Att höra Vasas flora och fauna för första gången är ett sånt där sällsynt tillfälle då popmusik låter bekant men ändå helt ny, unik. Precis som när jag hörde Kent och bob hund för 20 år sedan, vet mina öron att det är pop på svenska, men förnuftet vill inte riktigt tro det. Kan musik låta så här?
Och nog klingar he lite falskt
När jag försöker förklara
De int nå jävla hem till gården
Och nej, det är inte att Mattias Björkas och Iiris Viljanen sjunger på finlandssvenska. Det är vad de berättar, att de säger saker som aldrig sagts i Sveriges pophistoria. Men det är också hur de berättar det, språket de använder. Tidigare nämnda band revolutionerade svensk poplyrik med sättet de vände ut och in på orden, meningarna. Sinsemellan är de ganska olika, men båda har ett smått pretentiöst tilltal, en beskrivning som omöjligen kan användas om Vasas flora och fauna. På Släkt med Lotta Svärd slår texterna förvisso an en unik ton, men det är inget ansträngt eller svårt med dem. Varje sång är sin egen lilla berättelse, eller betraktelse, men de har något gemensamt – teman, stämningar – och precis som novellerna i Alice Munros samlingar, bildar de en enhet. Det kan förstås sägas om många novellister, men känslan av att befinna sig långt bort från händelsernas mitt känns igen från just Munro. Där den kanadensiska författarens karaktärer ofta lever utanför samhället, eller åtminstone i en avlägsen avkrok, står dock Viljanens och Björkas personer bara lite vid sidan av. De kommer sent och utan present till en namngivningsfest, de går på gamla kärlekars bröllop, de följer med på meningslösa helgupptåg trots att de vet från början att de inte borde, för ja, tvivel är det enda de känner konsekvent. Förutom Munro känns sinnet för utanförskapets detaljer också igen från Morrissey. En tröttsam referens måhända, varje gång någon popmusiker framstår som litterär, eller bara låter lite självömkande, kommer ju folk dragandes med gamla Stephen Patrick. Men här är liknelsen verkligen giltig, och precis som Manchester-sonen (ja, i alla fall om vi pratar hans första tio, femton år) gör Björkas annat än att tycka synd om sig själv. Däremot har han en god dos självdistans, och en svart humor med vilken han förmår göra komik av tragik, och tragik av komik.
Nu pratar jag kanske för mycket om orden. Inget av det där skulle vara viktigt om inte musiken bar upp texterna. Men det gör den ju. Musiken inte bara lyfter lyriken till nya dimensioner, den kastar den dit språket ensamt inte når. På ”Prisma”, ett av de tillfällen då Björkas faktiskt tangerar det bittra, blir de öppnande textraderna närmast chockerande med den mjuka pianoballaden som inramning.
Jag rider fram på en våg av hat
Jag ska aldrig bli en livskamrat
Den magnifika melodin är hämtad från ”Our Old Centre Back”, förstaspåret på Cats on Fires senaste album, men medan den i klassisk gitarrbandssättning får låta väldigt mycket The Smiths, så har Björkas och Viljanen här varit kloka nog att skala av musiken för att ge orden extra kraft. Just kombinationen minnesvärda melodier och enkla men snillrika arrangemang är det som definierar Vasas flora och fauna. Björkas är en skicklig men lite traditionell låtskrivare medan Viljanen är en vansinnigt begåvad multiinstrumentalist, och tillsammans har de tagit fram det absolut bästa hos varandra. Dessutom har de båda starka och personliga röster – de korta stunder de får sjunga ihop är rent magiska. Att Viljanen sedan valt att hoppa av projektet är en musikalisk tragedi av ofantliga mått, men jag försöker ta det med ro. I det långa loppet kan det bidra till att göra albumet mer mytomspunnet – underskatta inte vetskapen om att en liknande samling sånger aldrig kommer fångas på skiva igen! Och när 2010-talets musik ska sammanfattas kommer det kanske finnas flera historier om vad som egentligen hände med duon och hur det går att hitta ledtrådar i musiken. Säkert kommer det sägas, att Släkt med Lotta Svärd inte bara var 2015 års bästa musik, utan också ett av 2000-talets allra finaste verk. På en gång gammalt, nytt och unikt.
have you forgotten 