My Life in Music – Have you forgotten 1993

Det krävs inte mycket för att gilla en låt. En fin textrad, en enkel melodi, kanske ett sound eller en röst. Men ibland händer det att ett stycke musik dyker upp i ditt liv vid precis rätt tillfälle, så att du inte bara faller för det, utan börjar älska det gränslöst. Det blir en tröst, en bästa vän, nästan det enda du tänker på, och när du inte får lyssna på det känner du dig halv.

Första gången en låt drabbade mig på det här sättet var 1993, när jag var tretton år ung. Vi hade tvingats lämna vår gamla villa och flytta in i ett trångt (vi var en stor familj) radhus. Dessutom tyckte min bror det var ett bra tillfälle att skaffa sig en egen lägenhet (det här var alltså på den tiden då unga människor fortfarande kunde köpa bostäder). Det hade han nog rätt i, men som nybliven och osäker tonåring hade jag helst sett att min största förebild stannat under familjens tak ett tag till. Jag hann inte med mer än tre dagar i sjuan innan våra flyttlass gick, och då hade jag redan insett att jag skulle vantrivas med mina nya klasskamrater.

En klar och tydlig gräns hade dragits. Bakom mig låg barndomen, lugn, trygg, och helt utplånad. Framför mig tornade en skrämmande och osäker ungdom upp.

Vid samma tid var det, passande nog, en hitlåt om uppbrott och avsked som spelades obegripligt mycket både i radio och på TV. ”Runaway Train” hette den, och förutom flera rader i texten för mig att identifiera mig med, ackompanjerades den också av en musikvideo med verkliga exempel på barn som slitits bort från sina familjer, antingen av egen maskin eller mot sin vilja. För varje gång jag såg den där videon blev jag mer och mer gripen, särskilt av den sista scenen, där en ond tant stjäl en bebis direkt ur en barnvagn, hoppar in i en bil och sticker. ”Runaway train, never coming back”, den avslutande vemodiga gitarren, och mamman som springer desperat efter bilen. Inte konstigt att det träffade en nerv hos mitt känsliga tonårsjag.

Så fort videon visades på MTV vred jag upp volymen, njöt av musiken och förfasades åt scenerna som spelades upp, och inne på mitt 6 kvm lilla rum spelade jag låten om och om igen på en gammal bandspelare. När jag lånat skivan för att spela av den på kassett hade jag till och med skrivit av texten. Om det var för att kunna sjunga med eller bara förstå orden bättre vet jag inte, men pappret låg i alla fall alltid där, under de svarta högtalarna. Och till slut kunde jag texten så bra att jag skulle satt varenda ord, från början till slut, om någon väckt mig mitt i natten och bett mig rabbla den.

It seems no one can help me now
I’m in too deep, there’s no way out

Inom loppet av några månader hade Soul Asylum blivit min inkörsport i det som kallades indie. ”Runaway Train” må ha varit klassisk FM-rock, men bandet kom från samma alternativa Minneapolis-scen som Hüsker Dü och The Replacements, turnerade med The Lemonheads och spelade in soundtrack med Sonic Youth och R.E.M. De där banden öppnade upp en helt ny värld för mig. Men hösten 1993 var allt bara ”Runaway Train”, day and night, earth and sky.

My Life in Music – Have you forgotten 1992

Få svenska artister har blivit så utbuade som Popsicle när de tog emot grammisen för 1992 års bästa rockgrupp. Där stod de, fyra unga, kaxiga Pite-pojkar som dömt ut landets musikbransch, befann sig uttalat långt till vänster politiskt (detta alltså när Calle ”brrra för Svärjje” Bildt styrde vårt land, och Bert Karlsson & greven var populära), och lovat att drämma priset i huvudet på utdelaren om de skulle vinna. Sofia Källgren var prisutdelare, så det där sista kom inte på fråga, men Fredrik Norberg, bandets ene gitarrist/sångare/låtskrivare, stod inte lottlös. Istället för att drämma till någon utnyttjade han tacktalet till att döma ut hela dansbandsgenren, genom att önska vinnarna i kategorin döden ”i en tragisk bussolycka”.

