My Life in Music – Have you forgotten 1991

För oss som är födda i slutet av 70- och början av 80-talet är Nirvanas Nevermind det närmaste vi kommer en generationsskiva. Ni vet, en sån där som definierar om inte hela årskullar, så åtminstone en ganska stor grupp människor. Cyniker har hävdat att Seattle-trion inte började benämnas som historiska förrän efter Kurt Cobains död, men det är inte riktigt sant. De älskades kanske inte av alla, på samma sätt som, säg Beatles eller Elvis, men det var väldigt många som lyssnade på dem, och jag kan inte komma på en enda skiva som släpptes mellan 1988 och 1998, som ägdes av så många skol- och klasskamrater.

När ”Smells Like Teen Spirit” började spelas på MTV var jag bara elva, och inte riktigt redo för Nirvana. Gitarrerna larmade väl mycket och Cobains röst väldigt skrikig. Men för varje ny singel blev jag mer och välvilligt inställd, riffet i ”Come As You Are” lät riktigt häftigt och videon till ”In Bloom” var fantastiskt rolig. Sedan köpte både min bror och min bästa väns syster skivan, och när vi så småningom började högstadiet, hade Nirvana långsamt letat sig in i våra liv. Jag och min vän pratade om de svåra låttexterna, och på skolan gick snacket att den där Kurt var en märklig rockstjärna, så oglamorös och ändå så fängslande. Var och varannan kille odlade page, tjejerna började ha flanellskjortor och långärmade t-shirts, och snart var hela skolan fylld av små Cobainare.

Han var skolans idol, vilket gjorde nyheten om hans död än mer chockerande. Jag minns fortfarande hur jag den där ödesdigra lördagsförmiddagen fick upprepa beskedet säkert tre gånger för att killarna i fotbollslaget skulle sluta tro att jag skämtade. Innan träningen hade jag suttit klistrad framför TV:n, och som vuxen minns jag inslaget på MTV News minst lika väl som när SVT informerade att Barnjournalen var inställt för att statsministern mördats (i efterhand är det mest klippet med amerikanske Kurt Loder som brukar visas, men jag tror det var Steve Blame, eller möjligen Pip Dann, som framförde nyheten på europeiska MTV).

Under resten av högstadiet skulle jag och min andra bästis lyssna på Unplugged in New York så mycket att vi lärde oss hela mellansnacket utantill. ”And if I screw it up, these people will just have to wait.” ”What are they tuning, a harp?” Kurt hade en underbart torr humor som jag fortfarande skrattar glatt åt. Faktum är att jag än idag klassar Unplugged som en av världens bästa skivor. Men innan Nirvana körde akustiskt, och innan mörkret på In Utero, var det Nevermind. En spikrak, kompromisslös och vansinnigt energisk rockplatta. Det finns massor av låtar jag skulle kunna välja som en del av mitt livs soundtrack, ”Smells Like Teen Spirit” för att den hördes mest, ”Come As You Are” för att det var en av de första låtarna jag lärde mig på gitarr, ”On a Plain” för att den är så bra både på Nevermind och Unplugged. Men det får bli ”Drain You”, för att den är en magnifik explosion av distade gitarrer, bankande trummor och sockersöt popmelodi. Så kom igen alla 70- och 80-talister, jag vet att ni kan den!

One baby to another says
I’m lucky to have met you

My Life in Music – Have you forgotten 1990

1990 var året MTV på allvar blev en del av mitt liv. Våra vänner i Falun skaffade kabel-TV, och när vi hälsade på över en helg stod den omtalade musikkanalen på nästan dygnet runt. Mängder av mer eller mindre roliga musikvideor flimrade förbi, framförallt minns jag ”Enjoy the Silence”. Dave Gahan vandrandes i kungakläder på storslagna vidder, sjungandes en av Depeches allra finaste melodier. Men det bandet har redan förärats en plats på den här listan, och hur betydelsefulla de än var, får ingen reservera mer än en plats.

