Mars filmer – del 1 – franskt

Mars är slut, så här kommer min tvådelade månadsrapport från filmfronten. Först ut är Frankrike. Supertrevliga Fyrisbiografen hade ju fransk filmfestival, och höjdpunkterna Vagabond och En söndag på landet har jag redan skrivit om. Men de visade också en småputtrande deckare av Lelouche, och den nya, lite mer kontroversiella Elle med Juliette Binoche. On top of that blev det en ny Dardenne (belgisk förvisso, men franskspråkig), en gammal Melville, och en till deckare.

Korsande vägar - Roman de gare

Korsande vägar (Roman de gare, 2007)
Jag har inte sett så mycket av franska veteranen Claude Leloch, men Signalementet (L’amour avec des si, 1967) gjorde starkt intryck på mig. Det är svårt att säga så mycket utan att avslöja hur den slutar, men det är en film som verkligen leker med berättarkonventioner. Nyare (Roman de gare, 2007) har drag av Signalementet, med rymlingar på vägarna och radiopratare som presenterar dem. Problemet är att filmen inte riktigt vet vilken fot den ska stå på, ena stunden känns den som en ganska simpel deckare, för att i nästa likna ett tyngre drama. Och så plötsligt blir det nästan farsartat. Det är lite som att serveras alla delar i en trerättersmiddag på samma gång – några godbitar kan man vaska fram, som Dominique Pinon och Fanny Ardants skådespel, men helhetsintrycket blir för spretigt.

Betyg: 3

Mysteriet i Mouthe - Poupoupidou

Mysteriet i Mouthe (Poupoupidou, 2011)
En till fransk deckare. Även här är huvudpersonen ute på vägarna, men stannar till i en liten snötäckt håla i nordligaste Frankrike. Han är författare och vill få ro att börja på sin nya roman, men drar istället igång en egen privat utredning av mordet på lokalkändisen, tillika Marilyn Monroe-lookaliken (därav den franska titeln), Candice Lecoeur. Parallellerna till Twin Peaks är många, men kvaliteten är tyvärr inte i närheten av Lynchs gamla mästerverk. Storyn är ändå oförutsägbar, om än också rätt osannolik, och soundtracket är riktigt fint, med lågmälda covers på både ”California Dreamin’” och ”Song for the Siren” som passar perfekt till snölandskapen.

Betyg: 3+

Ställd mot väggen - Le doulos

Ställd mot vägen (Les Doulos, 1964)
Det har funnits mängder av bra franska regissörer, men bland de mer hårdkokta typerna, de som sysslade med french noir, kommer Jean-Pierre Melville alltid vara i en klass för sig. Skuggornas armé är en av de mörkaste och tätaste spionfilmer jag sett, så det var med höga förväntningar jag tog mig an Ställd mot väggen. Men visst levde den upp till dem. Jean-Paul Belmondo och Serge Reggiani är båda briljanta som skurkarna Silien och Faugel, det svartvita fotot är vansinnigt snyggt, och jazzmusiken stencool. Men mest minnesvärd är den ändå för den konstanta ovissheten om Siliens motiv. Vem är han egentligen? På vems sida står han? Och vad driver honom? Är han bara oberäkneligt hårdhänt, eller har han en plan? Jag vet fortfarande inte riktigt, och just därför är det här min nya favoritnoir från Frankrike (om än i hård konkurrens med Touchez pas au grisbi och Rififi).

Betyg: 4+

Pojken med cykeln - Le gamin au vélo

Pojken med cykeln (Le gamin au vélo, 2011)
Dardenne-brödernas senaste är inte riktigt lika minimalistisk som vanligt. Visst, där finns inga storslagna kameravyer och historien är knappast spretig, men den är inte heller lika intensivt och kompakt berättad som exempelvis Sonen (som jag förresten skrivit om här). Med det sagt så är det ändå en prövning att följa den lilla Thomas till en början. Han slåss, bits och vägrar lyssna på någon mer än sin pappa – som har övergivit honom utan att säga varken varför eller adjö. Som tittare förstår man ganska snabbt vilket as pappan är, men det tar tid att sjunka in hos Thomas, och under tiden hinner han drabbas av både det ena och det andra problemet. Det är nog fler som påpekat, men filmen känns lite som en modern version av Truffauts klassiska De 400 slagen, vilket är ett betyg så gott som något. Extra plus också för att Dardenne-bröderna så väl lyckas förmedla hur cykeln är Thomas enda möjlighet att uppleva någon form av frihet.

Betyg: 4

Elle - Elles

Elle (Elles, 2011)
Elle är polskan Malgorzata Szumowska första franska långfilm och handlar om en medelålders journalist (Juliette Binoche) som skriver en artikel om två unga studenter som prostituerat sig för att finansiera sina studier. Innan jag såg filmen hade jag hört snack om glorifiering av prostitution, men jag kan inte riktigt hålla med om såna påståenden. Visst får vi se några, om inte ömma och känslosamma, så i alla fall ganska öppenhjärtade, scener mellan de unga tjejerna och deras kunder, som ger en viss insikt i varför de valt att tjäna sina pengar så, istället för att (som Fredrik Strage skriver i sin DN-recension) vända burgare. Men de råkar också ut för några fruktansvärda saker, som ingen i biopubliken lär glömma, och som mer än väl förklarar varför de flesta hellre säljer sin själ billigt till ett anonymt storföretag än sin kropp dyrt till en anonym torsk.

Szumowska lyckas ge en nyanserad bild av problemet, däremot tycker jag scenerna med Binoche ensam i hemmet kan bli något långdragna. Tanken är förstås att hennes inrutade, borgerliga tillvaro ska kontrastera de unga kvinnornas liv, men hur många gånger måste hon pusta ut, ta sig för pannan och gnugga tinningarna innan vi ska förstå att hennes världsbild har rubbats? Denna invändning till trots är det ändå en tänkvärd och välspelad film, och vi ska vara tacksamma att landets småbiografer visar den.

Betyg: 4-

(I del två av marsrapporten blir det idel amerikanskt. Kommer snart!)

Lämna en kommentar

Filed under Film

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s