Tala om galachock! Jag var bara dryga 12 år gammal när det här sändes på TV, och även om jag inte var så förtjust i Arvingarna, tyckte jag det var rätt taskigt att säga någonting sånt. Popsicles musik däremot, hade jag ingen åsikt om. Skivan hade inte sålt mer än knappa 10 000 ex, och jag var en av de många som aldrig ens hört en låt från den.

Men efter Grammisgalan visste jag vilka de var, och något år senare skulle jag låna hem Lacquer och häpnande konstatera att varje liten låt, från spår ett till tretton, var en hit. Från inledande klassikern ”Hey Princess” till avrundande ”Slow” gömde sig där så många fantastiska popmelodier att det nästan var svindlande, och musiken framfördes med en sån fart att det kändes som att hamna i en orkan. En behaglig orkan, förvisso, men ändå. Dag ut och dag in i hela tonåren lät jag mig svepas med av den, som en aldrig sinande källa till både glädje, tröst och energi.

Åtta år efter Arvingarna-incidenten skulle Magnus Uggla, som den föredetting han blivit, tackat ja till att leda Grammisgalan. För att försöka plocka hem poäng hos artisterna i publiken, drog han något blekt skämt om att Popsicle varit fräcka mot Arvingarna men att ingen kom ihåg dem idag. Ganska pinsamt, med tanke på att en stor del av musik-Sverige hyste, och ännu hyser, väldigt stor respekt för den gamla popkvartetten. Lyckligtvis tog Håkan Hellström, när han plockade hem sin första vinst som soloartist, tillfället i akt och riktade en känga mot den trötta galavärden. Hellström påpekade lugnt och sansat att det var många som fortfarande älskade Popsicle och lade, med ett leende på läpparna, till att ”it’s better to burn out than to fade away”. Efter det fanns det inte mycket för den gamla ugglan att göra annat än att leva ut sin roll som TV4-sponsrad lekledare, och långsamt tyna bort i en meningslös tillvaro, tjurandes över hur svårt det är att betala av lånet på sjötomtsvillan med Spotify-intäkter. Alltmedan Lacquer fortsätter omnämnas bland Sveriges bästa popskivor genom tiderna och Andreas Mattsson, som dessutom hunnit med två finfina soloalbum, anlitas av ett otal artister som både låtskrivare och studiomusiker.

För övrigt bjöd 1992 på påfallande många låtar jag, utan att blinka, skulle kunna utnämna till världens bästa. Vore det här projektet mer likt My Movie Year skulle förmodligen detta år (efter långvarig kontemplation) bli mitt förstahandsval. Förutom nämnda Popsicle-alster var det ”A Letter to Elise” med The Cure, ”Motorcycle Emptiness” med Manic Street Preachers, ”That Summer Feeling” med Jonathan Richman, ”I Want Everything” med Luna, ”The Saddest Story Ever Told” med Magnetic Fields, ”Find the River” och ”Nightswimming” med R.E.M. och ”Twisterella” med Ride. Och utöver det, Morrisseys ”We Hate It When Our Friends Become Successful”, Pavements ”Here”, Red House Painters ”Japanese to English” och ett gäng låtar från Lemonheads It’s a Shame About Ray och Neil Youngs Harvest Moon. Vilket jävla år, jag blir tårögd bara av att se listan!

My Life in Music – Have you forgotten 1991

För oss som är födda i slutet av 70- och början av 80-talet är Nirvanas Nevermind det närmaste vi kommer en generationsskiva. Ni vet, en sån där som definierar om inte hela årskullar, så åtminstone en ganska stor grupp människor. Cyniker har hävdat att Seattle-trion inte började benämnas som historiska förrän efter Kurt Cobains död, men det är inte riktigt sant. De älskades kanske inte av alla, på samma sätt som, säg Beatles eller Elvis, men det var väldigt många som lyssnade på dem, och jag kan inte komma på en enda skiva som släpptes mellan 1988 och 1998, som ägdes av så många skol- och klasskamrater.