Ingen fara på taket, det var fler låtar som spelades, fler videor som visades. Varje gång ”Nothing Compares 2 U” dök upp kände jag dock för att lämna rummet. ”U Can’t Touch This” (sms-stavningar var populära redan då) och ”Ice Ice Baby” var ganska kul, överlag var det mycket låtsas-hiphop 1990, till och med hårdrockande Faith No More tog på sig fladdrande byxor och försökte rappa. Men jag kan inte säga att det är låtar som lämnat några större avtryck i mitt liv. ”It Must Have Been Love” blev en gigantisk hit, tack vare en avskyvärd Hollywood-rulle, men för oss svenska Roxette-fans var det redan gammal skåpmat, med eller utan Richard Gere i videon. Fotbolls-VM i Italien gav upphov till en del märkliga uttryck på hitlistorna, New Orders samarbete med John Barnes har jag nämnt tidigare, och många minns säkert Galenskaparna & After Shaves ”Ciao Ciao Italia”. ”Pump Up the Jam” är en annan låt jag minns från MTV, och även Jon Bon Jovis utflykt till vilda västern, ”Blaze of Glory”.

Ett knepigt år, det här, svårt att hitta kvalitetsmusik från 1990 som jag överhuvudtaget kände till då. Jag må ha vetat hur man tittade ner i marken, men inte kände jag till Rides skostirrarmästerverk Nowhere. Jag var förtjust i både en och två klasskamrater, men hur skulle jag kunnat veta att två av världens finaste låtar om kärlekens komplikationer fanns med på Sebadohs lågbudgetsamling The Freed Weed? Nämnda personer var nyfrälsta hästtjejer, men inte hade jag någon ”Since She Started to Ride” med Jonathan Richman att sjunga för dem.

Och ännu mindre visste jag vad indie betydde, trots att Jönköpingsgänget Easy just höll på att lägga grunden för det som fem år senare skulle bli ett nationellt, och tio år senare internationellt, fenomen. I tonåren älskade jag allt svenskt som kallades indie, från Popsicle till Brainpool, från norr till söder. Och allt det där började ju med Jönköpingsgänget Easy. För en hel generation unga musiker visade de att svenskar kunde spela engelsk pop (nästan) lika bra som engelsmännen själva. Debutalbumet Magic Seed blev till och med hajpat av Londons hetaste musikmagasin och innehöll tio drömska låtar någonstans i gränslandet mellan Madchester och shoegaze.

På sätt och vis har skivan lite samma status som …och stora havet, bara i mindre skala – medan de flesta svenskar är bekanta med Jakob Hellman, är det väldigt få som ens hört talas om Easy. Idag är det inte mer än några övervintrade 90-talistindiepopare som fortfarande vurmar för dem. Men det fåtalet vurmar verkligen ordentligt, och 2010 skulle de förmå bandet att hoppa på trenden med att framföra ett klassiskt album live. Hemma i Småland ställde sig Easy på Emmabodafestivalens stora scen och spelade Magic Seed från början till slut. Och för en liten skara människor var det lika stort som när Velvet Underground spelade på Roskilde i början av 90-talet. Sångaren/låtskrivaren Johan Holmlund har också varit med och skrivit ”Saknade te havs” med självaste Håkan Hellström, och om några dagar släpper bandet faktiskt ett helt nytt album.

Men det är oviktigt hur det nya materialet låter, Easy har redan en självklar plats i svenska pophistorien. En stor liten grupp.

(Sorgligt nog finns alla Easys album utom just Magic Seed på Spotify. Tveksamt hur jag ska lösa det med min spellista, men tills vidare får ni hålla tillgodo med lite YouTube!)

Blind Terry – When Prefab Sprout Wrecked My Mind

För fem år sedan hade jag en stängd blogg, där jag inte hann skriva mycket mer än Sun Kil Moon-recensionen jag postade i början av denna bloggs liv. Och så en årsbästalista, förstås. När jag tänker på det tror jag nästan bloggen föddes som en ursäkt bara för att skriva en sån lista. Hur som helst, på plats nummer fyra – efter Arcade Fires, Au Revoir Simones och Panda Bears skivor – hamnade en EP utgiven av ett numera sorgligt bortglömt band. Blind Terry hette de, kom ursprungligen från Kalmar men var bosatta i Stockholm. Och så här tyckte jag då:

When Prefab Sprout Wrecked My Mind – Bra pianopop från Kalmar växer inte på träd, men ”The Subtle Art of How to Break a Heart” är inte bara en av årets roligaste titlar utan också en av årets bästa låtar. Jag håller tummarna för ett lyckat debutalbum 2008.

