Det är ett par år sedan Bright Eyes kändes relevanta. Under andra halvan av 00-talet har Conor Oberst fyllt sina skivor med trevlig men uddlös folkrock, där hans personliga känsloutbrott till texter bytts ut mot samhällsbetraktelser skildrade i bibliska termer. En hårdragen sammanfattning kanske, men det är så det känts efter att bara ägnat ett öra åt de släpp som följt efter dubbel-releasen med I’m Wide Awake It’s Morning och Digital Ash in a Digital Urn.
Conor Oberst - då
Men jag ska inte anklaga Conor för det. Precis som musikerkollegan Chan Marshall (Cat Power) och jag vet inte hur många tusen konstnärer innan dem, har hans verk bleknat i takt med att han själv börjat må bättre. Och det är väl bara att gratulera honom för det. Oberst har aldrig fallit tillräckligt långt ner i rockstjärneträsket, inte förlorat sig i gitarrsolon eller börjat likna en parodi på sig själv. Och hans politiska engagemang, med Vote For Change-turnén i spetsen, har alltid känts betydligt mer jordnära och sympatiskt än många andra artisters. Titta bara på Radiohead, 00-talets kanske allra största ”indieband”. De är multimiljonärer, lyckligt gifta pappor, ambassadörer för såväl politiska organisationer som åsikter (vettiga sådana, bör påpekas) – men Thom Yorke gnyr och gnäller värre än någonsin och dansar mer och mer epileptiskt i takt med sitt überprofessionella gitarrspel. Nä, om jag får önska hur mina forna hjältars stjärnor ska dala väljer jag Conors väg alla dagar i veckan.
Conor Oberst - nu
Nya och tillika sista albumet The People’s Key är, som ni förstått, en ganska trist historia. Men en enda gång glimtar det ändå till, på vansinnigt vackra ”Ladder Song”, en ballad av klassiskt Bright Eye-snitt, tillägnad en vän som valde att ta sitt liv.
If I gotta go first, I’ll do it on my terms
Ett fruktansvärt tema, men också en otroligt vacker hyllning till den förlorade vännen. Jag kan bara hoppas att Conor aldrig behöver skriva något sånt igen, men tacka för att han gjorde det när det behövdes. Han är inte ensam om sina känslor, och tack vare att han delat med sig så öppenhjärtat av dem, och på ett sånt uppslitande sätt, har han säkert redan räddat livet på många. Den hjärtskärande sången är placerad näst sist på vad som alltså är Bright Eyes avslutningsskiva, kanske lades den inte allra sist för att det inte var så Conor ville säga adjö. Förståeligt, men ändå är det dess sista rader som ekar när skivan tar slut.
You’re not alone in anything, you’re not alone in trying to be
Det har snart gått tre månader sedan den släpptes, och det är sju månader kvar på året – men jag hävdar ändå bestämt att ”Ladder Song” är 2011 års allra bästa låt.
have you forgotten 