När ”Smells Like Teen Spirit” började spelas på MTV var jag bara elva, och inte riktigt redo för Nirvana. Gitarrerna larmade väl mycket och Cobains röst väldigt skrikig. Men för varje ny singel blev jag mer och välvilligt inställd, riffet i ”Come As You Are” lät riktigt häftigt och videon till ”In Bloom” var fantastiskt rolig. Sedan köpte både min bror och min bästa väns syster skivan, och när vi så småningom började högstadiet, hade Nirvana långsamt letat sig in i våra liv. Jag och min vän pratade om de svåra låttexterna, och på skolan gick snacket att den där Kurt var en märklig rockstjärna, så oglamorös och ändå så fängslande. Var och varannan kille odlade page, tjejerna började ha flanellskjortor och långärmade t-shirts, och snart var hela skolan fylld av små Cobainare.

Han var skolans idol, vilket gjorde nyheten om hans död än mer chockerande. Jag minns fortfarande hur jag den där ödesdigra lördagsförmiddagen fick upprepa beskedet säkert tre gånger för att killarna i fotbollslaget skulle sluta tro att jag skämtade. Innan träningen hade jag suttit klistrad framför TV:n, och som vuxen minns jag inslaget på MTV News minst lika väl som när SVT informerade att Barnjournalen var inställt för att statsministern mördats (i efterhand är det mest klippet med amerikanske Kurt Loder som brukar visas, men jag tror det var Steve Blame, eller möjligen Pip Dann, som framförde nyheten på europeiska MTV).

Under resten av högstadiet skulle jag och min andra bästis lyssna på Unplugged in New York så mycket att vi lärde oss hela mellansnacket utantill. ”And if I screw it up, these people will just have to wait.” ”What are they tuning, a harp?” Kurt hade en underbart torr humor som jag fortfarande skrattar glatt åt. Faktum är att jag än idag klassar Unplugged som en av världens bästa skivor. Men innan Nirvana körde akustiskt, och innan mörkret på In Utero, var det Nevermind. En spikrak, kompromisslös och vansinnigt energisk rockplatta. Det finns massor av låtar jag skulle kunna välja som en del av mitt livs soundtrack, ”Smells Like Teen Spirit” för att den hördes mest, ”Come As You Are” för att det var en av de första låtarna jag lärde mig på gitarr, ”On a Plain” för att den är så bra både på Nevermind och Unplugged. Men det får bli ”Drain You”, för att den är en magnifik explosion av distade gitarrer, bankande trummor och sockersöt popmelodi. Så kom igen alla 70- och 80-talister, jag vet att ni kan den!

One baby to another says
I’m lucky to have met you

My Life in Music – Have you forgotten 1990

1990 var året MTV på allvar blev en del av mitt liv. Våra vänner i Falun skaffade kabel-TV, och när vi hälsade på över en helg stod den omtalade musikkanalen på nästan dygnet runt. Mängder av mer eller mindre roliga musikvideor flimrade förbi, framförallt minns jag ”Enjoy the Silence”. Dave Gahan vandrandes i kungakläder på storslagna vidder, sjungandes en av Depeches allra finaste melodier. Men det bandet har redan förärats en plats på den här listan, och hur betydelsefulla de än var, får ingen reservera mer än en plats.

Ingen fara på taket, det var fler låtar som spelades, fler videor som visades. Varje gång ”Nothing Compares 2 U” dök upp kände jag dock för att lämna rummet. ”U Can’t Touch This” (sms-stavningar var populära redan då) och ”Ice Ice Baby” var ganska kul, överlag var det mycket låtsas-hiphop 1990, till och med hårdrockande Faith No More tog på sig fladdrande byxor och försökte rappa. Men jag kan inte säga att det är låtar som lämnat några större avtryck i mitt liv. ”It Must Have Been Love” blev en gigantisk hit, tack vare en avskyvärd Hollywood-rulle, men för oss svenska Roxette-fans var det redan gammal skåpmat, med eller utan Richard Gere i videon. Fotbolls-VM i Italien gav upphov till en del märkliga uttryck på hitlistorna, New Orders samarbete med John Barnes har jag nämnt tidigare, och många minns säkert Galenskaparna & After Shaves ”Ciao Ciao Italia”. ”Pump Up the Jam” är en annan låt jag minns från MTV, och även Jon Bon Jovis utflykt till vilda västern, ”Blaze of Glory”.