Idag, 2012, tycker jag att de där tre låtarna som EP:n består av (eller åtminstone två av dem), är om möjligt ännu starkare. Jag skulle nog till och med kunna sträcka mig till att kalla Blind Terry ett av 00-talets bästa svenska band. Förutom det starka låtmaterialet hade de ett väldigt behagligt, och för lilla indie-Sverige ganska unikt, sound med piano som det framträdande instrumentet och gitarren något mer i bakgrunden, och i sångerskan Kristina Bergström en fantastisk röst, inte helt olik Jenny Lewis.

Men något debutalbum släpptes inte, varken 2008 eller senare. Så vad hände egentligen efter den där EP:n? Ville de inte spela in mer än ynka tre låtar? Fanns det inga planer för ett album? Jag vet faktiskt inte. Kanske blev det en klassisk bandsplittring, med medlemmar som börjar hata varandra och bröt upp i vredesmod. Kanske var det andra saker som kom emellan, och musiken rann ut i sanden tills bandet slutligen imploderade. Eller finns det massor av inspelat material, som något elakt multinationellt skivbolag gömt undan i sina lager? Jag har hört om många band som råkat ut för det, och 2007 dillade A&R’s och bolagsbossar som allra mest om att branschen var i kris.

Men vem vet? Det där är bara spekulationer, egentligen har jag ingen aning. På YouTube finns några liveklipp från 2010, några senare livstecken kan jag inte hitta. Men om ni sitter inne med några fakta får ni gärna dela med er av dem! Om bandet spelat in någonting som bara är hälften så bra som ”The Subtle Art of How to Break a Heart”, så vill jag höra det!

My Life in Music – Have you forgotten 1989

1989 släpptes världshistoriens bästa skiva. The Stone Roses första fullängdare togs emot med öppna armar av en stor kritikerkår och en liten publik. Och för varje år som gick av 90-talet verkade den där lilla publiken bara bli större och större. I Storbritannien röstar man med jämna mellanrum fram sitt eget lands främsta skivor, och The Stone Roses placeras alltid högt.

Jag kan dock inte säga att jag lyssnade på Manchesters stoltheter varken aktivt eller passivt när det begav sig. 1989 var jag däremot ett fan av Jakob Hellman, vars första och hittills enda skiva, …och stora havet, skulle kunna kallas den svenska motsvarigheten till The Stone Roses. Lika älskad och uppskriven, och alltid nämnd när det pratas om vårt lands bästa skivor. Till skillnad från sina engelska kollegor gav han dock aldrig publiken en second coming. Efter en kort popkarriär skyggade han från rampljuset, och om jag förstått det rätt drog han norrut och började jobba på fabrik. Bara det är ju värt ett eget kapitel i historieböckerna.

En och annan återföreningsspelning har det dock blivit, jag hade turen att ta del av det oförglömliga gästspelet på Hell On Wheels fina Pop Dakar-spelning 2003, men på skiva har Hellman alltid låtit de där tolv perfekta poplåtarna tala för sig själva. Tänk om fler artister vågade göra så, vilka avtryck de skulle lämna!

När den gode norrlänningen först dök upp i rutan, på Listan i SVT (ni minns väl Annika Jankell och Staffan Dopping ?), minns jag att det var mycket snack om hur han både lät och såg ut som Elvis Costello. Jag snappade upp det dels för att min pappa lärt mig om de två olika Elvisarna, men också för att jag tyckte den unge Hellman rörde sig fantastiskt coolt, och jag undrade var han fått den där stilen ifrån. (Strax efter att hans musikvideo spunnits upprepade gånger på teve gjorde jag, som sprallig 9-åring, en, som jag minns det, bejublad imitation av honom på Roliga timmen.)

Idag kan jag tycka att Costello-liknelsen är ytlig (lite på samma sätt som jag tyckte jublet åt min imitation var lite märklig, när jag ju bara rörde lite stelt på armarna), även om det såklart finns vissa likheter. För ärligt talat, när ”Tårarnas” första fallande pianotoner dånar i stereon, framstår Costellos bräkande på ”Less Than Zero” och ”Watching the Detectives” som rätt meningslöst. Jakob Hellman kommer alltid befinna sig långt framför den torra, übermedvetna poparkeologen, besegrad endast av ett enda storslaget popband från Manchester.

Videon som spelades på Listan var inte Tårarna, utan Vara vänner:

My Movie Year

So, as promised, and as part of Fandango Groovers´movie blog project, here is my favorite movie year. Some of you may have already guessed it, others not, but yes, it is in fact 2001 – the year of Amélie, Donnie Darko, Ghost World, The Man Who Wasn’t There and The Royal Tenenbaums.

