Snö på vita duken

Den här månaden deltar jag i Filmspanarnas gemensamma bloggtema. Ett tag sedan jag skrev om film nu, men det ska det bli ändring på!

Vintern står för dörren och Filmspanarna har valt temat snö. Inte direkt ett okänt inslag i vår vardag, ändå är det en oerhört liten procent av de filmer som går upp på bio där marken är snötäckt. Det har såklart med eskapism att göra, filmproducenterna jobbar i tron att folk helst vill se stekhet sommar eller, om det ska vara lite mer romantiskt, höstdagar med skinande sol och sprakande färger i träden. Undantaget är de historier som specifikt utspelar sig kring jul – då snöar det ju alltid på julaftons kväll eller juldagens morgon. Men i övrigt har den vita årstiden förpassats till enstaka spänningsfilmer och mörka dramer.

Jag har valt att lista mina fem favoriter – två med spänning, två dramer och en med lite av varje – där snön om inte spelar en stor roll, så åtminstone utgör en kuliss viktig nog att färga våra minnen av berättelserna blekvita. (Ni vet, så där som det ser ut när man tänker tillbaka på Tintin i Tibet.) Kanske skulle man också kunna säga att det oundvikliga naturfenomenet, som snön än så länge är, får agera det öde som för samman karaktärerna i dessa fem historier.

Först, några bubblare:

Die Hard 2 (1990), Låt den rätte komma in (2009), Mysteriet i Mouthe (Poupoupidou, 2011)

Och så listan:

5) Örnnästet (Where Eagles Dare, 1968). Klassisk matiné i tyska alperna. Richard Burton och Clintan är coola, Mary Ure är ännu coolare, men allra coolast är snön.

4) Ljuva morgondag (The Sweet Hereafter, 1997). I Atom Egoyans tragiska film är snön orsaken till en hemsk skolbussolycka med bara en överlevande. Sarah Polley briljerar som den av ödet undantagna Nicole, som försöker få övriga invånare i den lilla bergsbyn att inte lyssna på den cyniske advokaten (spelad av Ian Holm, a k a Bilbo) som vill ”hjälpa” dem att hitta en syndabock och sedan stämma skiten ur den.

3) Wintersleepers (Winterschläfer, 1997). Även i Tom Tykwers skildring av ett litet bergssamhälle orsakar snön en hemsk trafikolycka. En liten flicka faller i koma och det påverkar ett antal människor runt omkring henne – bland annat inleder hennes sjuksköterska en kärlekshistoria med den av minnesförlust drabbade man som orsakade olyckan. Läs mer om Wintersleepers i min text på Filmmedia.

2) Misstänkt för rån (Nightfall, 1956). Jacques Tourneurs film är den bästa ”snow noir” från 50-talet jag sett (långt mycket bättre än Nicholas Rays On Dangerous Ground). Hygglige James befinner sig ute i lantliga – och snöiga – Wyoming med en vän, när de båda överfalls brutalt av två bankrånare. De skjuts och lämnas för att dö i snön, men James överlever mirakulöst. Vad han dock inte vet är att rånarna glömmer bort sitt byte i tumultet.

I tron att han är fri återvänder James till det varma Los Angeles, där han möter Marie (spelad av Anne Bancroft – ni vet Mrs. Robinson). Livet leker för honom, tror han i alla fall. I själva verket är James otursförföljd som få, Marie visar sig nämligen vara syster till en av bankrånarna och, ja, snart är jakten i full gång.

Precis som i Tourneurs bästa noir, Skuggor ur det förflutna (Out of the Past, 1947), har Misstänkt för rån en fatalistisk ton. Huvudpersonerna är liksom hjälplösa i skuggan av den märkliga slump som kastar dem från den ena olyckliga händelsen till den andra. De kan inte undgå sitt grymma öde. Att rama in en sådan historia i ett kallt, blekt snölandskap är ett rent genidrag. Och 40 år senare skulle ett visst regissörsbrödrapar ta efter samma idé.

1) Fargo (Fargo, 1996). Coenbrödernas mästerverk från mitten av 90-talet är snöfilmen framför alla snöfilmer, ja-a! Finns det någon som sett Fargo och inte tänker på den varje gång de blickar ut över ett någorlunda platt snölandskap?

Influenserna från nämnda Misstänkt för rån är uppenbara, men det är inte den bisarra mordhistorien som gör Fargo så bra. Och det är inte det faktum att den utspelas i våra utvandrade förfäders nya hemtrakter. Nej, som med alla Coens bästa filmer är det karaktärerna som gör det (ja, det och måltiderna de äter). Ingen kan som de uppfinna personer som samtidigt är over-the-top och totalrealistiska. William H Macys sorgliga bilhandlare och hans snåla, egoistiska svärfar tillika chef. Francis McDormands stentuffa, genomsnälla och höggravida polis, och hennes underbara make. Och förstås Steve Buscemis och Peter Stormares precis lagom obegåvade skurkar. De är alla oförglömliga just för att de känns så verkliga.

Att de sedan får tulta fram i klumpiga täckjackor, klia sig i håret under tjocka mössor, och tv-mysa i lusekoftor, det ger dem bara ännu mer trovärdighet. Snön är grädden på moset i denna världens bästa vinterfilm.

Här kan du läsa vad övriga flitiga filmspanare skrivit på snötemat:

Except Fear

Fiffis filmtajm

Filmitch

Flmr filmblogg

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Mode+film

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café