Ett knepigt år, det här, svårt att hitta kvalitetsmusik från 1990 som jag överhuvudtaget kände till då. Jag må ha vetat hur man tittade ner i marken, men inte kände jag till Rides skostirrarmästerverk Nowhere. Jag var förtjust i både en och två klasskamrater, men hur skulle jag kunnat veta att två av världens finaste låtar om kärlekens komplikationer fanns med på Sebadohs lågbudgetsamling The Freed Weed? Nämnda personer var nyfrälsta hästtjejer, men inte hade jag någon ”Since She Started to Ride” med Jonathan Richman att sjunga för dem.

Och ännu mindre visste jag vad indie betydde, trots att Jönköpingsgänget Easy just höll på att lägga grunden för det som fem år senare skulle bli ett nationellt, och tio år senare internationellt, fenomen. I tonåren älskade jag allt svenskt som kallades indie, från Popsicle till Brainpool, från norr till söder. Och allt det där började ju med Jönköpingsgänget Easy. För en hel generation unga musiker visade de att svenskar kunde spela engelsk pop (nästan) lika bra som engelsmännen själva. Debutalbumet Magic Seed blev till och med hajpat av Londons hetaste musikmagasin och innehöll tio drömska låtar någonstans i gränslandet mellan Madchester och shoegaze.

På sätt och vis har skivan lite samma status som …och stora havet, bara i mindre skala – medan de flesta svenskar är bekanta med Jakob Hellman, är det väldigt få som ens hört talas om Easy. Idag är det inte mer än några övervintrade 90-talistindiepopare som fortfarande vurmar för dem. Men det fåtalet vurmar verkligen ordentligt, och 2010 skulle de förmå bandet att hoppa på trenden med att framföra ett klassiskt album live. Hemma i Småland ställde sig Easy på Emmabodafestivalens stora scen och spelade Magic Seed från början till slut. Och för en liten skara människor var det lika stort som när Velvet Underground spelade på Roskilde i början av 90-talet. Sångaren/låtskrivaren Johan Holmlund har också varit med och skrivit ”Saknade te havs” med självaste Håkan Hellström, och om några dagar släpper bandet faktiskt ett helt nytt album.

Men det är oviktigt hur det nya materialet låter, Easy har redan en självklar plats i svenska pophistorien. En stor liten grupp.

(Sorgligt nog finns alla Easys album utom just Magic Seed på Spotify. Tveksamt hur jag ska lösa det med min spellista, men tills vidare får ni hålla tillgodo med lite YouTube!)

My Life in Music – Have you forgotten 1989

1989 släpptes världshistoriens bästa skiva. The Stone Roses första fullängdare togs emot med öppna armar av en stor kritikerkår och en liten publik. Och för varje år som gick av 90-talet verkade den där lilla publiken bara bli större och större. I Storbritannien röstar man med jämna mellanrum fram sitt eget lands främsta skivor, och The Stone Roses placeras alltid högt.

Jag kan dock inte säga att jag lyssnade på Manchesters stoltheter varken aktivt eller passivt när det begav sig. 1989 var jag däremot ett fan av Jakob Hellman, vars första och hittills enda skiva, …och stora havet, skulle kunna kallas den svenska motsvarigheten till The Stone Roses. Lika älskad och uppskriven, och alltid nämnd när det pratas om vårt lands bästa skivor. Till skillnad från sina engelska kollegor gav han dock aldrig publiken en second coming. Efter en kort popkarriär skyggade han från rampljuset, och om jag förstått det rätt drog han norrut och började jobba på fabrik. Bara det är ju värt ett eget kapitel i historieböckerna.

En och annan återföreningsspelning har det dock blivit, jag hade turen att ta del av det oförglömliga gästspelet på Hell On Wheels fina Pop Dakar-spelning 2003, men på skiva har Hellman alltid låtit de där tolv perfekta poplåtarna tala för sig själva. Tänk om fler artister vågade göra så, vilka avtryck de skulle lämna!