Amélie (Jean-Pierre Jeunet). Cute, sure. Very cute, even. But far from only that. If you’ve ever felt out of place, in some way removed from society, like you don’t belong – then you have to love this. I know I do.

Donnie Darko (Richard Kelly). Before he lost his way, Richard Kelly was a young genius with a vision of combining the sweetness of 80’s high school movies with the darkness of David Lynch. Donnie Darko is still one of the best teenage depictions I’ve seen, with its mix of kind and devious adults, wayward kids and skipping between angst and pure bliss.

Ghost World (Terry Zwigoff). Watching Ghost World, I instantly fell for protagontists Enid’s and Rebecca’s sarcasms, but actually, few films are so filled to the limit with funny, well-written, loveable characters. Roberta, always so well meaning in Enid’s art class. Josh, so awkward behind the counter of the corporate fast food place. Enid’s dad, trying so hard to say and do the right things for his daughter. And of course, Seymour, and his struggling relationships with the like-minded but younger Enid, and the same-age but less understanding, Dana.

The Man Who Wasn’t There (Joel & Ethan Coen). Simply the best modern noir there is. I love how the Coens mix the hard boiled with the mundane, and even silly. Ed Crane and the travelling salesman making evil schemes… about dry cleaning. The lawyer Freddy Riedenschneider preparing a brilliant defense for Ed… while eating tons of pancakes. And then there’s the existentialism in Ed’s ponderings on life and hair, of course. A work of genius, just as funny as it’s tragic.

The Royal Tenenbaums (Wes Anderson). Can you be quirky and dead serious at the same time? With skilled writers, and actors experienced enough to be subtle in the most grand moments – the answer is yes, obviously. And it won’t hurt if you add some of the saddest, most tender and bittersweet songs in the history of pop music, by The Velvet Underground, Nico, The Rolling Stones and Elliott Smith. Together, all these brushes paint a complete masterpiece, colorful and bleak, tragic and humorous.

My Movie Year – Prelude

I’ve written two posts in English, but fellow Swedes out there, don’t you fret! It’s only an exception, and I’ll be back ranting in my native tongue sooner than you think!

Tomorrow, on Sunday the 15th of April, I’m going to post a little something called My Movie Year. It will be a part of Fandango Groovers´ lovely project, with my thoughts on which year is the best in the history of movies, and why. Only rule: name five movies to back up your decision. Easy enough, right?

Well, not really. To start things off, I can actually say that choosing a year took far more work than writing about the films. I mean, look at all the choices, they’re just too many! I need to go through each year from at least the 1950’s and forward.

Yes, the first half of the last century can be ignored without any guilt – some good stuff, but rarely more than one or two titles in a year. But the 50’s! Ah, so many great noirs there, and Hitchcock perfected the whole art of movies. Still, not enough bull’s-eyes to call any of those years my favorite.

Vertigo (1958)

I have issues with the 60’s, or at least I thought I did – wonderful music, less wonderful films. But looking at it now, I see ’66 with Leone, Bresson and Bergman. Those are some spectaular titles! And ’69, with Chabrol and Melville, and Bergman again! Impressive, but let’s not be hasty, because nothing can beat the 70’s. Right?

Army of Shadows (1969)

Well, almost every year of said decade is a strong contender, mainly due to Hollywood’s real golden age, but also with Monty Python, and European auteurs like Herzog, Fassbinder and Antonioni working hard. And Bergman too, yet again.

The Passenger (1975)

Moving on, I realized the 80’s had nothing, I repeat, nothing to offer. Sure, I was born, and so was the action comedy genre, stories of yuppies rising and falling hit the silver screen, and cheap slashers spread on VHS’s around the world, but where was the substance?

Hanging around, waiting for a new age, I guess. The Coen’s and David Lynch made their first few appearances in the 80’s, but they weren’t in full bloom until the early 90’s, coinciding with the rise of the new American independent. Richard Linklater, Hal Hartley, Gus Van Sant, even Tarantino. Kieslowski made his departure from this earth even sadder, with not three, but four masterpieces. And then there was Von Trier, Jarmusch, Egoyan, Kusturica, Almodovar, Kaurismäki, all refining their works.

