mellan att ogilla och heja på Frederick. Å ena sidan är han ett svin, å andra sidan kan man förstå hans dåd. Å ena sidan kanske han ljuger, å andra sidan kan han inte dömas utan bevis. Visst är både Frederick och Laura manipulativa, men vad är inte åklagaren? Den mannen (spelad av George C Scott) är ju så känslokall att man bara måste ställa sig på Bieglers sida.

Men vad händer på slutet? Och vem har egentligen rätt? Finns det ens något riktigt svar på det? Nej, givetvis inte. Och just därför är Anatomy of a Murder det bästa amerikanska rättegångsdrama som spelats in. En mer mångbottnad historia får man leta efter.

En extra eloge också för att Preminger vågar ifrågasätta hur man överhuvudtaget kan lägga någon skuldbörda på Laura. Där var filmen årtionden före sin tid (och åtminstone flera månader före Clouzots La Vérité).

Betyg: 5

 

 

The Great Escape (1963)

En nästan tre timmar lång berättelse om hur en hel avdelning med allierade soldater planerade och genomförde en flykt från sitt tyska fångläger under andra världskriget. Rollistan är imponerande, Steve McQueen, Charles Bronson, Richard Attenborough, James Garner, James Coburn och Donald Pleasance i en och samma film är en bedrift i sig. Men liksom många andra matinéer från 50- och 60-talet känns det lite för käckt för att beröra och lite för tungt för att verkligen underhålla. En klar trea, varken mer eller mindre.

Betyg: 3

 

For a Few Dollars More (1965)
En av Sergio Leones många västernfilmer med Clint Eastwood i rollen som kolugn revolverman. Stabilt hantverk, men inte i klass med Leones största verk i genren, Once Upon a Time in the West och The Good, the Bad and the Ugly.

Betyg: 3

 

The Dark Knight (2008)
Uppföljaren till Batman Begins lämnade mig ganska likgiltig. Heath Ledger är duktig, men inte så duktig. Och visst är det ganska spännande, men inte särskilt engagerande. Föregångaren var bättre och Batman Returns, Tim Burton-festen från 1992, är fortfarande ohotad som personlig favorit i serien.

Betyg: 3

 

District 9 (2009)
Inledningens dokumentära sätt att skildra utomjordingarnas ankomst till vår planet känns riktigt fräsch. Med handlingen placerad i Sydafrika och den omänskliga hanteringen av utomjordingarna känns kritiken mot apartheid ganska uppenbar. Men Distrikt nio kunde lika gärna vara en flyktingförläggning i vilket västeuropeiskt land som helst.

Vad som kunde blivit en modern science fiction-klassiker förvandlas tyvärr snabbt till renodlad action. Det må vara ganska välgjord sådan, men med inledningen i åtanke känns det bara fel. Filmen lägger liksom krokben för sig själv.

Betyg: 3

 

Inglourious Basterds (2009)
Första halvan av Quentin Tarantinos senaste film är helt överväldigande. Långa, långa tagningar, makalöst välkomponerat foto och en dialog lika säker som någonsin i hans filmer. När Shosanna (Mélanie Laurent) möter sin familjs mördare på Paris-restaurangen bultar mitt hjärta på ett sätt som det aldrig gjort under Tarantinos tidigare filmer. I andra halvan blir det mer action, vilket tyvärr betyder att filmen tappar lite av sin smarthet och skärpa. Synd, men det är ändå en mycket sevärd alternativ historieskrivning. Kanske det bästa denna galne amerikan gjort sedan Pulp Fiction.

Betyg: 4

 

Shutter Island (2010)
Martin Scorsese har gjort några oförglömliga filmer, men också många ytliga. Han är skicklig på scenografi, foto och att fånga en tidsanda, men karaktärernas emotionella djup verkar inte riktigt intressera honom. Shutter Island är inget undantag. Människorna vi möter på den mystiska fängelseön, såväl poliser och doktorer som intagna, känns som karikatyrer. Men till skillnad från exempelvis Raging Bull (ni vet, machorullen om den boxande idioten från Bronx) känner jag mig ändå ganska engagerad i vad som ska hända med Leonardo DiCaprios rollfigur. Och den omtalade ”twisten”, ett berättargrepp som nötts ut totalt i Hollywood de senaste 10-15 åren, känns för en gångs skull ganska tvetydig. Det går att diskutera vad som egentligen hände. Och med så färgstarka, nästan sprakande, miljöer att titta på kan jag till och med tänka mig att se filmen igen. En framtida klassiker.

Betyg: 4