När den gode norrlänningen först dök upp i rutan, på Listan i SVT (ni minns väl Annika Jankell och Staffan Dopping ?), minns jag att det var mycket snack om hur han både lät och såg ut som Elvis Costello. Jag snappade upp det dels för att min pappa lärt mig om de två olika Elvisarna, men också för att jag tyckte den unge Hellman rörde sig fantastiskt coolt, och jag undrade var han fått den där stilen ifrån. (Strax efter att hans musikvideo spunnits upprepade gånger på teve gjorde jag, som sprallig 9-åring, en, som jag minns det, bejublad imitation av honom på Roliga timmen.)

Idag kan jag tycka att Costello-liknelsen är ytlig (lite på samma sätt som jag tyckte jublet åt min imitation var lite märklig, när jag ju bara rörde lite stelt på armarna), även om det såklart finns vissa likheter. För ärligt talat, när ”Tårarnas” första fallande pianotoner dånar i stereon, framstår Costellos bräkande på ”Less Than Zero” och ”Watching the Detectives” som rätt meningslöst. Jakob Hellman kommer alltid befinna sig långt framför den torra, übermedvetna poparkeologen, besegrad endast av ett enda storslaget popband från Manchester.

Videon som spelades på Listan var inte Tårarna, utan Vara vänner:

My Life in Music – Have you forgotten 1988

Av alla komedier jag sett i mitt liv, av alla miljontals skämt som flimrat förbi, har jag aldrig skrattat så mycket som jag gjorde åt bröderna Marx-filmerna när jag var liten. När jag blev äldre och duktigare på engelska, var det Grouchos och Chicos konstanta ordvitsande som imponerade mest, men i barndomen var Harpo alltid min favorit. Av de fyra bröderna var han den som bjöd på mest slapstick, vilket förstås uppskattades av mitt åttaåriga jag, men bortom all ramla-och-slå-sig-humor fanns också en mer absurd sida som verkligen kittlade mina skrattreflexer. Likt en mänsklig Skalman kunde han producera vad som helst ur sina rockfickor. Sa någon åt honom att man inte kunde bränna ett ljus i två ändar, då höll han upp ett ljus som brann på båda sidor, hävdade Groucho att han kunde knockas av en fjäder, då tog Harpo fram en fjäder som gjorde just det. Hans galna uppsyn sa mig att ingenting var omöjligt, och jag älskade det så mycket att jag bokstavligen kiknade av skratt.

Liksom filmerna i övrigt hade Harpo bara en skönhetsfläck – musiken. Med undantag av några trudelutter Groucho sjöng, och kanske något av Chicos mer ekvilibiristiska pianonummer, plockade jag upp fjärrkontrollen och spolade framåt så fort någon tog ton. Och Harpo skonades inte, möjligen kunde jag medge att harpan lät rätt fint, men det var skrattfest jag ville ha, inte skönmusik.

Min Marx-tittande fortsatte enligt samma upphackade mönster ända tills jag som tjugo-nånting upptäckte Jonathan Richmans ”When Harpo Played His Harp” från 1988. Richman har en gammaldags, nästan naiv känsla i sin musik, som ofta kombineras med nostalgiska texter. Han har skrivit mängder av hyllningar till saker han älskat i sin barn- och ungdom, allt från glassbilen till Velvet Underground, från närbutiken på hörnet till barndomens eviga somrar. Och så Harpo då, förstås.

Well when Harpo played his harp, it was a mystery
All the laughing stopped back to the balcony
When Harpo would play his harp, all was still

Precis så var det ju. Galenpannan satte sig plötsligt ner och spelade utomjordiskt vackert på detta det svåraste av alla instrument. Det krävs talang för att bli en duktig komiker och extrem fingerfärdighet för att spela harpa, men bara ett geni kan behärska båda konstarterna. Harpo är på något sätt sinnebilden av ett galet snille. Idag spolar jag inte längre förbi musikscenerna när jag ser de gamla 30-talsfilmerna, för med hjälp av Richman har jag lärt mig uppskatta det vackra i stormens öga, det plötsliga lugnet mitt i vansinnet.