Henry Fool (1997)

Sounds like I probably should pick a 90’s year then. And I thought I would, until I remembered that the 00’s was where it all happened. From 2000 through 2004 I was not only in my early twenties, mostly having a good time (and sometimes not so good) but also experiencing the best fricking movie years of all time. I think. Or was 1996 through 1999 still better? Or maybe 1974 through 1979? Choices, choices…

As you’ve understood by now, I’m just hopeless when it comes to questions like these. So hopeless, in fact, that I had to make a Top 6 list.

So without further ado, here is the list, in all its glory. Read it and… oh yeah, just one more note! 2004 had some of the best movies ever, like Eternal Sunshine of the Spotless Mind and The Life Aquatic with Steve Zissou, and the almost as great A Very Long Engagement and Fahrenheit 9/11, but I just couldn’t come up with one more title… A shame, but it had to be five, them’s the rules, as they say. So, my top 6:

6) 1959
The 400 Blows (François Truffaut)
Anatomy of a Murder (Otto Preminger)
Hiroshima Mon Amour (Alain Resnais)
North by Northwest (Alfred Hitchcock)
Pickpocket (Robert Bresson)

Hiroshima Mon Amour (1959)

5) 1974
Blazing Saddles (Mel Brooks)
Chinatown (Roman Polanski)
The Conversation (Francis Ford Coppola)
The Enigma of Kaspar Hauser (Werner Herzog)
Fear Eats the Soul (Rainer Werner Fassbinder)

The Conversation (1974)

4) 1998
The Big Lebowski (Joel & Ethan Coen)
The Celebration (Thomas Vinterberg)
Lovers of the Arctic Circle (Julio Medem)
Rushmore (Wes Anderson)
The Thin Red Line (Terrence Malick)

Lovers of the Arctic Circle (1998)

3) 1999
All About My Mother (Pedro Almodóvar)
Being John Malkovich (Spike Jonze)
Magnolia (Paul Thomas Anderson)
The Straight Story (David Lynch)
Twin Falls Idaho (Michael Polish)
The Virgin Suicides (Sofia Coppola) [Yes, I had to name six!]

Being John Malkovich (1999)

2) 2003
American Splendor (Shari Springer Berman, Robert Pulcini)
Dogville (Lars von Trier)
Goodbye Lenin! (Wolfgang Becker)
Lost in Translation (Sofia Coppola)
The Return (Andrej Zvjagintsev)
The Station Agent (Thomas McCarthy) [Sorry, six again!]

The Return (2003)

And finally, my number one, my favorite, my movie year is… Well, you’ll have to wait until tomorrow and see!

My Life in Music – Have you forgotten 1988

Av alla komedier jag sett i mitt liv, av alla miljontals skämt som flimrat förbi, har jag aldrig skrattat så mycket som jag gjorde åt bröderna Marx-filmerna när jag var liten. När jag blev äldre och duktigare på engelska, var det Grouchos och Chicos konstanta ordvitsande som imponerade mest, men i barndomen var Harpo alltid min favorit. Av de fyra bröderna var han den som bjöd på mest slapstick, vilket förstås uppskattades av mitt åttaåriga jag, men bortom all ramla-och-slå-sig-humor fanns också en mer absurd sida som verkligen kittlade mina skrattreflexer. Likt en mänsklig Skalman kunde han producera vad som helst ur sina rockfickor. Sa någon åt honom att man inte kunde bränna ett ljus i två ändar, då höll han upp ett ljus som brann på båda sidor, hävdade Groucho att han kunde knockas av en fjäder, då tog Harpo fram en fjäder som gjorde just det. Hans galna uppsyn sa mig att ingenting var omöjligt, och jag älskade det så mycket att jag bokstavligen kiknade av skratt.

Liksom filmerna i övrigt hade Harpo bara en skönhetsfläck – musiken. Med undantag av några trudelutter Groucho sjöng, och kanske något av Chicos mer ekvilibiristiska pianonummer, plockade jag upp fjärrkontrollen och spolade framåt så fort någon tog ton. Och Harpo skonades inte, möjligen kunde jag medge att harpan lät rätt fint, men det var skrattfest jag ville ha, inte skönmusik.

Min Marx-tittande fortsatte enligt samma upphackade mönster ända tills jag som tjugo-nånting upptäckte Jonathan Richmans ”When Harpo Played His Harp” från 1988. Richman har en gammaldags, nästan naiv känsla i sin musik, som ofta kombineras med nostalgiska texter. Han har skrivit mängder av hyllningar till saker han älskat i sin barn- och ungdom, allt från glassbilen till Velvet Underground, från närbutiken på hörnet till barndomens eviga somrar. Och så Harpo då, förstås.

Well when Harpo played his harp, it was a mystery
All the laughing stopped back to the balcony
When Harpo would play his harp, all was still

Precis så var det ju. Galenpannan satte sig plötsligt ner och spelade utomjordiskt vackert på detta det svåraste av alla instrument. Det krävs talang för att bli en duktig komiker och extrem fingerfärdighet för att spela harpa, men bara ett geni kan behärska båda konstarterna. Harpo är på något sätt sinnebilden av ett galet snille. Idag spolar jag inte längre förbi musikscenerna när jag ser de gamla 30-talsfilmerna, för med hjälp av Richman har jag lärt mig uppskatta det vackra i stormens öga, det plötsliga lugnet mitt i vansinnet.

Do you remember what he would do sometimes before he played?
Well he’d look up to the sky and he’d look the angels’ way
Harpo, Harpo, when you start
Tears of joy inside my heart
Harpo would play his harp and all was still

Mars filmer – del 2 – amerikanskt

Så har vi kommit till del två av mars filmer, de amerikanska. Tåget, Vi måste prata om Kevin, The Descendants, The Artist och The Driver.

Tåget (The Train, 1964)
Vi håller oss kvar lite i Frankrike, men byter till engelska. John Frankenheimer gjorde en mängd intressanta filmer under 60-talet, varav Död man lever (Seconds, 1967) och The Manchurian Candidate (1962) är bäst av de jag sett (Birdman of Alcatraz och The Gypsy Moths är jag också sugen på). Tåget är en lite mer traditionell andra världskriget-historia, även om frakten på nämnda tåg utmärker sig lite. Det är varken krigsfångar eller vapen som gömmer sig i vagnarna, utan en hel nationalskatt med konst. Tavlor av Cézanne, Renoir, Monet, Manet och många fler – alla ska de fraktas ut ur det ockuperade Paris och upp till Tyskland, av den enkla anledningen att nazisterna förstått deras rent monetära värde.

Fransmännen och de allierade vill förstås stoppa detta till varje pris, och det blir tre enkla lokförares uppgift att sinka tåget de tvingas köra. Storyn är inspirerad av verkliga händelser, men riktigt hur mycket som är sanningsenligt är svårt att veta. Snarare än realism erbjuder filmen en skön matinékänsla, om än med den förhöjda känsla av allvar som alltid kommer med WWII-historier. Det dröjer en stund innan filmen tar fart, men det är också en charm med dåtida matinéer att de får ta tid på sig. När sedan lokförarna kommer in, med Burt Lancaster i spetsen, blir det en spektakulär tågresa, med allt från fejkade namn på stationerna till målade vagnar som ska hindra de allierade från att bomba fel tåg. Och ett fint gästspel av Jeanne Moreau, icke att förglömma.

Betyg: 3+

Vi måste prata om Kevin (We Need to Talk About Kevin, 2011)
Vet inte riktigt vad jag ska säga om den här, faktiskt. En plågsam upplevelse, minst sagt, men till skillnad från många andra ångestfilmer tyckte jag inte den sa mig så mycket. Och inte tillförde den något vettigt till samhällsdebatten heller. Men visst, vill man ha en ingående beskrivning av hur det är att leva i ett helvete, så för all del, gå och se! Ett snyggt helvete är det, om inte annat.

Betyg: 3

The Descendants (The Descendants, 2011)
Jag tillhör inte de som älskar Alexander Paynes åtta år gamla Sideways. Nog för att det är en rätt trevlig historia, men känns den inte någonstans lite Hallmark goes indie? Lite krasst kanske, men ni fattar vad jag menar. Fotot, intrigerna, skådespelarna (Paul Giamatti undantagen) – alltihop luktar made for TV.