Do you remember what he would do sometimes before he played?
Well he’d look up to the sky and he’d look the angels’ way
Harpo, Harpo, when you start
Tears of joy inside my heart
Harpo would play his harp and all was still

My Life in Music – Have you forgotten 1987

Jag tillät inte Joy Divisions ”Love Will Tear Us Apart” att inleda det här projektet, men New Order, bandet som uppstod ur askorna efter glädjedivisionen, måste ändå få vara med någonstans. Deras musik gick som en röd tråd genom hela min (musikaliska) uppväxt, under både 80- och 90-talet gjorde de mängder av fantastiska poplåtar, med ”True Faith” från 1987 som den absoluta toppen. ”World in Motion” är ingen favorit idag, men när den släpptes lagom till fotbolls-VM 1990 i Italien älskade jag den, dels för att John Barnes, min favorit i engelska landslaget (jag gillade honom betydligt mer än Lineker!) var med på ett hörn och rappade (!), och dels för allsången. Ett par år senare kom MTV till Sverige, och gång efter annan som ”True Faith” visades, tänkte jag att det visserligen var en konstig video, men en riktigt bra låt. De fick också en MTV-hit med ”Regret”, som ackompanjerades av bilder från Baywatch. Märkligt, tyckte jag, som till skillnad från många av mina vänner och klasskamrater, inte brukade se på David Hasselhoffs töntiga serie (jag föredrog repriser av Knight Rider), men återigen, väldigt bra musik.

Nåväl, åren gick, och jag lyssnade inte så aktivt på bandet längre. Men så släppte tonårsfavoriterna Brainpool albumet Painkiller, där ”Holiday” var ett av favoritspåren, och strax därefter upptäckte jag Pulps klassiska singel ”Razzmatazz”. Vad har då det med New Order att göra? Jo, ytterligare något år senare köpte jag deras Technique från 1989 och insåg att både Brainpool och Pulp snott melodin från ”Round & Round” rakt av till sina respektive låtar. Faktum är att var och varannat band jag lyssnade på då, i mitten och slutet av 90-talet, hade den gamla Manchester-kvartetten som förebilder, till och med Smashing Pumpkins dyrkade dem (Billy Corgan skulle senare medverka på ”Turn My Way” 2001 års Get Ready). Den insikten var tillräckligt för att jag skulle gå ut och köpa alla deras gamla album, men hur bra de än lät så kände jag snabbt att bandet aldrig, varken förr eller senare, skulle toppa ”True Faith”. Det stadiga trumintrot, den snygga versen, den underbara bryggan, och den himmelska refrängen. Uppväxtskildringar blir inte bättre än så här.

(Den speciella videon regisserades för övrigt av Philippe Decouflé, vars näst största merit är att ha koreograferat OS-invigningen i Albertville 1992.)

My Life in Music – Have you forgotten 1986

Vi fortsätter med videominnen. I flera år trodde jag (liksom många andra i min ålder, har jag senare förstått) att Paul Simon var Chevy Chase och att Chevy Chase var Paul Simon. Jag menar, han är väl den långa, stora gubben som spelar alla instrument och sjunger på ”You Can Call Me Al”? Det måste ju vara han, inte den där lilla figuren som aldrig får öppna munnen. Eller?

Nä, så var det ju inte. Men bortsett från den obetalbara humorn i nämnda förvirring tycker jag verkligen att musikvideon till ”You Can Call Me Al”, från Paul Simons afrikainspirerade Graceland är riktigt rolig. Och det beror lika mycket på Chevy Chases underbara uppsyn som Simons egna komiska tajming.