Men, faktum är att jag gillade filmen lite mer efter att ha sett om den. Den har ju ett skönt, lunkande tempo, och scenerna på golfbanan är förbannat roliga. Högt omtittsvärde, alltså. Med Paynes senaste film, The Descendants, är det lite tvärtom, jag tyckte bra om den efter första titten. George Clooney är klockren som den tyst sörjande Matt, och turerna kring vad hans knepiga 10-åriga dotter sagt eller inte sagt till sina klasskamrater är roligare än hela Carnage. Äldre dottern, med sin allt annat än vältaliga pojkvän, är rätt kul hon också, och även om filmen börjar lite trögt, så tar den hyfsad fart när familjen startar ett gemensamt sökande efter den avlidna mammans hemliga älskare. Men skulle jag vilja se den igen? Njae. Medan Sideways tilltalar den sida av mig som ville titta på samma äventyrsfilm om och om igen som liten, så känns The Descendants, de komiska inslagen till trots, mer som ett ordinärt drama. Roligt, rörande, men lättglömt.

Betyg: 4-

The Artist (The Artist, 2011)
Vad ska man skriva om The Artist som inte redan utropats unisont av kritiker, jurymedlemmar och publik? Jag håller ju med om vad de säger, det är ren underhållning, och en fin hyllning till både det gamla Hollywood i allmänhet och stumfilmen i synnerhet. Och hunden är värd en Oscar. Som Vertigo-nörd blir jag också glad att höra Bernard Herrmanns berömda musik i slutet av filmen. Kanske lite märkligt att bara låna ett stycke från en annan film, men med tanke på att Hitchcock var en stumfilmsregissör av rang och på många sätt också symboliserar en svunnen filmperiod, så tycker jag det funkar rätt bra – även om handlingen i sig inte har något gemensamt med hans mästerverk från 1958.

Betyg: 4

Driver (The Driver, 1978)

En anonym racerförare/bilmek vars extraknäck är att köra flyktbilen vid rån. Långa biljakter, neonljus, skumma parkeringshus. Känns det igen? Jo, Drive från förra året har lånat det mesta från den här 70-talskultrullen. Så vilken är då bäst? Tja, båda har sina för- och nackdelar. Den nyare filmen är strået vassare när det kommer till bilscenerna – ljussättningen är coolare och musiken mer stämningsfull. Den äldre plockar dock poäng på att inte vilja vara mer än en lång rad biljakter, med några coola repliker insprängda mellan dem. Den namnlösa föraren vill göra en stor stöt, men jagas av en nitisk polis (spelad av Bruce Dern) som på vanligt 70-talsmanér är fullständigt korrupt. Till sin hjälp har han en mystisk kvinna som ska vilseleda snuten. Det är allt. Huvudpersonen pendlar inte mellan lugn och vansinne, och han försöker inte rädda några hjälplösa kvinnor med spektakulärt övervåld. Han kör bara sin bil.

Hade Nicolas Winding Refn, som regisserat den nyare filmen, nöjt sig med så enkla premisser hade jag nog gillat hans film mer. Som det är nu, får jag kalla det dött lopp. Men okej, om någon höll en pistol mot mitt huvud, skulle jag väl välja ”originalet”. För 70-talskänslan, för anspråkslösheten. Och för Bruce Dern, förstås.

Betyg: 3

Mars filmer – del 1 – franskt

Mars är slut, så här kommer min tvådelade månadsrapport från filmfronten. Först ut är Frankrike. Supertrevliga Fyrisbiografen hade ju fransk filmfestival, och höjdpunkterna Vagabond och En söndag på landet har jag redan skrivit om. Men de visade också en småputtrande deckare av Lelouche, och den nya, lite mer kontroversiella Elle med Juliette Binoche. On top of that blev det en ny Dardenne (belgisk förvisso, men franskspråkig), en gammal Melville, och en till deckare.

Korsande vägar (Roman de gare, 2007)
Jag har inte sett så mycket av franska veteranen Claude Leloch, men Signalementet (L’amour avec des si, 1967) gjorde starkt intryck på mig. Det är svårt att säga så mycket utan att avslöja hur den slutar, men det är en film som verkligen leker med berättarkonventioner. Nyare (Roman de gare, 2007) har drag av Signalementet, med rymlingar på vägarna och radiopratare som presenterar dem. Problemet är att filmen inte riktigt vet vilken fot den ska stå på, ena stunden känns den som en ganska simpel deckare, för att i nästa likna ett tyngre drama. Och så plötsligt blir det nästan farsartat. Det är lite som att serveras alla delar i en trerättersmiddag på samma gång – några godbitar kan man vaska fram, som Dominique Pinon och Fanny Ardants skådespel, men helhetsintrycket blir för spretigt.

Betyg: 3

Mysteriet i Mouthe (Poupoupidou, 2011)
En till fransk deckare. Även här är huvudpersonen ute på vägarna, men stannar till i en liten snötäckt håla i nordligaste Frankrike. Han är författare och vill få ro att börja på sin nya roman, men drar istället igång en egen privat utredning av mordet på lokalkändisen, tillika Marilyn Monroe-lookaliken (därav den franska titeln), Candice Lecoeur. Parallellerna till Twin Peaks är många, men kvaliteten är tyvärr inte i närheten av Lynchs gamla mästerverk. Storyn är ändå oförutsägbar, om än också rätt osannolik, och soundtracket är riktigt fint, med lågmälda covers på både ”California Dreamin’” och ”Song for the Siren” som passar perfekt till snölandskapen.

Betyg: 3+

Ställd mot vägen (Les Doulos, 1964)
Det har funnits mängder av bra franska regissörer, men bland de mer hårdkokta typerna, de som sysslade med french noir, kommer Jean-Pierre Melville alltid vara i en klass för sig. Skuggornas armé är en av de mörkaste och tätaste spionfilmer jag sett, så det var med höga förväntningar jag tog mig an Ställd mot väggen. Men visst levde den upp till dem. Jean-Paul Belmondo och Serge Reggiani är båda briljanta som skurkarna Silien och Faugel, det svartvita fotot är vansinnigt snyggt, och jazzmusiken stencool. Men mest minnesvärd är den ändå för den konstanta ovissheten om Siliens motiv. Vem är han egentligen? På vems sida står han? Och vad driver honom? Är han bara oberäkneligt hårdhänt, eller har han en plan? Jag vet fortfarande inte riktigt, och just därför är det här min nya favoritnoir från Frankrike (om än i hård konkurrens med Touchez pas au grisbi och Rififi).

Betyg: 4+

Pojken med cykeln (Le gamin au vélo, 2011)
Dardenne-brödernas senaste är inte riktigt lika minimalistisk som vanligt. Visst, där finns inga storslagna kameravyer och historien är knappast spretig, men den är inte heller lika intensivt och kompakt berättad som exempelvis Sonen (som jag förresten skrivit om här). Med det sagt så är det ändå en prövning att följa den lilla Thomas till en början. Han slåss, bits och vägrar lyssna på någon mer än sin pappa – som har övergivit honom utan att säga varken varför eller adjö. Som tittare förstår man ganska snabbt vilket as pappan är, men det tar tid att sjunka in hos Thomas, och under tiden hinner han drabbas av både det ena och det andra problemet. Det är nog fler som påpekat, men filmen känns lite som en modern version av Truffauts klassiska De 400 slagen, vilket är ett betyg så gott som något. Extra plus också för att Dardenne-bröderna så väl lyckas förmedla hur cykeln är Thomas enda möjlighet att uppleva någon form av frihet.

Betyg: 4

Elle (Elles, 2011)
Elle är polskan Malgorzata Szumowska första franska långfilm och handlar om en medelålders journalist (Juliette Binoche) som skriver en artikel om två unga studenter som prostituerat sig för att finansiera sina studier. Innan jag såg filmen hade jag hört snack om glorifiering av prostitution, men jag kan inte riktigt hålla med om såna påståenden. Visst får vi se några, om inte ömma och känslosamma, så i alla fall ganska öppenhjärtade, scener mellan de unga tjejerna och deras kunder, som ger en viss insikt i varför de valt att tjäna sina pengar så, istället för att (som Fredrik Strage skriver i sin DN-recension) vända burgare. Men de råkar också ut för några fruktansvärda saker, som ingen i biopubliken lär glömma, och som mer än väl förklarar varför de flesta hellre säljer sin själ billigt till ett anonymt storföretag än sin kropp dyrt till en anonym torsk.

Szumowska lyckas ge en nyanserad bild av problemet, däremot tycker jag scenerna med Binoche ensam i hemmet kan bli något långdragna. Tanken är förstås att hennes inrutade, borgerliga tillvaro ska kontrastera de unga kvinnornas liv, men hur många gånger måste hon pusta ut, ta sig för pannan och gnugga tinningarna innan vi ska förstå att hennes världsbild har rubbats? Denna invändning till trots är det ändå en tänkvärd och välspelad film, och vi ska vara tacksamma att landets småbiografer visar den.

Betyg: 4-

(I del två av marsrapporten blir det idel amerikanskt. Kommer snart!)