Sedan är det, hm, vad ska vi kalla det, riffet? Ja, riffet. Det underbara blåsriffet! Jag behöver bara nynna det för mig själv så blir jag på gott humör. Det här är feel good-musik av yppersta klass. Och som om inte all denna rolighet var nog, så bjuder faktiskt texten också på flera briljanta formuleringar. Läs själva här. Eller slå på musiken och lyssna:

My Life in Music – Have you forgotten 1985

”Like a Virgin”, ”Wake Me Up Before You Go-Go”, ”I Want to Know What Love is”, ”Money for Nothing”, ”Take On Me”, ”We Built This City”, ”The Power of Love”, ”We are the World”, och signaturmelodierna från Miami Vice och Snuten i Hollywood förstås. 1985 har förmodligen årtiondets största hitkavalkad, och jag kommer faktiskt ihåg alla dessa hits från när det begav sig. Men mitt goda långtidsminne i all ära, det finns en helt vanlig förklaring till det, och den förklaringen stavas V-H-S. Ja, ’85 var året vi skaffade video, och så fort SVT visade någon musikvideo tryckte vi på REC. Sedan satt vi där och tittade på de små konstverken, om och om igen, oavsett om vi gillade dem eller ej.

Idag lyssnar jag inte på någon av nämna låtar, men någonstans på de där videokassetterna, mitt bland alla powerballader, blonderade kalufser och slap-basar, gömde sig också ett litet troll med tuperat svart hår och vitmålat ansikte. Han skulle komma att förfölja mig ett tag, blekare och läskigare för varje år, tills han slutligen lindades in i spindelväv och jag knappt vågade titta, för blotta tanken på jättespindeln som måste gömma sig i närheten var för mycket för lilla mig. Jag pratar förstås om Robert Smith och The Cure. ”Lullaby” heter spindellåten från 1989, men redan fyra år tidigare förevigades ”In Between Days” på en av våra videokassetter.

The Cure skulle hela tiden finnas i mitt medvetande under uppväxten, men till en början mest som någonting lite skrämmande, som dessutom gillades av de där på skolan som såg lika läskiga ut som trollet själv. När jag sedan i högstadiet upptäckte indiepopen och dess blandning av finstämt och skevt, insåg jag att man inte behövde vara gothare för att uppskatta Robert Smiths talanger. Uppenbarligen var det fler som tänkte likadant, oavsett vilken subkultur man bekände sig till, för i gymnasiet skulle de komma att bli bandet som förenade alla oss ”alternativa”. Synthare, gothare, hardcore-veganer, indiepopare, till och med en och annan hårdrockare – alla älskade vi The Cure. Och om det är någon låt som kan sammanfatta varför, så är det ”In Between Days”. Sprittande gitarrer, storslagna synthar, och Smiths desperata röst, sjungandes den tragisk texten till en perfekta popmelodi.

My Life in Music – Have you forgotten 1984

Jodå, mina föräldrar spisade många klassiska gubbar på skivtallriken när jag var liten. När jag var fyra flyttade vi till ett alldeles nybyggt hus på andra sidan järnvägen, och ett av mina första minnen därifrån är Springsteens ”Born in the U.S.A.” som dånar på hög volym i allrummet (som vi av någon för mig okänd, men ganska trevlig, anledning brukade kalla TV-rummet). Och nyss skrev jag om Tom Waits. Men allra populärast av de äldre herrarna från den här tiden var nog ändå tjusige kanadensaren Leonard Cohen. 1984 släppte han en av sina allra vackraste kompositioner, ”Hallelujah”. Tyvärr är produktionen mer än lovligt daterad, även om framförandet är fint så har instrumenten en illa ringande klang av det plastiga 80-talet. Men liksom jag länge missuppfattade Springsteens nämnda låt som en patriotisk flaggviftare, trodde jag också i många år att det var så Cohen skulle låta. Inte visste jag att han en gång i tiden var en lågmäld singer-songwriter. Antagligen brydde jag mig inte heller om det som 4-åring, men långt därefter, någonstans i mitten av tonåren, skulle jag höra mästerverken ”Suzanne” och ”Famous Blue Raincoat” och nästan ramla av stolen.

Men det är en annan historia, och även om hans tre första skivor är för alltid ohotade på albumprispallen, så har Various Positions, sina 80-talistiska skönhetsfläckar till trots, några riktigt fina låtar. Och än idag minns jag hur Jennifer Warnes körsång på ”Hallelujah” och ”Dance Me to the End of Love” ekade vackert i allrummet.